Jag har ju en svaghet i det att jag gillar när det inte händer så mycket utåt på den här sidan. Alltså när det inte uppdateras så ofta, och kommentarsfältet blir längre än Reinfeldts ljugarnäsa. Det sållar de berömda agnarna från det lika berömda vetet, lite. Diskussionerna tenderar att bli intressantast kring 1000-strecket. Påstår jag, det är inte så att jag för någon slags statistik över det. Och det beror såklart lite på ämnena som avhandlas också. Men det brukar ju handla om vem som är mest vänster, mest punk, mest indie och mest feminist. Jag gillar det, och finner frågor om hur jag tänkte om nån låt eller var man kan hitta olika tröjor eller singlar eller om BQ har lagt av eller inte som mest irriterande. Sorry, ni som undrar om sånt. Men jag tänker att jag låter folk veta det jag vill att de ska få veta, om det jag bryr mig om. Det vill säga, om BQ rent hypotetiskt får för sig att göra något nytt låter jag er veta det. Övrig information, jag vet inte, men kolla Tegs hemsida emellanåt, kolla West Sides. Händer det något på försäljningsfronten så är det de som håller på med det, inte jag. Spelningar lägger vi till här till höger för det mesta, men det händer att jag glömmer till och med det. Särskilt om det är akustiskt, och särskilt i Norrbotten, för då är det som att de som borde veta ändå vet, liksom. Men jag ska bli bättre på det. Och bli en bättre vän, bättre på en massa sätt.
Men nu då, ja, jag har mest suttit inne förutom att jag börjat promenera som en psyksjuk om dagarna. Slutade röka efter Dramatenspelningen och kroppen bara lade av. Hade abstinens av Trainspottingmått. Krampade i ryggen så jag fick åka in till lassa för jag kunde inte riktigt andas. Plus att immunförsvaret blev helt stört och jag fick en askonstig hudinfektion. Och så opererade jag till sist ögat, slutade skela. Hoppas jag, det är bara en vecka sen och jag är fortfarande rätt medtagen. Men jaja, det är ju inte synd om mig för det. Har lyssnat på rätt mycket skivor som exempelvis den här gamla godingen:
Åh, vilken skiva. Hade med en låt från den på Trevlig helg, Poplover. Fast hela skivan är mäktig. Framförallt illustrerar den rätt så perfekt vad som är indie, som musikalisk genre alltså, och varför det faktiskt är rätt grymt. Själva resonemanget för det för jag här lite grann http://www.mabd.se/?p=964 med tillhörande spellista och allt, fast den gången förklarade jag mest begreppet Norrlandsindie och kopplade samman den med amerikansk (och skotsk) dito. Mooses debutalbum definierar hur som helst det som är bra med engelsk indie. Och kanske borde jag skrivit ”var” bra, men det är fortfarande en estetik och en hållning som jag gillar. Dels såklart det här med att man inte låter finanser och/eller bristande omständigheter i övrigt stå i vägen för ens konstnärliga ambitioner, att man exempelvis bygger upp värsta pampigheten med gitarrer om man inte har exempelvis blåssektioner och stråkar, som på avslutande och perfekta This River Never Will Run Dry (fast på Spotify heter den något annat), en låt som i sig låter som en hyllning til The Bands version av Dylans I Shall Be Released .
Noterbart är också hur pass mycket bättre det är att låta sig inspireras av något i jämförelse hyfsat obskyrt än att planka Hey Jude och helt missa poängen med den och kalla den Don’t Look Back In Anger (eller vilken låt som helst egentligen från just den Oasisskivan [eller vilken Oasisskiva som helst, faktiskt]). Och nu är det såklart inte så obskyrt men 1992 hade det förflutna blivit tillgängligt helt nyligen. Chansen att man lyssnat på just Music From The Big Pink var inte lika övergripande som bara, säg, fem år senare. Moose, jag vet inte så mycket om dem. De hade sina rötter i London med Moonshake och Stereolab och liknande, alltså lite mer arty Shoegazepop, eller i alla fall i samma scen som dem litegrann. Men i stället för att bli hyperestetisk pop och ny-kraut så valde man att renodla den här indiegrejen i stället. Med rockinfluenser och pratsång och allt. Vad man gjorde, som exempelvis aldrig banden norrifrån: Manchester, Skottland etc, gjorde, var att skriva mäktiga låtar men samtidigt behålla det där ironiska filtret, en fin Londonsk tradition som härstammar från allra minst Ray Davies. Det vill säga, Moose var medvetna om att de inte var ett tufft rockband. Medans exempelvis Primal Scream och Stone Roses verkligen trodde det om sig själva. Och det ingick ju lite i vad som var bra med dem. På samma sätt som att det ironiska ingick i Mooses repertoar. Lite som när Frank Black ”sjöng indie” i Trompe Le Monde så gör Moose samma sak i Polly. Låter lika (attraktivt, [jo, det är inte bara av ondo den brittiska blodfattigheten]) anemiska som någonsin Ride och Bobby Gillespie och Lloyd Cole på samma gång, men gör det ändå till en grym låt. Det ironiska blir liksom ytterligare ett lager. En kvalitet till. Och just det var och är ju sällsynt fint med indien; simultanförmågan. Det är bland annat den egenskapen som gör att jag gapar så mycket om Stornoway. Och tidiga James. Och nya Pastels-skivan. Och Go-Betweens och The Chills. Och så vidare forever, lite. Lite för att om två dar så kommer jag att må lite illa av det igen och så vill jag bara lyssna på typ Bolt Thrower eller Discharge eller Black Box eller Johnny Burnette eller nåt annat, vadsomhelst som inte har någon simultanförmåga alls egentligen, som typ bara är kropp.
…XYZ är dessutom ett bra exempel i det att den självklart floppade. All bra indie floppar ju. Den är för smal och snobbig för att tilltala de breda lagren. Eller snobbig, mobbad är egentligen rätt ord. För det är det allt handlar om egentligen tror jag. All makt åt de svaga.
Mattias Alkbergs Begravning släpper en ny tolva senare i sommar. Det blir minst tre låtar, troligen fler. Episk pop och punk och annat. Kan inte säga mer om det just nu, men lovar att göra det så fort jag kan. Som jag sa inledningsvis alltså. Jag ska bli bättre på sånt.
Men trevlig sommar då, hoppas vi ses nånstans.
Furst!
JASÅ ÄR DET HÄR NI ÄR OK KBOI
– Rosenbuskar, det ser man ju typ aldrig nuförtiden. Är det helt omodernt?
– Ja, nu ska det vara fyrkantiga buskar med två vita blommor på. Från Stockholm.
Sann konversation, helt nyss i Luleå, Norrbotten, Sverige, Världen.
Vad jag skulle ha om jag hade gröna fingrar. Och trädgård.
1. Rosor, svinmycket, med taggar och humlor och allt.
2. Krusbär.
Har du ingen jordplätt alls du kan sätta i, matti? Växte upp i ett hus som var helt översvämmat av rosbuskar, och de verkade kunna nöja sig med ganska små ställen att stå på, eftersom de var av nån sort som helst växte på höjden och typ ingenting på bredden. Kanske de gör allihop, vad vet jag. Finns nog sorter som går att ha i balkonglådor med.
Sorry för att jag tjatar om BQ emellanåt, förresten. Men du får skylla dig själv lite grann, när du prompt ska gå och vara med i så mycket grymt.
Tyvärr. City born and bred. Som de säger i vars det nu är, Burnley typ. Inte för att jag håller på dem eller bor precis i stan, men ändå. Mer ett sätt, en inställning.
Matti – Älska med Moder Jord. Gör ett litet hål i marken. Häll i lite vatten för smörjning och gå till stan. Bara en tanke.
http://www.funnyordie.com/videos/fa1420df1f/green-team-from-will-ferrell-adam-ghost-panther-mckay-and-john-c-reilly
HAHAHAHAHAHAHAHA!!!! Hade glömt den!!!!
Är det något som jag skulle vilja kunna odla så är det ett ordentligt skägg. Jag ser mest ut som att jag nyst ner i någons avrakade pubeshår medan jag haft lim i ansiktet.
Stream av nytt album med Mark Mulcahy. Om någon mer än jag är intresserad och har missat det. Ska lyssna nu.
http://www.pastemagazine.com/blogs/av/2013/06/album-stream-mark-mulcahy—dear-mark-j-mulcahy-i.html
Popkolloavslutning. Men att det kommer tårar.
Jag vill redan nu såhär i inledningen av troåden be er att, för i helvete, hålla er till ämnet. Jag vill inte ha typ 3000 halvlånga och oengagerade kommentarer på allsköns tramsämnen. Håll er till ämnet!
Tretton!
haha matti sa lassa, han är typ 44 år
Haha stalle, minst!
brian enos katt heter eric
http://superseventies.tumblr.com/post/53177607293/designer-fashion-clothes-shoes-photography-lingerie-jewe
nya kanye west motorsågas av musikbloggarna. ”rövsämst tv-spelsmusik”, verkar vara vanligaste omdömet. vet inte om det här är slutversionen iofs, men tycker det låter jävla kanoner, jag.
http://soundisstyle.com/2013/06/kanye-west-yeezus-album-stream.html
daft punk har producerat halva skivan. bara en sån sak.
True Blood? Bra för att vara True Blood åtminstone.
Moose – …xyz: ”Åh, vilken skiva”. Håller med helt nästan hela tiden, trots att det drar åt pophållet. Och som du inser saknar jag simultanförmåga att upptäcka densamma. Men tack ändå.
Jag gjorde det nördigaste, sammanställde Smiths singlar kronologiskt på Spotify. Utgick från den engelska 12″-singlarna.
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/0kARR6C4sXhN34vPgjLQop
Somligt saknas: Liveversionerna av Nowhere Fast, Stretch Out And Wait,Shakespear’s Sister och Meat Is Muder från That Joke Isn’t Funny Anymore. Dessutom liveversionen av Some Girls Are Bigger Than Others och Peel Sessions-versionen av Nowhere Fast. Båda från ”sista” singeln Last Nighr I Dreamt That Somebody Loved Me.
Fy bubblan, hur de gjorde med skivorna där på slutet, skivbolaget. Bara klämde ut singlar som spyor. Och den där Complete-boxen kanske inte är så jävla Complete ändå. Jaja. Varsågod. Förlåt för tönt.
Tog inte heller med How Soon Is Now två gånger efter varandra, även om jag borde. Den var en b-sida först, släpptes på a-sida som nästa singel (efter William It Was Really Nothing). Samma version och allt.
Brrrr vad jag mår illa av Moz’s sång. Försökte i alla fall. Brrrr
Må illa pga Morrissey? BLASPHEMER!!!!
JUST DET!!!!! hehehe Brrrr. På riktigt.
Två grejer: är så glad att jag mitt i allt fick tian och kan se basketen. Och så det att H skrev om hur han älskar Räserbajs och sen drog härifrån.
”Det är ingen överdrift att påstå att Snorestopper räddade vårt äktenskap.” – Mia, Stockholm
Läste ni också fel?
Jan Gradvall skriver i DI Weekend att hans svenska topp 10-lista rymmer 4 Abba-album. Arrival, Voulez Vou, Super Trouper och The Visitors. Det är ju helt sinnes. Förstår ni hur mycket skit som ryms på de där skivorna? Förutom hitsen och ett eller annat guldkorn innehåller alla Abbas skivor tre, fyra rejäla dikeskörningar. Låtar som helt enkelt inte funkar någonstans.
I stycket efter berättar han sedan att när han ”nyligen fick ett pris” fått frågan vem som betytt mest för hans skrivande. ”Mitt svar blev: ’Abba. För deras sätt att både vara privata och allvarliga och komplexa men samtidigt aldrig på bekostnad av det omedelbara tilltalet”.
Det är nog det dummaste jag någonsin läst. Vad menar han? ”In my dreams I have a plan / If I got me a wealthy man / I wouldn’t have to work at all, I’d fool around and have a ball… / Money, money, money must be funny in the rich man’s world”? Abbas texter är infantila och usla. Platta och helt hopplösa. Världens sämstaste texter. De innehåller ingen komplexitet whatsoever. Räddas endast av stundtals fantastisk sång.
Det vore väl inte så mycket att uppröras över om det inte vore så att Jan Gradvall har den här tungviktspositionen bland svenska pop-kritiker. Jörvars Gosskör känns avlägset.
Matti, va? Har inte haft nåt å säg bara.
Puh! Skönt! Trodde du dratt för för gott!
Bra om Gradvall. Han är överskattad. Inte i betydelse men som tipsare och smakråd.
Hahaha. Jag älskar när Conny störtdyker på ett ämne i samtiden, och sen gör slarvsylta av det. Man riktigt hör hur indignationen knakar i knogarna på honom!
Abba och Blondie har en hel del gemensamt, tycker jag. Den där komplexiteten måste man i mångt och mycket hitta själv som lyssnare. Hos Blondie är texterna ofta usla på papper, men låter som livsvisdomar när Debbie Harry sjunger. Så är det lite med Abba också. Blondie har stolpskottslåtar på nästan alla skivor.
Fast lite hård tycker jag du är också, Conny. Vilka är de tre, fyra dikeskörningarna på The Visitors? Och om du hade citerat Slipping Through My Fingers istället, som visserligen inte är någon komplex text, men långt ifrån platt.
Att Abba skulle vara vad som betytt mest för Jan Gradvalls skrivande låter ju bara löjligt. Men lite typiskt Gradvall. Jag tror han stått modell för hela den här generationen som uttrycker sig sådär. Hela 100-listan i Sonic är skriven så. Om han varit stilbildande som skribent, och det har han väl, så är det mest av ondo. Förlåt för näthat.
http://youtu.be/7T0vs9gYydo
Hahaha!
haha
Uttrycker sig hur? I absoluter och så? Du är ngt på spåret här men jag vill höra mer. Jag är en del yngre än Gradvall (och Conny) men räknar mig till samma ”generation” lite. På gott och ont.
Sista till H alltså.
Gradvalls topp tio, jag undrar vilka de övriga sex skivorna är. Skulle möjligen öka förståelsen för valet av Abba-kvartetten.
Jag försöker göra en topp tio, det är sjuuuuukt svårt. Tror jag vet ettan, men sen blir det liksom politik av det. Pga så få platser.
Gradvall ska alltid leverera Den Stora Sanningen i sina texter, vilket kan vara extremt störigt att läsa ibland. Typ sånt här:
”Det är bara löjligt att tro eller påstå att det genom historien funnits en bättre liveartist än Bruce Springsteen.”
huvaligen.
Det är fan hårt att vara språkrör för indiepop 2013. Hårt som i tufft och ärligt. No filter, älskar det.
Matti, lite som du och Bob Dylan säger. Framkastade absoluter som saknar bäring. Att skriva luftslott, men utan fanzinistens självdistans. Jag hinner inte leta exempel just nu, skulle nog behöva det. Och det kanske verkar lite psycho om jag letar material för att underbygga min tes om Jan Gradvall.
Min topp 5, spontan, kommer ej att ägna mer tankearbete åt detta:
1. PF Commando – Manipulerade mongon
2. Cortex – Spiral Injuries
3. Garbochock – Garbochock
4. Bäddat för trubbel – Det här är inte New York
5. Union Carbide Production – In the Air Tonight
Glömde Brainbombs såklart. Men inget mer tankearbete sa jag ju.
Nu kom jag på massa fler som jag glömde. Fryppel och hej.
1. Tant Strul – Jag önskar dig
Drain STH då?
Top tio – en färskvara som ändras från dag till dag och som konvergerar till ett topp 100.
Lyssnar igenom en hel massa gamla skivor nu. Som Micke Vestergren spelar gitarr på Prärieromanser med Underjordiska lyxorkestern. Man tror inte det är sant vad bra det är.
1. Brända barn
Visste ni att Sagor & Swing har släppt nytt? Varför har ni inte sagt nåt?
Den finns på Spotify, den är underbar.
http://open.spotify.com/album/5NlxaiTTzfdrMVcgzlf0w1
David Sandström – 1968
Ojojojoj!
Lundell kommer ut som feminist! I Aftonbladet!
– Det är så typiskt att det blir så här när det är män som håller i det. Då måste de göra torn och fallossymboler. Hela evenemanget är ju på en kulle men här smäller man upp ett torn, någon slags kulturens kukmätarkulle, säger Ulf Lundell och efterlyser en kvinnlig kurator.
Sagor och Swing spelade live häromsistens också, finns ett magiskt klipp här: http://www.youtube.com/watch?v=ci33b2TVgVk
(och ja, skivan är hur fin som helst, älskar att de är tillbaka)
1. Thåström – Skebokvarnsv. 209
2. Mattias Alkberg BD – Tunaskolan
3. John Holm – Sordin
4. Garbochock – Ritual
5. Problem – Problem
6. Blå Tåget – Brustna hjärtans hotell
7. Att Som/Unter Den Linden
8. Håkan Hellström – Ett kolikbarns bekännelser
9. Jan Johansson – Jazz på svenska
10. The Knife – Silent Shout
11. Mikael Wiehe – De Ensligas Allé
12. Mattias Alkberg BD – Ditt hjärta är en stjärna
13. Ulf Stureson – I Overkligheten
14. Håkan Hellström – Ett kolikbarns bekännelser
15. Träd, gräs och stenar – Rock för kropp och själ
16. Turid – I Retur
17. Tant Strul – Jag önskar dig
18. Imperiet – Rasera
19. Brända Barn – Allt står i lågor
20. Lars Gullin – Portrait of My Pals
21. John Holm – Veckans Affärer
22. Docent Död – Docent Död (Första)
23. Cortex – Spinal Injuries
24. Martin Bärjed – I Andanom
25. Lars Cleveman – Mannen som begav sig
En 10-bästa-lista bara hade känts vidrigt att göra. Listan känns ändå naturligtvis politisk och oärlig. Man tar med en tjej istället för ytterligare en Alkberg. Vill ju att fler ska bli representerade. Försökte ändå ta med bara sånt jag älskar genuint. Fick hoppa över grejer jag ville ha med, och tog med saker jag egentligen inte lyssnat tillräckligt mycket på. Som The Knife. Och Lars Gullin har jag heller aldrig hunnit lyssna in mig på än. Men tycker mig veta att det är bra. Svårt att veta hur att göra med Olle Adolphson, liksom bäst, men innan det fanns album-koncept.
Ebba och KSMB tycker jag inte är lika bra som förr. De berör mig inte på samma sätt som Problem fortfarande gör. Problems första skiva är kanske den enda rock-plattan värd epitetet som gjorts i landet.
BQ bubblar förståss. Och Ossler. Och Cornelis. Och annat däremellan. Och så imorgon kommer jag på att jag glömt helt självklara grejer, säkert.
Det intressanta för mig är väl att se vad som inte är med, eller ens nära att vara med på listan. Som Abba, eller Magnus Uggla. Bra grejer, men inte i samma division. De båda, och nästan all engelskspråkig svensk musik, är liksom leksaksmusik för mig. Underhållning som jag inte riktigt kan ta på allvar. Allt på listan ovan upplever jag vara total-musik, sånt jag älskar förbehållslöst.
Min skiva och jävlaskånebandets skivor ställde jag utom tävlan. Till skillnad från matti kan jag inte tänka på min egen musik utifrån.
Meh! Håkan-skivan två gånger! Den ska bort från 8de platsen. Så jag gjorde en 24-bästa-lista.
25 bästa svenska albumen:
1. Thåström – Skebokvarnsv. 209
2. Mattias Alkberg BD – Tunaskolan
3. John Holm – Sordin
4. Garbochock – Ritual
5. Problem – Problem
6. Blå Tåget – Brustna hjärtans hotell
7. Att Som/Unter Den Linden
8. Jan Johansson – Jazz på svenska
9. The Knife – Silent Shout
10. Mikael Wiehe – De Ensligas Allé
11. Mattias Alkberg BD – Ditt hjärta är en stjärna
12. Ulf Stureson – I Overkligheten
13. Håkan Hellström – Ett kolikbarns bekännelser
14. Träd, gräs och stenar – Rock för kropp och själ
15. Turid – I Retur
16. Tant Strul – Jag önskar dig
17. Imperiet – Rasera
18. Brända Barn – Allt står i lågor
19. Lars Gullin – Portrait of My Pals
20. John Holm – Veckans Affärer
21. Docent Död – Docent Död (Första)
22. Cortex – Spinal Injuries
23. Skriet – Det beslutande organet
24. Martin Bärjed – I Andanom
25. Lars Cleveman – Mannen som begav sig
Frypplar, och ber om ursäkt för att det inte är med någon punk – liksom inte några album att hänga i julgran där. Liket Lever, Missbrukarna, Lädernunnan, Massmedia och annat jag håller skyhögt gjorde bara singlar. Metal har jag för dålig koll på, och svensk hop hop är jag kluven till, eftersom jag tycker produktionerna aldrig håller. Ångrar kanske att Dom Dummastes första hamnade under Lars Clevemans helt bortglömda soloskiva. Men ”Mannen som begav sig” är Cleveman utan mask, som Lou Reeds ”Blue Mask” ungefär. Och jag är svag för de där skivorna, de där man egentligen bara hör rösten.
Håller med en topp 100. Plockar bort skivor för brinnande liv nu, det finns så mycket jag älskar. Försöker att undvika politiken och vara trve i stället. Med det undantaget att jag undviker skivor jag medverkar på.
(Jag skulle lätt, hur lätt som helst, kunna göra en åtminstone topp sju-tio med skivor som jag är delaktig i. Men är alltså lite för god för det.)
Och jag skrev att Garbochock-skivan var självbetitlad. Här får man skämmas! Skyller på att det faktiskt inte står Ritual på framsidan.
Jag hade ingen bestämmande-rätt på skivan jag hedrade med första-platsen, och Anarkist hade varit med om jag gjort en topp 30 istället. Skivor där jag haft producent-roll och medbestämmande-rätt lade jag utom tävlan.
Pojkar, er hybris ser inte mindre ut för att ni högt deklarerar att ni utesluter egna skivor från topp 5. In med dem bara! Jag kan fortfarande skratta högt när jag minns hur Matti utnämnde sig själv till en av Australiens största sångare.
1 John Holm – Sordin
2 Jakob Hellman – … Och Stora Havet
2 The Bear Quartet – Gay Icon / My War (delad placering)
3 Mattias Alkberg – Ditt hjärta är en stjärna
4 Garbochock – Ritual
5 Skriet – Det Beslutande organet
6 Thåström – Skebokvarnsv. 209
7 Tant Strul – Amason
8 The Knife – Silent Shout
9 Ebba Grön – Kärlek & Uppror
10 Bob Hund – Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
11 Broder Daniel – Forever
12 Stina Nordensatm – Dynamite
13 Jan Johansson – Jazz på svenska
14 Lars Gullin – Portrait of my pals
15 Allan Edwall – Grovdoppa
16 Barbro Hörberg – Men ögon känsliga för grönt
17 Håkan Hellström – För sent for edelweiss
18 Refused – The Shape of Punk To Come
19 Ossler – Ett brus
20 Silverbullit – Arclight
21 Ted Gärdestad – Undringar
22 Cornelis Vreeswjik – Poem, ballader & lite blues
23 Eldkvarn – Svart Blogg
24 Imperiet – Blå himlen blues
25 Olle Ljungström – Olle Ljungström
26. Ulf Lundell – Den vassa eggen
27 Fred Åkerström – Två tungor
28 Union Carbide Productions – In The Air Tonight
29 Cortex – Spinal Injuries
30 Björn Olsson – Kräfta
Herrå!
Grymt. Det är grymt att göra listor. Det är grymt att läsa dem.
Blue For Twos första, det är möjigt att den är bättre än båda Cortex. Har åldrats underligt väl, trots att det är så mycket pampig elektronik på den. Känns fantastiskt dekadent, som tredje rikets sista dagar eller nåt.
Oj. Många adjektiv där. Ferlåt. Blä.
Annat som inte finns på Spotify, som borde: Krixhjälters – Evilution. Grym skiva. Märklig mix av meckig HC, D-takt och thrash metal. Med lärda, avancerade texter. Liknar inte riktigt nåt annat, nivåmässigt alltså. Hög IQ.
Haha, dessutom kallade jag Cortex-skivan för Spiral Injuries. Vad kul att tänka sig. Spiralskador.
Krigshjältars, de känner jag, allihop! Åtminstone en av dem pluggade Heodegger och Husserl med mig och Anders i Hellacopters!
Ett band från Göteborg som hette Temp, vet någon något om dem?
1985 släppte de en skiva som hette True Love In The Temple Of Temptation. Är rätt kär i den skivan. Låter liksom Stockholmskt, Lustans eller så, fast mycket, mycket… liksom blötare. Liksom porrigt och knarkigt på ett annat sätt. Ena sidan svenska texter, andra engelska.
Krixhjälters, de spelade i Luleå kring 89-90, köpte skivan då tror jag. Grym, är den. Tror kanske att det var jag som bokade dem, till och med?
Kräldjursanstalten. Deras musik har jag inte kunnat lyssna på på länge. Är de bra? Och Kjell Höglund, han bubblade också. Tror jag lätt hade kunnat göra en topp 50 om tid funnits, men sen känns det som att plats 50-100 mest hade bestått av samma artisters andra skivor. Fortfarande ingen ABBA.
Lite som att om det hade handlat om en internationell lista, då hade ingen Madonna funnits på topp 1000. Bara 40 album med Velvet, Lou Reed, John Cale och Nico hade kommit före.
Min handledare när jag skrev typ c-uppsats för HERREGUD TIO ÅR SEN kom plötsligt och oväntat i Krixhjälters-tröja. Hon hade barn med en av dem. Sen tyckte jag att han var lite cool när jag var över där och hämtade manus.
Fatta att den här finns på Spotify!
http://open.spotify.com/album/4f85v2akMUHEjV4QJ0tgqF
Väldigt speciell skiva. Svensk drone från innan ordet ens fanns, typ
Förresten, bra här!
http://www.dagensarena.se/opinion/vad-tanker-sig-s-att-valet-ska-handla-om/
Sossar schmossar. Vad töntiga de är nuförtiden. Har de iofs alltid varit.
Benny: http://equalizermag.com/news/four-tet-confirms-he-is-burial/
Säg nåt då!
Om Burial: Tror att det de bara driver och leker med folk
Jag lyssnar på första Bäddat, som fick en feg 4:e placering på min topp 5. Jag hör klassiker på klassiker på klassiker. Så fruktansvärt jävla självklara och självlysande låtar. Jag tänker att det är lika bra som första Ramones. Och lika konsekvent. På samma sätt genialiskt utan att vara ”smart”. De få låtar som känns som så kallade mellanlåtar på skivan är mellanlåtar bara i den meningen att de inte på samma sätt känns som att de fått egna liv, fast i sig är de skitbra låtar. Såna finns nästan på första Ramones också. Mer: det är inte ett hypat band som spelar in den här skivan. Typ två tredjedelar av låtarna är samma inspelningar som deras demo, inspelat i replokalen, jag tror de hade spelat ute noll gånger. Det är inte några rutinerade och kreddiga Malmöpunx som startar ett nytt band heller. Esse har spelat i några grindband, ingen annan har släppt en skiva förut. Plötsligt är det bara nåt som klickar, som med alla magiska band. Jag ångrar att jag postade en topplista, hur spontan den än var. Jag vill dra tillbaka den pga fuck listor och allt de står för, men om jag inte gjorde det så hade jag flyttat upp den till plats nummer ett. Ingen annan svensk skiva har slagit mig lika hårt i huvudet. Och förlåt för ordbajset, men de var egentligen de här två sakerna, insikterna, när jag lyssnade nu: 1. smockat med riktiga jävla klassikerlåtar, 2. den grejen jag just skrev. de var inga när de spelade in det här. de stod i replokalen och spelade Arlöv park hotell, Jag har ingenting, Sånt är livet, såna låtar, och ingen hade hört dem.
GLENN:
http://open.spotify.com/user/profondo_j/playlist/7tCT6VoU5yD7KUbLxrZGbi
Hanna Hirsch är så för mig, lite. Som Bäddat för H, menar jag.
Imorrn är man 30 år gammal, och har fortfarande gjort fuck all med sitt liv. Ångest.
https://www.youtube.com/watch?v=Qbe33jNTKz4
Matti: Coolt. Inget större fan av varken Burial eller Fourtet. Men jag gillar deras samarbete Moth. Bästa Burial-låten.
Och så lite, eeeeh… Ett adjektiv som är en bestämning till ett annat adjektiv betecknas som ett adverb. Konstigt, men så är det.
Eller det är inte konstigt. Men det är så.
Aha. Ja, jag alluderade på (till?) egen diktning när jag tyckte jag använde för mycket (många?) adjektiv.
Hanna Hirsch ja. Vad händer där?
Gillar verkligen både Connys och P’s listor men skulle inte våga mig på en hel egen lista än, för många kunskapsluckor (dessutom är mitt minne nära alzheimernivå). Vill väl ändå lyfta Bernt Staf – När Dimman Lättar, som jag tycker är genombra.
Matti: Fattar, faktiskt. Finns beröringspunkter med det jag skrev om Bäddat, saker som är samma, utan jämförelse i övrigt.
hjort: Grattis på 30-årsdagen!!!!!! Svårt att veta vad man kan göra av ett liv, tycker jag. Det är vad det är.
kilo: Kunskapsluckor är en patriarkal och borgerlig myt. Om du har tio favoritskivor så kan det vara din lista. Men jag ser hellre att vi krossar listtänkandet, som är en patriarkal och borgerlig tankemodell.
Conny: Tror jag glömde tacka för Neue Deutche Welle. Tack! Jätteintressant!
Har postat länken till den här sidan en gång tidigare, men nu riktar jag den direkt till dig.
http://vivaflexipop.blogspot.se/2008/05/new-wave-complex-1-16.html
Matti: Joakim Skogsberg, fantastiskt bra. Aldrig hört eller ens hört talas om tidigare.
Hjort: Grattis!!! Ändå.
Listor är den blyges flytväst.
Åh Hjort om jag kunde ge dig nåt.
Ser och såg fotbollen på SVT. Han heter Hulk! På rikt, brassen!
Tack kilo! Lägger den högst i högen det jag lyssnar på härnäst!
Gu vad illa jag skrev om Bäddat. Trodde jag skrev i inspirationsrus men ser mer ut som bara rus. Måste sluta skriva viktiga inlägg på telefonen.
Hehe. Ja, man ser alltid full ut när man skriver från telefon!
Hört framtiden, den kom från det förflutna. Mer säger jag inte, men nåt var jag tvungen att säga.
Varifrån skulle framtiden annars komma? Från framtiden?
Det kan man inte veta.
H, kilo: Tack, tack! Nojar inte lika mycket idag. Jag har väl blivit äldre och visare.
matti: Ha! Du har gett mig mer än vad jag förtjänar som det är. Men tack.
hahahaha
http://nprmusic.tumblr.com/post/53440370261/are-you-watching-andrew-w-k-attempt-a-24-hour
Grattis Hjort. Sluta nojja och kom igen när du blivit senilt gammal som jag, dvs över 50. Förresten nojjar man inte då heller eftersom det glöms bort mest hela tiden.
Pffft, ja se dessa snorungar…
Grunnar förresten fortfarande på blyga flytvästar. Hm.
Känner för en fryppel
Så där ja. Skål.
Yeti!
Slumpvis instick (eller efterstick): Gradvall är för mig mest känd för att ha skrivit texten i CD-Ritual-konvolutet… tror inget har knuffat mig mot att ge disco en chans som att han pekade ut influenserna på den skivan. 00-talets största förvåning var att den inte blev internationell kult, i den stora ”postpunk och dans”-vågen.
Tack, TP! Jag ska göra mitt bästa. Med vad har jag inte bestämt än.
Bra uppgörelse med gammelvänstern. Bra och fin slakt av helig ko.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article16994775.ab
Eller slakt, förlåt. Det var det där med ko bara.
mäh, händere nå älle?
Ingä. Chönt.
Hur mycket tror ni jag skulle missa respektive vinna på att läsa NW på engelska? Betänk att jag inte kunde läsa Ellroys senaste, den där Rover nånting.
Med vänlig hälsning,
Medelbegåvad medelålders
Åh. Som Karl Bertil Jonsson, fast annan afton. Underbar text, en klassiker.
http://m.expressen.se/kvp/kultur/midsommarstangen-doende-vid-resning/
Läs på svenska, Matti.
Ja, jag gör nog det. Men mycket har skrivits om gehöret. Alltså De olika rösterna och så. Brukar bli så konstigt när dialekter och lokala egenheter översätts. Svenska först, sen engelska, kanske?
Alla svenska översättare är ju inte Einar Heckscher.
Om du menar ”som tur är” så håller jag med.
Det gjorde jag.
mäh, händere nå älle??
Kolla lite film ba. Cloverfield. Älskar den. Ska snart se Monsters. Allt pga Netfix i Wiiet. Nice.
Sjukt störd hovsam intervju med svinet Berth Milton i AB. Hur kan det vara så? Hur kan det ha blivit så?
Vilken fin text. Martina Montelius alltså. Den som Matti länkade till igår. Läs om ni inte redan gjort det.
Såg Om jag vänder mig om tio år för sent. Dumt vänta så länge. Mycket bra film.
Det framgår av sociala medier att Matti har skaffat hemmagym.
Ja, jag läste det i hans pappablogg.
Jaja, men vad säger ni om Prekariatet då? Jag har såklart inte läst boken. Men en del om den, och det, i alla fall.
Helt annan grej, men den bäst sämst producerade skivan någonsin, är det kanske Samhains Initium?
Ordo Ad Chao med Mayhem är ju annars en kandidat, (och våran Ny Våg, även om det nog var mer medvetet gjort än Intium.) men svårt att säga vad ambitionen var där, Jag vill ju att det ska vara medvetet. Negativ energi på allt liksom, Djävulen i detaljerna.
Se även: JLPs Wildweed, Blå himlen blues, Replacements Tim och Smiths första. Liksom synd om de skivorna. Det bidrar antagligen till att jag älskar dem så mycket som jag trots allt gör, även om jag gnäller på dem emellanåt. Wildweed och BHB eallafall.
Samhain öh, (särskilt de första skivorna) vilket klockrent exempel på när kemin inte finns där. Nog borde de varit bättre egentligen? November Coming Fire är ju ok, men de innan är inte lika bra. Definitivt inte som Danzig solo. Och Misfits, prata enteomet ens.
Könsförrädares nya på Spotify nu, med cover och allt!
http://open.spotify.com/album/2k4bpdDmXkFf5iP2VVuXoS
Hej, det är jag. Wildweed ska låta sådär. Jag har sagt det här förr. Det är nästan den enda åsikt jag har om musik.
Du tar orden ur min mun H. Så ska den låta.
Men vad fan: Könsförrädare på Landet krockar med Slayer på Grönan.
Vet ni att Onkel Kånkel finns på Spotify? Har ni vetat och inte sagt nåt? Nu kan jag ju lyssna på den här jämt och ständigt:http://open.spotify.com/track/03kzvI19Bzmz8VycTg6WNl
Paradisiskt!
Tråkigt att Kalle Anka suger pung inte finns bara. Men roligt med demoskivorna.
Blitzkrieg Blepp, sista skivan, den är ju faktiskt hur bra som helst. Bäst när han sjunger på småländska.
http://open.spotify.com/track/3ufKaRhJO6bhOAixgJ3CWm
såväl tim som wildweed ska låta sådär. slut på meddelandet.
När jag och min dotter satt och väntade på maten kom Harry, poet från Luleå fram,(Ni som är ute ibland kring Skanstull kanske vet vem jag menar? Heter han Eng.. nånting?) pekade på Henny och sa:
”-Titta ett snille! Precis som jag! Ni vet väl att jag är världsberömd? Får jag recitera en dikt av Erik Lindegren för er? Lindegren från Luleå, också geni.
Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly.
Någonstans o någonstans har alla tågen gått
och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.”
Angående min dotters jordgubbsingeggade ansikte påpekade han sedan att ”De säger att även jag, när jag är full alltså, dreglar som fan.”
Gjorde min söndag.
Erbjöds köpa delar av Onkels skivsamling en gång. Svindyrt! Men allt var mint.
Jag är inte försvunnen, bara i musiken. Texter, arr och sound. Vi hörs!
Via Onkel hamnade jag nu på Eddie Meduzas debut Errol. Första gången jag hör den. Före E Hitler och nästan utan snusk. Skitbra skiva!
Förlåt för tjat men lite apropå: Bäddats kassett där de tolkar Alf Robertsson finns på bandcamp. Orkar inte länka, men googla fram det vetja. Ljudkassett har släppt. Trevligt.
A
I
K
Fryppel.
Sidsträckareaaaaaaaaaaaaaaahaahahaahahaahahaahahaahahaahahaahahaahahaahahaahahaahahaahahaahahaahahaahahaahahaahahaahahaahahaahahaahaha
Nya Mark Mulcahy, hans bästa sen Me and Mr Ray kanske. I hörlurar känns det så, så man får vara i fred med den. Den är rätt liten, liksom låt-för-låt-gjord. För det är ingen gladare än jag, har saknat det lite på skivorna efter Miracle Legion och Polaris, den noggrannheten/känsligheten.
Hör bara: http://open.spotify.com/track/4VJzOnwIVqrGVnotAb2mzh
Gillar en den gillar en resten med.
Det bästa med The Fall är att en kan lyssna flera dagar i sträck utan att en tröttnar. En laddar för beställd Re-Mit och en ser fram emot Hell’s bok, snart även den i ens famn.
Vet KBoi om hur nära jag är att hoppa av Dödsfest varje gång han tuppar sig med de där bokstäverna? Undrar om han tar det i beaktning.
Bayern!
Har fortfarande inte bildat mig en uppfattning om Mulcahys senaste, men på tal om honom/Polaris/Pete and Pete så hittade jag för ett par dagar sen 2011 års återträff av personerna bakom TV-serien. Visste inte ens att det hade ägt rum.
https://www.youtube.com/watch?v=48qDOjE8Kjg
2012 års återträff har ännu fler bekanta ansikten på scen, och är ännu roligare, bortsett från att klippet är i djävulsk osynk.
https://www.youtube.com/watch?v=-C_QQ452Glw
Polaris-koncert i anslutning till återföreningen.
https://www.youtube.com/watch?v=dNK_ZQeLmIM
Kollar man i listan med relaterade videor hittar man låtar från en spelning med The Blowholes, också. Kul kul kul.
Ni noterar spelningarna uppe till höger? Fint ska det va.
Jag vet inte med er, men idag skulle Sten-Åke Cederhök ha fyllt hundra.
Jag är ka-nack till hans ära. Ka-nack.
Man har ju själv varit som ett Bayerskt vinande A-lag, men nu är det final om två dagar. Då ska jag bli en bättre vän, livskamrat och pappa (i mitt huvud…).
Lite brinnande buske!
http://gawker.com/what-the-hell-happens-five-minutes-into-this-richard-da-560062576
Skanka loss? Är det nu du presterar ditt ska-rapmetal-band?
Men gu hörni. Jag kan skriva på jag. Lagom ointressanta inlägg. Storstädar och vill in med allt i masugn. Lyssnar på Huggy Bear-tian för första gången på länge (tack Könsförrädare för det), så himla romantiskt att den finns i två ex i vårt hushåll, och så jävla skitbra skiva. Det är ett omdöme jag slänger mig med ganska friskt, men det går nästan inte att göra coolare låtar, i alla fall nästan ingen som har gjort det. Berätta nu vad ni gör som är så viktigt.
Ps, TP, äntligen, skriv här när du har börjat läsa. Nu lyssnar jag på Fastbacks. Tror det är ett av mina favoritband i världen, men man glömmer så lätt bort dem och det är lite den grejen som är det bästa med dem. De tränger sig verkligen inte på, de är bara briljanta helt på sitt eget håll. Svårt att förklara, inte så mycket att förklara heller egentligen kanske. Städningen tar aldrig slut.
Jag plockar fryppeln imorgon bitti tänkte jag.
Tycker som H om Fastbacks, fast om Luna.
Jag tycker som H om Fastbacks och Matti om Luna, fast om om om, hmm kommer inte på bandet just nu.
Det finns såna band helt enkelt. Å så får man börja på från början på sin fryppel.
Jorå H jag fattar. Kom bara inte på mitt världsbästa glömda band. Ärligt! (som de unga brukar säga)
Jag tycker som H om fatbacks och som Matti om Tuna.
Bra text: http://devotionmagazine.se/fredrik-fyhr-kronika-sonic/
Slapp man skriva den själv. Extra bra/intressant om tidlöshet.
Ok, nu har jag lyssnat och Yeezus (som den stavas…) är verkligen en grym skiva.
Zombys nya var ju ZZzzzzZZZzzzz..
Ja, jo. Framförallt var den ju ett dygn lång.
Jag tycker problemet med Sonic-listan, det är förstås inget verkligt problem i mitt liv, är att den inte är tillräckligt elitistisk. Det finns ingen stark, redaktionell tanke bakom listan. Ingen som vill driva en tes, sätta en agenda eller föra fram en poäng. Jag skulle vilja att någon hade en idé med listan. Den känns framröstad, helt enkelt. Ingen ska bli besviken. Allra minst annonsörerna, kanske.
Fy vad jag måste framstå som en rättshaveristisk idiot baserat på allt jag gnäller över här. Det värsta är att det säkert är sant, egentligen är jag ännu värre. Jag vill skriva mer glada inlägg, eller rättare sagt färre inlägg och lite peppigare, käckare.
Till och med jag lyssnade på Zomby efter att ha läst DN. Hissmusik, tyckte jag.
Skriv arg, det är tidlöst. Gör listor som du ångrar, det är tidlöst.
OBS inte ironiskt, inte riktat till ngn särskild. Note to self. Och till andra.
Ånger är tidlöst. Ska tänka lite på det påståendet nu, men jag tror det är så.
Jag fattar inte riktigt vad tidlöst betyder tror jag. Försöker inte vara märkvärdig. Men hur skulle nåt kunna vara tidlöst?
Inte läst DN, bara snubblade över den. Föra var ju bra. Gillade den först också. Fast rätt fort, jag vet inte, ptssssssssss, liksom.
I den där långa texten om Soniclistan som jag länkade till beskrivs Tidlöst, som kvalitet, rätt bra tycker jag.
Fick 3 av Fredrik Strage i DN, ingen speciell recension, men han beskrevs som avantgardist och extrem så jag blev nyfiken + har aldrig riktigt fattat vad dubstep är.
Jo, jag har läst/skummat men håller inte med.
Du håller inte med om tidlöst? Eller i stort, texten i sig?
Skaffa Netflix (gratis en månad) kolla på Torchwood, säsong tre, den som heter Children of Earth. Åh vad det är bra, BSG-bra. Kanske tom bättre. Viss förhandskunskap underlättar: som att hälften av Torchwoodagenterna dog i säsong två, samt att Jack Harkness är odödlig. Så. Bara börja kolla, sci-fi lover.
Netflix är ett opium för folket. Åtminstone visst folk.
Ska läsa mer ordentligt. Håller med om visst, inte om allt, men det är inte heller mitt ideal.
For the record så håller jag med om visst men inte allt, jag med. Håller med om problemet med listan dock. Att den är sossig och populistisk.
Det jag håller minst med om är bland annat uppfattningen om att det skulle vara en ”hipp” lista. Det tycker jag absolut inte, den är mossig och befästande. Och vad som är tidlöst och inte, och hur viktigt det är (inte så himla, enligt mig). Om jag fattar artikelförfattaren rätt alltså.
Håller med om urvalsprincipen, att den är jävlart sämst: detta att jämställa bäst med viktigast för att passa in i mallen för vad som utgör topp tio.
Sen vet jag ju att somliga här, en åtminstone, föraktar listor lite, och jag tycker det är fullständigt rimligt att göra det. Men för mig går det (listandet av framförallt musik) i armkrok med mitt självförakt i stort.
Åkte hem från Umeå och rättegångandet, btw, ni som undrar, pga många ungar att ta hand om själv. Kändes bra att vara där. På fredag får man eventuellt veta. Känns bra och hoppfullt, som att de får komma hem från psykopaten, som att mardrömmen har ett slut. Om ni inte vet så fråga inte, jag kan inte svara ännu.
I all hast, lagar lunch men kan inte släppa tanken: mitt problem med listor är att de skapar skillnad istället för sammanhang, bygger stegar istället för att rita kartor. Bygger falska hierarkier istället för att riva ner dem. Ideologiska problem helt enkelt. Sen kanske det låter väl idealistiskt, pretentiöst och storvulet. Man är liksom inte fascist för att man rangordnar alla Lou Reeds skivor. Men att listtänkandet genomsyrar allting. Första av det här, bästa av det här, ordning, a till ö. Jag skämtade inte bara när jag skrev förut att listor var patriarkala. Sen hoppas jag att det framgår att jag är självironisk också, apropå självföraktet. Jag tycker att jag är hopplös. (parentes, i flow: blev sarkastiskt inräkad i ”ni lyckade” av en gammal vän nyligen. har aldrig någonsin känt mig lyckad, annat än i stunder förstås)
Vet ej vad rättegångandet är, behöver inte veta, men hoppas att alla inblandade får vad de behöver.
Återkommer som sagt om Sonic-texten. Hot eller löfte, hur ni vill se det.
En annan rättegångsmardröm tog sin början lite innan en viss herre släppt en cover på Police Story. Jag följde processen på nära håll och fick för mig att jag borde undvika den coverlåten så länge ovisshet rådde. Jag vet, lite töntigt, dumt och mycket otypiskt mig, men liv stod på spel kändes det som. Flera månader senare var jag där, fick se en rättegång gå från nattsvart mörker till fullkomligt oväntat ljus. Fortfarande skakad av hela processen trots att allt gick bra.Oavsett vad detta handlar om håller jag alla tummar.
Åh, jag älskar Abba lika mycket som the next guy, antagligen lite mer: dyrkade dem som barn, verkligen dyrkade; vi brukade leka hur nästa Abbaomslag skulle se ut. Mitt i kommunistkollektivet vougade vi ungar påhittade Abbaposer. Men alltså, de har inte gjort ett enda helgjutet album. Tycker det är problematiskt. Och sett till det, liksom vad de principiellt var: ett suveränt popband med töntiga (och inte det minsta tidlösa) texter så är nog ABBA, alltså tredje skivan, den bästa. Trots Tropical Loveland, Intermezzo no.1 och Man In The Middle. På Spotify är det CD-versionen, den med Crazy World och Pick A Bale Of Cotton. De två kan man ha eller mista. Hellre mista. Även om den sistnämnda är historiskt intressant, den visar hur totalt ur fas med den svenska samtiden de var. Plocka bomull liksom. 1975. Vita miljonärer från kalla nord. Tycker det är lite konstigt.
Varför den ändå är bäst är för att de inte gör texter som Money Money och When I Kissed The Teacher ännu, åtminstone (grymma låtar annars), och framförallt för att den inte innehåller en massa spanska-charter-grisfest-titlar, det är mitt värsta med Abba nuförtiden. Antagligen bara en hang-up, men ändå.
Eller, jag vet inte. Nu lyssnar jag plötsligt på Voulez Vous, och åh, jag älskar den med (trots Chiquitita, herregud, vidrig musikallåt, värre än Chess, typ). Där är bonusspåren (med på Spotifyversionen) nästan bäst på skivan. De peakade väl däromkring egentligen, slutet på 70-början av 80-talen, i höjd med skilsmässorna.
TP: <3. Bra med ljus.
Gjorde såklart en playlist. Fast helt snabbt en natt för nåt år sen:
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/3ElhXUmOOkMP23GUeR9JHy
Inte så mycket Pop-Abba, men tycker det märks att det var natt och februari, och att just det är värt nåt.
Håller delvis med om H’s syn på listor. Känner mig ofta helt förbannat uppgiven när jag ska rangordna musik jag älskar mycket men på olika sätt. Samtidigt sörplar jag i mig listor av Conny, Matti och andra med glädje. Ser listor som en anarkistisk tankelek om musik som avspeglar något man vill uttrycka. Inte nödvändigtvis bara vad som är bäst till sämst, mer ett ordnat kaos av känslor och tankar. Min lista blir därför inte tidslös, den blir tid.
Word på TPs definition av listor.
http://www.svd.se/kultur/lokko-skarselden-ar-en-depeche-mode-bar_8296618.svd
”Till slut brast jag i gråt som ett barn med ypperlig smak.” Hahaha. Vad bra han är när han är snobbig.
På tal om pop, Pop, 90-tal, listor och grejer.
Alltså jag har en fullkomlig hang-up med allt Abba gjort. För mig är det essensen av råskit. Hatar dessutom de som lyfter upp Abba bara för att de ska verka vidsynta, folkliga, ha historiskt djup och var allmänt kunniga. Alla listor med Abba är dubbelt råskit, trippelt piss och fryppelt kräks. Undantagen som bekräftar dessa sanningar är de hyllningar och listor som presenteras här. De ursäktas. Jag ursäktar också mitt lilla utfall, men brrrrr på Abba.
TP: Du e på rulle i dag! Har inte en enda ABBA-skiva på min svenska topp 115.
Puh! Visste väl det egentligen. Förstår inte varför jag vacklade och misstänkte annat. Nu måste jag rulla av för ett tag.
Lite serietidningsanalys.
http://www.nationell.nu/2013/06/26/x-men-en-pervers-rasistmetafor-for-judarnas-kamp-mot-icke-judarna/
Det pyr i mina franska nerver när jag hör talas om Abba.
http://www.youtube.com/watch?v=C4q28fohfGs
Jag hatar dem så mycket att jag till och med förolämpat kenyaner. Jävla Mattias Hansson och hans Abba the Museum, jävla engelska när det kunde vara på svenska, jävla music & arts. Abba och deras anhang står för allt moderatjävlahelvete som är dåligt i Sverige.
Känner mig som ett barn blint av raseri. Ett barn med ypperlig smak.
Früppel.
Hahahaha. Moderatsidan av Abba är fan svår att bortse från.
Benny har radikaliserats i London?
Hahaha KBoi! Sant och fint dessutom.
Moderat betyder egentligen ’lagom’.
fö, låter det bra mycket bättre än vad jag minns det där, så ni kan ju fatta hur dåligt jag trodde det lät.
Som sångare är ju Matti underskattad. Som tex sättet han sjunger karri-är i klippet ovan och inte som det lätt blir: karrijjär. Eller som i ”Aldrig mera skog” där en amatör hade rimmat ifred med eeeee.
här har ni mitt c-60 för juni
http://open.spotify.com/user/1112545332/playlist/3eSqiLPI0yNiASKscbYIYa
http://open.spotify.com/user/1112545332/playlist/3eSqiLPI0yNiASKscbYIYa
http://open.spotify.com/user/1112545332/playlist/3eSqiLPI0yNiASKscbYIYa
Nämen skräddarn inte ska väl jag osv osv
Bra C-60!
Jo, du ska nog det. Och tack!
Ok, musiken här är inget att hurra i julgranen för, men idén till videon är rätt kul.
http://youtu.be/VNRMSKSZY04
Blir helt darrig av Sleaford Mods. Åh vad bra! Och fyra skivor till verkar det finnas, minst, men en får leta. Tror värt.
Ja, Wank är riktigt bra. Och det utan gitarrer. Bas, trummor och underbar dialekt – vilken perfekt kombination det blir här.
Har bara hört Wank men den är ju magisk. Beställt Austerity dogs också men det skulle tydligen dröja innan den kommer.
CTMF-skivan har kommit nu och är döbra. Jag roade mig med att göra en spellista med Billy Childish efter Thee Headcoats. Typ i alla fall, det börjar med skivan med Holly Golightly från 1999. Närmare femtio låtar ströks ner till 36, men nu ångrar jag mig lite. Vill i alla fall inte ta bort mer nu.
http://open.spotify.com/user/joanboan/playlist/0VW5J7dN6mBK5yFzrZ3P7g
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/chilin-blir-battre-som-fagelbajs/
Nyheter blir bättre om de kommer ut i form av bajskorvar.
”(…) finsmakare som tycker att te och kaffe blir godare om det gödslas med pandaspillning respektive bajsas ut av indiska palmmårdar.”
Man älskar ju världen och de som befolkar den ändå emellanåt.
Nu har jag försökt skriva ett inlägg två gånger, som inte dyker upp.
Men det där dög visst. Det är bara Huggy Bear man inte får skriva om här.
Jo, jag älskar CTMF-skivan.
Me 2.
Guld till H för Billychildishspellistan.
Nu Eterkropp och Vit Päls. Ja, eller strax iaf. @Kyrkbyn.
Och samtidigt i Gröndahl, postpunkfabriken, sammanträder ledningen. Mer om det får ngn annan, med mandat att göra så, yttra sig.
Jag ska ge mig i kast med Billy Childish snart. Lyssnade på ett par Thee Headcoats-plattor för ett tag sedan men det fastnade inte riktigt. Känns som att han är bättre än vad första intrycket ger sken av dock.
Jag har lyssnat på Childish sen 1983. Jag skryter. Köpte Showcase när den kom.
Båda akterna glänste i regn och mygg. Dessutom ny favorit: Liv slakt & maskin. Bra kväll! Nu Torchwood, i morgon bitti Piteå Summer Games-final.
Men hur bra är han då? är han grundkurs eller avancerad nivå? vet inte varför jag inte grottat ner mig i honom faktiskt.
Han är bra, han är grundkurs i punk efter punken och garagerock. Som med somliga andra består en del av kvaliteten i kvantiteten. Han är en engelsk institution, som Crass och The Fall.
Yepp, börjar mer och mer förstå det. Gör fina, ibland riktigt fina, tavlor också. Och mycket annat han gjort är också imponerande. Han verkar ha svårt att sitta still. Gillar’t. Om Childishgubben alltså.
En stor favorit : http://www.oppetarkiv.se/video/1211638/ur-en-kos-dagbok-ur-en-kos-dagbok
Ja, kvantiteten en del av kvaliteten (som med nästan allt jag gillar, vill jag tillägga, bara att Billy Childish är kvantiteten redan i sig själv, en egen rörelse). Men också så otroligt många magiska låtar helt i egen rätt. Och att han aldrig varit dålig, och att det han gör nu på allvar kan mäta sig med det kan gjorde i tjugoårsåldern. Hur många såna finns det? Skräddarn, spotifya The Day I Beat My Father Up med Headcoats
och ta det därifrån.
Skulle inlägget ha slutat. Kanske spamfiltret igen.
H: Jag tycker det är lite väl ofta du skyller på systemet.
Hälsn. Ayn ’Benny’ Rand
När det kommer till recording artists är ju kvantitet = kvalitet.
Tack för Childishinfon/tipsen. Nu ska jag göra hemläxa!
Benny, du skulle bara se alla mina inlägg om Can och Kjell-Olov Feldt som mabd.se inte låter dig läsa.
Hohoho. Spamfilter. Allvarligt, det fanns inga inlägg där heller H. Konstigt.
Så här gjorde jag: Dexter (någon undrade ju) blev rådåligt, särskilt säsong sex och inledningen av säsong sju, så där någonstans slutade jag kolla. Men jag läste lite om hur det ryckte upp sig mot slutet. Och nu är sista, avslutande, säsongen här, började igår. Kolla sista avsnittet av säsong sju (med recaps), det torde räcka, och så kollar ni avslutningen och så är vi i fas med varandra så snackar vi sen, ok? Verkar lovande: äntligen lite closure, lite konsekvenser och så kan man tänka, inte bara nya ”spännande” seriemördarkonkurrenter.
Ooh, nästan ett rhyme där, sista meningen. Rap Attack.
MC Flaesk up in this motherfucker.
Ni får säga till om det blir något med den där avslutningen och konsekvenserna, så kanske jag ger mig in i Dexter-träsket igen. Kanske. Tills dess ska jag följa Under the Dome. Jag har inte läst Kings bok, så jag vet inte exakt hur mycket det kommer kuka ur mot slutet, men förhoppningsvis relativt lite. Det finns potential där, om de bara kan fokusera mer på människorna än på kupolen, och om jag kan sluta dra paralleller till Simpsons-filmen.
Hittade turnédagbok på nätet om Huggy Bear 1993, när de spelade på The Word. Lite kul, men gick inte att posta trots två försök. Tänkte att citerad text på engelska + länk kanske gjorde att nåt spamfilter kicka in. Eller att det var personligt då.
Dexter, jag sov mig igenom tredje säsongen, inte bara bokstavligt utan tittade med stigande tristesskänslor. Första säsongen nyhetens behag delvis, andra säsongen ordentligt rafflande (man fattar att han kommer klara sig, men hur fan ska det gå till?). Sen störtdyk. Kan tänka mig ny chans åt sista säsongen. Stephen King-serie låter kul å se med. Men kan inte ladda ner nåt alls just nu, och inte göra Headcoats-listan som kliar i huvudet, pga utan dator nu och ett tag till.
kboi: köp den här om du vill rocka
http://consequenceofsound.net/2013/07/bob-dylans-electric-guitar-from-newport-folk-festival-1965-is-for-sale/
Conny – förlåt, visste inte att du hatade sidsträckare så mycket.
Stalle – det där är en 64:a. Om du verkligen vill rocka ska det vara en av 57 års modell som senast.
Går tillbaka till Gradvall-grejen lite, f’låt, men jag kom på en till grej som jag finner fjantigt med karln. Och det är att han ibland för för sig att nuffror, statistik och annat mätbart är VIKTIGT, istället för ens personliga smak.
Som här, när han presenterar sin halvårslista: http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=1001
En låt från 2012 är årets hittills bästa låt för att den slagit stort i USA.
Det går ju inte ens att hånle åt det.
Moderatsvin.
Long live the new flesh.
Har inte hunnit bakläsa. Ska bara hälsa. 4 dagar. 11 grunder. Sång på 4. Bara en handfull pålägg kvar. Nöjd. Semester.
Semester från inspelning med? Eller fortsätter ni?
Eller vaddå nöjd. Lät avmätt. Supernöjd.
Semester! Allt slutförs i Augusti under 2 dagar, typ.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5581628
Fint med människor. Hjälpsamt.
Hör inget, har inte dom öronen, för mycket TP i dom och dessutom, en full ända med förskräckelse (fri association mellan Stalles tips och på vad dagens Almedalstalare ska säga).
Är det avmätt att vara nöjd nu? Vi måste ta tillbaka ordens innebörd.
Nöjd låter som att man är balanserad och sitter ner. Jag hoppar mer jämfota upp och ner av glädje och kramas.
Helnöjd alltså, eller?
Äntligen ett C-60! Lite soft rock, har ett annat på gång med mer, tja, modern musik.
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/4znhiAC5bNYm5RS6BumCms
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/4znhiAC5bNYm5RS6BumCms
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/4znhiAC5bNYm5RS6BumCms
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/4znhiAC5bNYm5RS6BumCms
Haha, nyutgåvan av Bikini Kills Reject All American kommer innehålla den osläppta låten Fuck Twin Peaks.
Almedalen/analmedel
” Oh, this is bad on so many levels.” Vem? vilken?
Dwight?
Nope. Inte The Office.
Ledtråd: Pilot från 1999.
Ser så vansinnigt mycket tv just nu, till och med jag själv tycker det.
Ett citat till, längre in i serien: ”There’s literary no one in the world that I don’t hate right now.”
Vafan, spotifylänkarna går till nån slags reklam, där man ska signa upp sig mot facebook. Vägrar.
conny, rensa webläsaren så ordnar det sig
Matti: Se Larry Sanders nån gång då, du som tittar på så sjukt mycket teve.
Nya Sptfy-länkarna går till webbversion av Sptfy. Funkar bra, programmet blir lite snabbare så, man behöver inte logga in på Facebook, men man måste logga in. Första gången iaf.
Matti, West Wing. Först Sam och sen Toby.
Bullis: guldstjärna!
Gammalt: Torchwood (säsong 3 och 4 samtidigt), BSG (säsong 3), The Office (från början), West Wing (från början), Firefly (från början).
Nytt: Defiance, Dexter, True Blood, Falling Skies, Under The Dome.
Dessutom: några engelska miniserier och ett antal dokumentärer.
Sitter mest inne. Promenerar nån timme, sen in igen. Inte så psykt som det låter egentligen, men mellan jobb och spelningar. Lite som semester kan man väl säga.
Kommer ni ihåg för, ja vad är det, ett år sen? Då var det en återkommande skribent här som pratade om att göra en New York-punkskiva på svenska. Nu är det högst verkligt, det är högst bra också. En liten slask har en fått höra, och det är inte bara New York; Leeds, Cleveland, hur post-punken lät där. Mmmmm. Kan inte sluta spela’t.
Och borde kanske inte ens skriva om det, men kan inte inte göra det.
Jag tror det är Bullis.
Vilken ny Pixieslåt är bäst då? Jag tycker Bam Thwok från 04, lätt. Fast mäktigt med Kim Shattuck.
men kan kim fylla kims skor? ärligt.
Ja, jo jag tror det. Hon e ju ascool ”nya” Kim. Bra Muffs-samling: http://open.spotify.com/user/chops/playlist/4xK6Onwim585YoaJ9TtuGs
Asbra skiva.
Det är verkligt på riktigt när jag skakat fram de 60 000 som fattas till inspelning, mix och mastring. Men det fixar jag!
Det här stället är mitt första hem, efter barna.
Conny: Det är ju bara för 120 av oss att sponsra med 500 pix var. Om jag får ett numrerat ex av skivan + några av dina gamla rostmackor med kaviar nedtryckta i en unik pizzakartong så har vi en deal, kanske?
conny, kolla fb.
Om vi inte ska prata mer om The Muffs kan vi kanske prata om Anti Cimex?
http://www.youtube.com/watch?v=vh3NpmyLcE4
Eller varför inte
http://www.youtube.com/watch?v=6NXjo7a8V9k
Som väl är samma låt som
http://open.spotify.com/track/5ZG45bQoXjZbbicdot2eZa
men med annan text? Sällan har de låtit mer som Discharge i alla fall med allt det som ändå är typiskt Anti Cimex fullständigt intakt; trummorna, Jonsson och hur allt är liksom på. Härlig låt, en av deras bästa.
Eller det här? Fan vad Dave Vincent ser snygg och mäktig ut här, när han går iväg med basen: bootsen utanpå jeansen. Plus vilket märkligt klipp överhuvudtaget, märkligt sätt att repa på, utomhus, garagelänga, mitt på dan. Coolt!
http://www.youtube.com/watch?v=dl9zP1kj5Dw
See the whole sky turn black, it’s worth a laugh, it’s worth a laugh
Stalle, Fredrik B, jag tänker lite i de banorna, att låta folk SAS köpa skivan för valfri penning innan den riktigt finns. Är nu på spektaklet i Hbg, återkommer i ärendet nästa vecka! Och tack för support!
Matti, hur stora/obskyra var Milkshakes i Sverige (Luleå?) 1984? Ur ditt perspektiv som 15-årig skivnörd alltså.
Nu funkar youtubelänkarna för mig, så inte igår. Tycker det här är bästa inspelningen av Heroindöd, med bubbelbasen: http://youtu.be/fWbt_53fMfk
Nu har jag semester, någon som vill dra igång någon filosofisk eller ideologisk beef?
Bråka om Cimex?
Jonsson på bas på Anarkist Attack-versionen, Nille (senare DNA) på sång. På Vägra för helvete-versionen sjunger Jonsson (tror jag) och Sixten spelar bas (tror jag). Gillar nog den senare lite mer, men det är en underbar låt.
http://www.youtube.com/watch?v=K99bRl2aANU
Tyvärr finns ingen bra version av Krossa NRP på nätet, där Jonsson sjunger ”Krossa NRP/ för dom har inga hjernor” på dialekt, alltså. (Den är med på Really Fast vol.1 förstås; tedje bästa svenska skivan genom tiderna.)
Jag har svårt för den långsamma Heroindöd, men det kan vara för att jag hörde den första gången långt senare. Eller för att den är mycket sämre, svårt att veta.
Frågan om Milkshakes var en riktig fråga förresten, men kanske svår att svara på. Bara nyfiken på vad det betydde att köpa Showcase när den kom ut. Själv var jag 4 det året.
Sjuåringen vid middagsbordet: ”Alla mot Sverige. Vi kämpar mot Sverige! Äh, jag bara skämtar förstår du väl. Men det är ju så.”
vi var väl i alla fall några som gillade milkshakes då i luleå. min gissning, max omkring tiotalet personer.
Morbid angel-klippet <3
Tack, stalle. Var det mer drag här hade jag ställt följdfrågor, men nu skulle det bara se ut som nåt märkligt särintresse. Annars hade jag tänkt straffa Matti med att fråga typ var man kan köpa Bear Quartet-tshirts om han inte svarade, men han är av kroken nu.
Ska svara om Milkshakes när jag är vid dator och inte tar hand om åtta barn. Japp, åtta.
Sjuåringen: <3
Mattias Alkberg, född 8 januari 1969, är en svensk musiker, låtskrivare och poet. Han är gitarrist och sångare i indierockbandet The Bear Quartet som skivdebuterade 1992, samma år publicerades hans första diktsamling Separerade ägg. Hans svenskspråkiga orkester Mattias Alkberg BD rönte framgångar 2004 då deras första album släpptes. 2009 gav han ut solodebutalbumet Nerverna.
Alkberg har gett ut fem diktsamlingar på bokförlaget Wahlström & Widstrand. Han fick pris från Svenska Akademien 2004. Alkberg har också medverkat som krönikör och skivrecensent i Norrbottens-Kuriren.
Alkberg är uppvuxen i området Tuna i Luleå men är idag boende i Svartöstaden. Mattias Alkberg tar hand om fem-åtta barn.
”svensk musiker, låtskrivare och poet” – gu vad man vill gå in å ändra till svensk rockpoet istället.
Hehe, bra slutkläm Bee.
Bearnäs på burk? Slurp…
Nya djefvlaskånebandetsingeln på Spotify nu! Jag är lite stolt, den här gången:
http://open.spotify.com/track/1qEKpNKvuPEwz8yI0id6Ou
B-sidan, finns även som 24 enskilda spår:
http://open.spotify.com/track/0wt9QgdCxd9iNToX0VjBNZ
Conny, det förstår jag. Grym, grym låt. Snart på alla danshak dessutom.
Åh vad Maria Shottenius skriver dåligt om proggen och Abba i dag.
Det finns mycket man kan säga om det här klippet, men kolla hur han spelar tamburin?!
http://m.youtube.com/watch?v=qwxhyPdEYxQ
Nu ska jag lyssna på Connys nya.
Alltså Schottenius, det är inte bra att hon får skriva sådana ytliga och förvirrade dumheter på bästa tidningsplats. Och förresten, vad vill hon säga? Nänänä, den där argumentationen och logiken är inte bra för någon.
Associations-klippet, ja herre, det är fantastiskt på så många nivåer. Räddade min dag.
Menar bland annat att det är så sjukt bra låtar, men även att jag tänker på Anchorman exakt hela tiden. Blir lycklig, ja det är ordet, lycklig.
juli-puli
http://open.spotify.com/user/staffan.e.andersson/playlist/5urgVGL11urXTSQWbk3fcf
tänkte att alla som prempade skulle få en altan, kvällssol och en dunk vitt också, för det tycker jag skulle passa. men det föll på min cashflowet.
och min stavning föll ner i ett svart hål. hejdå.
”en dunk vitt”, hahahahahaha, dör på det! Tack!
Annars lyssnar jag på Exploited idag, singlarna.
Hon kanske skulle haft ett annat Pixies-vik egentligen?
http://www.youtube.com/watch?v=1k5Stf1RxnY
Anchorman/trafikmagasinet
Finns jävlaSkånejävlabandets nya utanför Spotify, för oss som är ohjälpligt efter och motvals?
Jag jobbar på med mitt c-60 för februari. Det kommer bli grymt!
hjort: Finns väl på itunes också, men ingen vinyl än så länge i alla fall.
http://www.tdcj.state.tx.us/death_row/dr_executed_offenders.html
Discharge-morgon.
Jaha, ses vi på Negative Approach ikväll då?
Har Lidija Praizovic rätt i AB nu? Jag förstår henne inte riktigt. Hon tycker att Johanna Langhorst har skrivit en dålig bok, och så kan det ju förstås vara, det kan hon ju ha gjort. Men säger Lidija inte även att Langhorst inte kunde ha skrivit en bra bok för att hennes erfarenheter inte duger?
I sin replik till Inga Lina Lindkvist verkar det så.
Tydligen var NA episka i Helsingfors här om dagen. Fick rapporter från helt oväntat håll om det.
Jag har läst delar av Langhorsts bok, instämmer i Praizovics beskrivning av vad som är problematiskt med den. Möjligen slirar hon en del i affekt, men att komma fram till att hon önskar höra andras röster om förorten (numera ska man ju säga ”orten” för att visa att man hänger med) är väl begripligt? Uppfattar hennes svar på Lindqvist som att hon blir provocerad av att L är så fullkomligt oförstående inför behovet av egna rum. Det förstår jag också. Obs, skriver på telefonen.
Jag såg John Brannon med ett annat band ett gäng gånger för snart ett decennium sedan. Magisk scenperson. Jag har höga förväntningar!
Jag håller med om det du säger, men är det det Praizovics säger?
Jag personligen har svårt för alla som hävdar tolkningsföreträde genom att underkänna andras dito. Tycker det finns stråk av mobbning i det.
Plus känner Inga Lina lite, så jag kanske också skriver i affekt.
Berätta då först vad det är du tycker Praizovic skriver. Jag håller med om att hennes svar var trubbigt, klumpigt, kanske skrivet under tidspress, men jag tycker också att Lindkvists invändning var okänslig.
Tycker hon dels är raljant i själva recensionen, får krupp och så vidare, plus att hon i repliken till Inga Lina har fel i att bara de utsatta kan föra de utsattas talan.
OBS igen om boken, den har jag inte läst.
Antagligen har Praizovic rätt i det om hyckleriet och att Langhorst välvilja slås av och på som det passar, men hej! det är ju så det funkar! Det är ju så allt resonerande och diskuterande fungerar; man väljer i viss mån vad man ser, men man försöker se så mycket som möjligt. Praizovic avslutar recensionen med att efterlysa en bok om upploppen i Husby skriven av Megafonen. Den skulle jag gärna läsa, men det är väl ändå en helt annan bok som kan stå för sig själv?
Sen, i sak, så ser jag gärna att klasskampen radikaliseras, att (för-) orten radikaliseras. Ideologiseras till och med, tar sig till överklassområdena och pyrrar lite där. Men det är ju lätt för mig här uppe bland hjorton och dvärgbjörk att säga.
(Finns ytterligare ett motstånd här: centrum vs periferin, men det kan jag ta vid ett senare tillfälle kanske.)
Hon är raljant, pga förbannad, förbannad pga ledsen, upplever jag. Ev. annan diskussion om den hållningen är lämplig/meningsfull i recension? Att Langhorst skriver OM ”invandrare” FÖR ”svenskar” var också min uppfattning av boken. Inte samma sak som att det inte går att tala för den utsatte. Lindkvist underkänner att det kan finnas en skillnad i kroppslig och intellektuell (inte självupplevd) erfarenhet. Praizovic surnar till och det förstår jag som sagt. Klart en bok inte utesluter en annan, men om den ena föder längtan efter den andra. Telefon fortfarande.
Praizovic vänder sig inte emot vitas antirasism utan vitas sätt att ta självklar plats i antirasistiska sammanhang, och när de om jag förstår saken rätt uttryckligen vänder sig till rasifierade personer. Så uppfattar jag att hon menar.
”Också när de” skulle det stå.
Vet inte om det har med ngt att göra, men ILL är första generationens invandrare och har således en kroppslig erfarenhet. Jag förstår inte riktigt vad ”rasifierad” betyder. Också på telefon, om kort i ton eller fragmentarisk. F’låt.
Men inget i debatten handlar väl om ILL har egna erfarenheter av rasism eller inte? Praizovic fortsätter i sitt svar att kritisera Langhorst. Men nu har jag gjort mig till lite ställföreträdande Praizovic. Jag är ju jag, hoppas jag. Jag tror att det finns alla möjliga sorts behov av fredade zoner, även om sekterism blir hotet i den möjligheten.
Men var är Benny, som ville bråka? Tycker ingen annan nåt, eller har Matti lämnat av åtta barn hos er?
Jo, rasifierad är någon som tillskrivs en ”ras”, alltså någon som avviker från vithetsnormen. Jag vet inte om det är ett nytt begrepp eller om det blivit poppis relativt nyligen.
Lyssnar på Åh Döds. Om och om igen. Länka till texten då! Eller läser ni pappers?! Smygborgare.
Conny: Ok, då avvaktar jag lite. Tack!
Fansen får ta med sig mat på Gyllene Tiders konsert i Helsingborg, efter ganska så vilda protester. Sätter ju upplopp och sådant i visst perspektiv.
Köpte singeln på Klicktrack. Skitbra. Åtta minuter som känns som ett kort ögonblick och en evighet på en och samma gång. hjort är glad.
Tjuter till Håkan, särskilt de nya låtarna. Pga jag vet inte.
Och Edelweiss, självklart.
”Be cool and cry”. Det är stort att se tonåringar stå där och känna likadant inför Håkan som man själv gjorde. Inte stort för mig personligen då, men ni fattar. Det är ett vackert kretslopp där, i musiken. Den rinner som ett vatten genom generationerna. Härligt med Von Brömssen också. Så fint.
NA inledde med Can’t Tell No One och avslutade med den här: http://open.spotify.com/track/1uYCFHz3o1AUuQCGfssbtP
Däremellan alla hits.
Och John Brannon. Trettio år av att skita i allt sätter sig i ansiktet. Han ser så genuint otrevlig ut, så missnöjd med allt. Behöver bara dra en suck för att vara tre gånger så hård som Iggy Pop. Helt svinbra var det. Och jag är redan på väg hem.
Tjuter till den här på tåget hem:
http://open.spotify.com/track/6d014314YJV92Yg23GfFd1
Lite apropå er och Hpkan.
Men mest apropå annat och allt.
Och jag träffade Rolf Revålt!
Neeeej, kvinpel! Nu får man skämas. Sexpel med denna. Fackåff.
Kvampel menar jag? Nu okpel. Rädd mig, snälla.
Okej, chips och True Blood och tjutande öron.
Döööööör på din kväll, H!!!! Och Rolf Revålt!!
Bästa gitarrsolot i Sveriges historia torde vara det efter första refrängen i Tinnitus i hjärtat. Det är du va, Conny? Eller är det båda?
(Det finns rätt många som konkurrerar här, medges och rätt många av dem var jag närvarande vid, men det här är nog bättre än alla dem.)
Uppdaterade denna, inte gjort det på ett tag märker jag.
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/4lcYQxg8z0VUdAqaPzHLfe
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/4lcYQxg8z0VUdAqaPzHLfe
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/4lcYQxg8z0VUdAqaPzHLfe
Uppdaterade även min Håkan-lista. Men det får man väl jävel för av the punx och the ravers häromkring.
Solot efter första refrängen, det är bara Johnny!
Rundgångssolot mellan refräng 2 och 3 är mitt.
Kan fortfarande inte gå till era spotify-länkar, p.g.a. krävs bli facebookaktiv.
Krävs inte att bli facebookaktiv!! Skrev högre upp om det där!
”Nya Sptfy-länkarna går till webbversion av Sptfy. Funkar bra, programmet blir lite snabbare så, man behöver inte logga in på Facebook, men man måste logga in. Första gången iaf.”
Så skrev jag, står för det fortfarande. Det går inte att editera i spellistor denna väg, det går bara om man kör Spotify öppet som eget program, inte i webversionen. Det är som att ha två spotify bara, ett lite sämre men snabbare (webbversionen). Man behöver INTE koppla det till sitt Facebookkonto.
Jepp, man klickar på ”har du redan ett konto, klicka här” eller nåt sånt. Nu ska jag försöka prempa ikapp.
Ps, jag tyckte att Connys solo var det bästa solot när jag lyssnade tidigare idag. INNAN Conny hade postat facit på vem som spelar vilket. Jag vinner fjäsktävlingen.
(Gu vad man gör bort sig förresten, när man ovetandes har en cover som favoritlåt, eller den enda låten som är skriven av en annan bandmedlem än den man snackar om det med, har det hänt er också? Mig händer det jämt)
Hahaha, ja gud, händer jämt och forever.
Läser Stig Larsson, fan vilken poet han är/var. Just nu Ett kommande arbete.
C-60, eller hur lång den nu är, för juli. Bra sommarmix. Jag gör ju inte det här för prempsen kan jag säga, numera får man vara glad om man får fler än två. Men de är roliga att göra och roliga att ha själv efteråt. För den som inte brukar prempa mina listor finns det ingen anledning att börja nu. Men jag tycker ju den är hörvärd. Hade nån annan gjort den hade jag undrat vad det var för cool typ.
http://open.spotify.com/user/joanboan/playlist/6ie21L06PILOoT3yDtkaGb
Jag är en dopfunt
mitt i en flugsvärm
Ok, juli:
http://open.spotify.com/user/cxxxy/playlist/2i0l1rqLQznKHI47Ui6zGG
Jag har släppt garden gentemot pop, tror jag. Ett tag var jag så mån om att saker inte skulle vara för mesiga, så jag dömde ut allt som innehöll söta melodier. Men matar man punk rakt in i hjärnan ett par år så kan popen inte längre skada en sen.
Vad har huvudstaden i sitt sköte månne? En snabb middag/bärs mellan rep kanske?
Idag hänger jag med 4 barn i Årsta, så jag kan inte delta i ölhänget, tyvärr.
Var repar ni? Fast jag sitter också fast. Går typ nu förbi där din sologitarrist bor.
Tyvärr är jag hemma och lyssnar på Shanana.
Riktat till Matti alltså, inte tyvärr för mig. Shanana är ett grymt band.
Det är alltså bara Matti som har utbyte av er vänskap?
Lilla baren. Kristian Antilla spelar skivor, ypperliga skivor. Såna man aldrig hör ute.
Ja, jag klarar mig med hans skivor. Han klarar sig inte utan att få elda på min arm.
Lilla baren, ha! Själv ligger jag mellan en två- och sjuåring på golvet i stugan och läser Bernhard Nordh. Det är så kallt ute att tussilagona vissnar.
Börjat bakläsa det jag missade när jag var inlåst i musiken för några veckor sedan.
torsdag 27 juni | 10:02
Artikeln om Sonic-listan. Han har ju poänger, men så fort han ska börja exemplifiera blir det väldigt konstigt. Alltså, han menar sig på fullt allvar kunna hävda att Ulf Lundell rent objektivt är mer tidlös, och bättre än Latin Kings. Jag kan också undra vilket Leila K-album det är de fått in på topp 100, men att hon skulle vara tragiskt överskattad, det kan han stoppa upp i sin trygga acke-gitarr. Bara sången i Got To Get spöar hela Wilmer X katalog i mina öron. Och inte för att det är hip eller indie då. Utan för att det känns, bara.
Tidlös är den som kommer för sent till bussen.
onsdag 26 juni | 11:20. Benny länkar till brinnande buske.
Den där Hawkins nu igen. Här framgår det ju klart och tydligt att karln är fullkomligt galen. På ett dåligt sätt. Jag anser mig ha belägg nog för att diskutera detta över en öl nästa gång jag träffar Benny, ämnar inte vilja starta någon pajkastning i ämnet på den här platsen.
torsdag 27 juni | 12:44
matti hyllar ABBA. Jo. Jag är lite nästan samma generation ju. Spelade luft-orgel på strykbräda i pojk/flick-rum 1975. Jag var djupt förälskad i båda tjejerna 1977. Jag tycker att S.O.S. är deras bästa låt när de var lite glamrock. Fast jag tycker topparna på ”Arrival”, och ”Voulez Vous”, när de är mer disco, är grymma också. ”Knowing me, knowing you”, (Speciellt sekunderna 2.22-2.30, tonartshöjningen vid ”breaking up is never easy to do, but i have to go”). Lovers (live a little longer) och Summernight City.
Men ändå. Hälften, eller mer av det jag gillar med ABBA är bara nostalgi. Blir gråti av att minnas hur det var att vara barn. Det är som att lyssna på Boney M, ger exakt samma känslosvall. De skivor jag inte lyssnade på när de kom p.g. av var upptagen med Throbbing Gristle (Super Trouper och The Visitors), de ser jag inget värde i idag, alls. (Jo, jag har försökt).
Alltså, de är inte Neil Young/John Holm-bra, eller Misfits/Missbrukarna-bra, utan bara Boney M/ABBA-bra. Och sånt håller jag borta från 10-bästa-nånsin-listor, annars börjar musik handla om ironi och sån hip skit, som jag aldrig kunnat engagera mig i.
Hip är den som anser sig vara mer värd än sin granne därför att denne har fel färg på strumpans brodyr.
Ack nederlag, fullbordad sextell.
OK, jag måste bara bjuda er på denna sjuppel.
Stig Larsson, När det känns att det håller på ta slut, sid. 247:
”Jag uppfattade det som jag skrev – och det gör jag än idag – som inte bara av vikt för människorna i Sverige, utan också för dem som inte behärskade svenska”.
Kort om Abba, ni behöver inte läsa: jag är ju för Abba på det sättet ni beskriver. Och när Abba Gold-samlingen kom (åtminstone från min horisont var det en revival av Abba) hade jag redan börjat upptäcka annat. Alltid avskytt Abba. Jag kan berätta när jag började gilla dem, det var i oktober 2011. Vet inte riktigt vad som hände, om jag inte ska gå loss i Stig Larssonskt bluddrig sjäkvbiografi, men en dag laddade jag hem alla skivor och dölyssnade på. Gillar mest sena Abba. Och missförstå inte, de är inte direkt Angry Samoans, som Conny är inne på. Men jag tycker att Håkan Hellström är tusen gånger plastigare. Ps, fresh att han inledde sin Skansen-show med att tre kvinnliga artister fick göra en av hans låtar som lite diakör sådär. Innan det började på riktigt.
Förlåt för det där med Håkan Hellström på slutet.
Jag vet inte ens vad Lilla baren är, så hipp är jag. Lilla hotellbaren?
För ung för Abba, skulle det stå.
james gud williamson lär matt sweeney spela stooges-låtar. intressant prat om raw power-skivan dessutom. ”we were there without any adult supervision”
http://www.youtube.com/watch?v=9OvB-wDt7mA
matt sweeneys leende. man blir glad.
Menade på Malmen, inte Riche. Nu i Gafnef, nyss påkliven.
Det stavas med f inte g.
Jag gör mitt jobb som morbror rätt bra. Min sjuårige systerson tillfrågades om han ville hänga med på en åktur, och det enda han behövde veta var om han fick ta med Fläsk.
Livet. Så överskattat.
Men nu är jag tillbaka! 87 mil i bil till hemma. Blir kul.
njut av varenda sekund! det är tid som aldrig mera kommer åter!!
Åka bil med bandet, det är det bästa med att ha band.
Nu mellan Umeå och Ske-å. I stereon Lurkers, SLF, Skrewdriver, Adverts, Stooges. Ja ni fattar. Har det gott.
Med Hell i resväskan drar jag utom räckhåll. Och ska ha det gott.
Först nu inser jag vad omslaget till Åh Döds föreställer. Ganska grymt.
Ha det fint, TP.
Alla klarade sig! Hemma!
Nä, förlåt, Åh döds är för bra för att inte skriva det här.
Ongen skriker och man oroar sig. Ongen är vaken och rätt glad och man oroar sig. Ongen vägrar sova och man oroar sig. Ongen sover och man oroar sig. Och så kan man inte sova. Toppen. Nähä, om man skulle ta och skriva lite rockpoesi.
det är inte rock att skriva om sånt här kboi. inte kosher.
Börjar spela in (prodda) fransk country på svenska idag. Blir antagligen asbra. Materialet finns där, hänger på mig nu.
Nä, det är halal.
Fransk kånntry? Är det franskt för att personerna bakom den härstammar från Frankrike, eller är det någon undergenre som jag inte känner till? Eller är det Frans som gör den? Eller är det bara mycket tunga?
Hehe, nä men lite sådär franska flickpop-arr. Med svenska texter. Tänker lite såhär http://open.spotify.com/track/5XqdgWlk0toFFaJIrmcN1M
Fast såhär http://open.spotify.com/track/0DxlbeA62PqrepR5PmrkJw
Äh, glöm det. Ni får höra sen.
Varulvarna i True Blood, fan vad meningslösa.
direkt från ica renen,
barnet – Ska vi köpa sånna som pappa tycker om?
mamman – Nä, vi skiter i det.
mammor alltså. här går man och tror gott om dom, och så får man höra såntdärnt.
Min mellersta (rödhårig): Varför har jag så mörka ögonbryn?
Min fru (hans mor, mörkbrunt hår): Din pappa är grek, säg inget till Matti.
http://www.vg.no/nyheter/utenriks/artikkel.php?artid=10105320
Varg Vikernes: ej far till familjen Alkbergs mellersta.
de tror att han tänker genomgöra en massaker med fyra kaningevär i kaliber 22? hahahahahahahahahaha
jag genomgör massor av saker på egen hand.
Som stalle: Massaker Schmassaker. Plus, Varg föraktar ju Breivik. Visserligen för att han är typ ännu dummare i huvet, men rätt ska väl ändå vara rätt, även när det är folk med fel i huvet man pratar om.
Jag tycker ni förminskar den skräck som de franska kaninerna ständigt tvingas leva med på grund av personer som Vikernes.
Like på hjort. Dislike på kanin.
Varför vet stalle så mycket om vapen? FBU?
kan berätta, men då måste jag döda dig.
Heil! ja, disse franskmenn! de er alle gale! så når det ble forbudt å jakte kaniner og kristne!?
Kan ingen kultursida tycka nåt om Håkan-filmen nu så en kan bilda sig en uppfattning utan att behöva gå på bio.
Den har ju börjat recenseras.
Jo, men bara på Nöjet. Jag behagade skämta.
Idag har jag läst ut ”När det känns att det håller på ta slut”. H: visst sa du att boken skulle bli sämre, typ tappa tempo, mot slutet? Det tycker jag inte den gjorde. Jo, den dippar lite ungefär exakt där han konstaterar att nu ska boken är i hamn, nu ska den bara avslutas. Boken blir enerverande pratig där ett tag. Och ja… Han kommer aldrig till saken. Han liksom duckar för att skriva det han själv säger är det viktigaste att formulera. Hur tjacket sabbar hans och Natalies förhållande. Det är som att han verkligen inte förmår skriva hur det gick till. Men trots detta så gillade jag sista delen – kärlekens pris idag – mest i hela boken. Det blir så tydligt, skillnaden mellan den unge och oförstörde, den härjade hårdhjärtade, och den åldrade och åter blödige författaren. Alltså, det blir så tydligt hur tjacket sabbar hans liv. Det är en bra bok.
Hatar skriva från telefon, det blir ju alltid fel i språket.
Egentligen. Så vore det så sjukt radikalt om det neutrala pronomet blev hon istället för hen. Då skulle rätt saker hotas. Jag borde kanske skriva om det här.
Ok, fundering här på nattkröken men: Ibland tror jag att det kommer som en lättnad för snubbar att deras brudar inte ”är” nån. Alltså, vad kan vara bra med att inte ta sin plats i världen?? Jäkla genussystem.
Ok, både naivt och aningslöst skrivet. Men d e ändå d det kommer ner till. Puss.
Nämen! Blev jag feminist på nattkröken! Hehe.
Curse All Law, mastrad, ooooooh vad bra den är.
Conny: jag också på telefon, och boken ej till hands. Ja, jag tyckte att den blev kass till och med. Jag läste den i december, så jag minns inte exakt vad jag tänkte eller vad jag redan skrivit här, men jag tyckte den tappade ungefär samtidigt som han visar vad han skrivit för Horace Engdahl, som säger att det är bra. Som att han slutar anstränga sig. Laddningen försvinner. Det där som SL är/var världsbäst på, att liksom livet och texten går ihop, det finns nästan inte alls efter första tredjedelen. Då skiter jag i vad han skriver om, även om jag kan ha en medmänsklig förståelse. Hade han ansträngt sig hade han kunnat göra litteratur av att inte klara av att skriva om det svåraste, det har han gjort förr. Jag hoppades in i det sista att han skulle skärpa sig på slutet, tyckte inte att han gjorde det. Men det kan ju vara jag som missade det eftersom jag var så trött på boken då. Minns inte nu hur den slutade. Jag menar förresten inte att min åsikt är mer giltig än din, om det behöver tilläggas.
Curse All Law, längtar faktiskt. Rolig känsla.
Fattade ej Mattis skämt, fattar Bullis hen-invändning.
Mitt skämt var att om Jan Olov Andersson gillar filmen så är det omöjlig att ens föreställa sig att ha en annan (om ens nån alls) uppfattning än att den är värdelös. Men om, säg, Malena Rydell skriver om den så blir den lite intressant åtminstone. Eller, man läser en text som antagligen framstår som intressant innan man läst den. Och det är väl nåt. Tidsfördriv om inte annat.
Artiklar om popkultur får gärna skrivas av Malena Rydell i allmänhet, tycker jag.
För jag tror filmen e kass. På tal om det så såg jag Call Girl, den var kassare än bra.
Bullis: älskar pronomenresonemanget, på rikt.
Läste ni Malena Rydell om Chris O’Neill? Hur bra som helst:
http://m.expressen.se/kultur/the-misfits/?partner=www
Ska nog blogga om hen/hon.
Urinals-diskografin äntligen på Spotify!
http://www.asapetersen.se/blogg/2013/07/hen-jag-vill-saga-hon/
Matti, du har fått din text! Kolla Expressen.
Som ett brev på posten!
Spelar Trästock i kväll, med band. Ersätter Samling. Kom gärna, blir asfett.
Whohoooooooo.
såpass?
Ujujuj.
Hahahahaha!
Sjuuuuukt bra text:
http://www.asklyrics.com/display/fall/smile-lyrics.htm
Ett till brev till Matti:
http://hd.se/kultur/2013/07/19/p-jken-och-staden/
Filmen G… Sämre än G, till och med.
LOL
Filmen H, sämre än G?
en dag till, sen skjuter jag ut mig på några veckors r&r.
Har just kollat Teg-doku på Trästocks med en handfull pensionärer. Fin film. Tack Matti för utryckningen i torsdags! Snart Könsförrädare. Så, nu var det dokumenterat. Puss & K
måndag 18.00 eterkropp på gamla tingshuset i öset. be there or be gone
say what now stalle??? jag kommer till ösd på eftermiddagen.
Usch, jag tycker 90-talet känns för nära fortfarande. Kan inte uppleva produktionerna som klassiska än, utan upplever de bara som mossiga.
Lyssnade på några låtar med Spain nyss. Fy fan. Untitled #1 från ”Blue Moods Of Spain” 1995 tyckte jag var hur bra som helst förr, och flera andra låtar också, men nu hatar jag hur han sjunger, Josh Haden. Alltså hatar så mycket att jag inte kan lyssna alls, han låter smetig och inställsam och äcklig på helt fel sätt. Och när man börjar hata sången är det lätt att börja hata texten och hela alltet i musiken.
Björn Olsson rymde från en turné med Spain. Deras andra platta gjordes i Sverige, med svenska musiker, och det här var turnén efter skivsläppet. Han hoppade av, för han tyckte den här Josh Haden var en sån jävla get.
Sophia – ”Fixed Water” 1996 är samma våg av Cure-influerad, musikaliskt avskalad och företrädelsevis deppig relationsproblematik, men oändligt mycket bättre. Sång jag fortfarande tror på.
http://www.youtube.com/watch?v=hMZ3qiCZc2A
http://www.youtube.com/watch?v=8PFlP4w2SRo
http://www.youtube.com/watch?v=N6kvuOUkYYg
Alltså avskalad – det lät så då! när det begav sig, i mitten av 90-talet. Joel RL Phelps ”Warm Night Springs” från 1995 räknar jag också till den här kategorin musik. Jämfört med grunge och indie var det luftig musik. Men det var ju innan 2000-talets stora singer-songwriter-våg, så det är svårt att höra nu. Jämfört med t.ex. Bonnie ’Prince’ Billy är spelet på alla de här bandens skivor närmast klåfingrigt.
Jag tror det är lättare att våga vara extremt lågmäld och ha tystnad och pauser i musiken idag jämfört med på 90-talet. Jag menar, ”And She Closed Her Eyes” 1994 med världens mest tyst sjungande människa, Stina Nordenstam, det är ett jävla tutande och brölande runt hennes spröda stämma på den skivan, helt i onödan, faktiskt.
men häng med då backlund
en get. hahahahaha
Det var som arga hundar! Eterkropp i Öset! Det ska bli spännande!
lyssnar på eterkropps soundcloud. fy fan vad bra de blivit.
Jag vill egentligen ta upp nåt som Matti bara nämnde för ett tag sen, om absoluter i poptexter. Kanske ska vänta tills alla är hemma från Årsta, Gafnef, ”öset” (???), pigstugan, BB, London och allt vad det är. Sen vet jag i och för sig inte riktigt vad jag vill säga om det heller. Ibland är nog potentiella diskussioner intressantare än faktiska. PS. Jag lyssnar på Buzzcocks och har sommar.
öset = östersund
Kan inte sluta kolla på West Wing.
http://blackflagshirtsoneverycelebrity.tumblr.com/
IMORGON SKA JAG SE ETERKROPP OK HADE
Eterkropp inställt i Öset. :(
Lyssna mer på Aphex Twin, livet blir bättre.
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/4crFxRsbyvd0RT5TEUVbZO
Kom ner till kustn då, P.
Gjorde det idag Matti, i birn. 26 mixes dock. Tänkte att jag måste lägga in Analords på mobilen, det är trots allt världens bästa musik genom tiderna.
Vill
5. Passa i hatt, framförallt cowboy-.
4. Ha en crombie, en monkeyjacket, en donkey- och en parkas.
3. Ha fler par cowboyboots.
2. Skaffa Monkeyboots igen, gärna bruna den här gången.
1. Bli smal.
jag vill ha creepers
Jag vill ha crêpes.
I ljuset av hur mycket det pratats om annat, exempelvis (och i synnerhet) Blå Tåget och Can här, de senaste åren, så pratar vi alldeles för lite om Kevin Ayers.
Jag har därför helt hastigt höftat ihop en grym C-60 att ha som diskussionsunderlag.
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/5nmoFtoSalH6rLq81vpTU9
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/5nmoFtoSalH6rLq81vpTU9
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/5nmoFtoSalH6rLq81vpTU9
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/5nmoFtoSalH6rLq81vpTU9
Jaha? Och hur länge jävla ska man behöva vänta på nästa Bonnie ’prince’ Billy-platta? Har lyssnat ett par 100 gånger på Wolfrey Goes To Town. – topp 5 det här decenniet, lätt!
Sista skivan, The Unfairground, åh, popmusik vad jag älskar.
On the beach.
Jag tänkte se Eterkropp på Södran ikväll, om nån vill haka?
Jaja. Men nu skulle vi ju lyssna på Roxy Music i två dygn, för det gör jag. De första 5 skivorna, 5 varv, sen ska jag göra en spellista på 1 timme. Och, ja, man kommer då få välja bort massa låtar som är 5 plus av fem möjliga.
Kolla, här får jag medhåll:
http://www.youtube.com/watch?v=aS4jBB-KMdE
Bryan Ferrys texter är gravt underskattade. Han skapar drama som få andra. Han bygger texterna lite som Richard Hell, fast med helt andra byggstenar. En bild, en bild till, inga konklusioner, bara associationer. Sången laddar bilderna med mening. Det största.
Postar spellistan i morgon.
Alla i Sthlm mot Södra bar!
Jaja:et var inte riktad till något av ovanstående inlägg, försökte bara låtsas vara dumdryg.
Conny kommer du?
När spelar de? Jag kan vara där till typ strax efter 22.
Meh! Varför har ingen länkat till Eterkropp på Spotify?
http://open.spotify.com/album/4LivHkHurWcTWOM7iOgHt8
Det öppnar nio, först är det en Anna (kommer inte ihåg hela namnet) och sen Eterkropp. Du hinner nog!
Visste inte att den fanns på sptfy! Mäktigt! Alla som kan måste gå, det kan vara en sån där innan-och-efterupolevelse. Det var det för mig.
De går på 22.40.
Har kollat. De spelar 22.40 typ.
Ja, som Matti :)
När går de på?
Skoja bara (inte roligt). Ej i stan, annars hade jag gärna sett Eterkropp.
Roxy Music är väldigt anti-hipster. Det händer att de får feeling. Stora känslor, full satsning, och ingen garde. När det är deppigt är det ingen klädsam självömkan, utan snarare självutplåning som är temat.
Det gick inte att göra ett C-60 bara. Låtarna är så långa, så det hade blivit ofullständigt.
De 25 bästa låtarna fick precis plats på ett C-120:
http://open.spotify.com/user/cxxxy/playlist/5L47D02ig5mXuUOSy6Zk1L
Ujujuj, nu har alla börjat åka skate, bara för att jag köpt en Gonz Zip Zinger och criusar runt i Svartöstan. Jonatan nöter kickflip, kusinen från Gbg nöter hawkslides och Stålet kämpar på med sin impossible. Lillis kollar dock mest på.
Obs kul. Men obs inte jag förra. Fast obs, håller med.
Fuck yeah damfotboll. Fast skit också. Tyskland.
”One guest at a time – that’s my philosophy. You don’t want your house turning into a hippy commune.”
Älskar Mark E Smith!
Vi e på Malmen.
Conny: Men du vill väl inte bli tillsammans med nån?
Jag: Jo! Men inte på fyllan eller internet,
Jag har tagit över Connys mobil. Jag menade punkt, inte komma. Puss /Knullis
Livet, töntigt.
Eterkropp, mer än ett gig, en upplevelse.
matti, är du framme vid nikotinabstinensens värsta fas nu? Man är inte sugen längre, men allt känns meningslöst, i ett par år…
Conny: ja. Precis så.
Fan, dom tog inte med det där roliga med ”homosexuella erfarenheter” ! http://nojesguiden.se/webbtv/fredagsbus-pa-festival/gagnef-del-2
Conny: Hur kan du inte ha med titellåten från For Your Pleasure? En av världens 1000 bästa låtar ju! Svart på mitt på min tusenlista. Vi kom väl överens om den är lag?
Roligt med Skator, hade gärna hört mer. Men så kommer jag där, mitt fetto, och förstör.
Tänker på vad mycket Henrik Venant måste ha lyssnat på Roxy. Har inte tänkt på det tidigare. Konstigt att jag inte har gjort det.
Håller med om att de är ett av de bästa banden. Protopostpunk. Fryppel, jajjemensan.
Jaha, så nu kommer man av folket behöva läsa Mattis fem bästa promenadstråk i nästa intervju du gör.
ps. längtar efter tolvan. ds
ps2. kommer du att gästa någon under musikens makt ? ds2.
ps3. har försökt sluta snusa en gång, gör aldrig mer om det. ds3
skator codex.
Matti o Stålet har ett hockeyfan:
http://www.hockeysverige.se/mobile/article/14615435/den-norrlandska-patrioten#bmb=1
Jag har lagat Roxy-listan nu. ’For your pleasure’ är med. Men ännu mer än den mådde jag dåligt över att ha utelämnat ’Strictly Confidential’ från samma platta, och ’Sunset’ från Stranded. Och inget kan jag ta bort heller. Så nu är det något så oheligt som ett C-140. Men det är alla Roxys-pluslåtar. ’Ladytron’ och ’Nightingale’, tycker jag är närmast utanför nu, men de är liksom bara 9 av 10.
alla roxys 5-pluslåtar…
Vad hette den sista låten som Eterkropp spelade igår? Så bra.
Den här låten med Loreen är förresten min definition av kvinnokamp:
http://m.youtube.com/watch?v=wDBy9l8IyrI&desktop_uri=%2Fwatch%3Fv%3DwDBy9l8IyrI
Ny Phelps/Downer Trio på väg! Och låten de läckt på Soundcloud är grym. Grunge/singer-songwriter/mathrock-magi. Man trodde inte det var det som saknades i ens liv, men det var det.
Jag har lila kjol och därför kallar en full gubbe mig för Tant Gredelin på t-banan just nu. Vet inte om jag ska snäsa av honom eller snicksnacka för att undgå konflikt. Jag hatar att vara underordnad på det här sättet, att inte kunna välja själv. Låt mig va!
Nu frågar han mig om jag är muslim pga kjollängden.
Gick det bra? Ska vi skicka nån att spöa han?
Japp, det gick bra. Han snavade av vid Centralen.
Puh!
Jag vill ha ett pris för roxy-playlisten. Typ konstnärslön 1 månad, eller chef för kulturrådet. Jävla massa deg i alla fall.
Jag har börjat kalla allt för C-60, gör inte ens tidsöverslag i skallen längre. Det är liksom ett samlingsnamn för ”blandband” bara. Så varför inte kalla de för det då? Ja, inte vet jag.
Lyssnar på svensk klassisk rock som ni inte hört. Eller ja, någon av er har ju det, några.
Nu har jag läst den här texten tre gånger (åker bil):
http://m.expressen.se/kultur/klubb-for-alla-1/?partner=www
Jag läste om den för att jag inte förstod vad den handlade om, men efter andra omläsningen förstår jag ännu mindre än efter första gången. Är det mig det är fel på?
nä. den var många ord staplade efter varandra där, men syfte och poäng gick då mig förbi också.
Hon använder ”vi” på det där dumma sättet, som om världens samlade 90-talister utgjorde ett enda Vi. Det är därför hon inte lyckas säga någonting alls.
Ja, det där Vi-et, brrr på det. Men ännu mer, vad menar hon? Vill hon att dansmusiken ska vara mer politisk? Eller är dansmusiken mer politisk än annan musik? Eller ska den vara mindre elitistisk?
Jag begriper mig inte på klubbkultur, det är ju mitt problem, men vad menar hon? Jag förstår inte texten jag läser.
I dagens DI Weekend skriver Jan Gradvall att dagens avantgarde återfinns på topplistorna. Hans tes är att Beyonce, Rihanna, Jay-Z och Kanye West är som Andy Warhol. Expressentexten är nog inne lite på samma spår. Således sålunda är Swedish House Mafia inte är pengakåta spritfetton utan seriösa konstnärer och Rihanna är tokigt nog det hippaste hippa och det breda folkliga på en och samma gång. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Det pyr i mina franska nerver (se ovan om ABBA).
di weekend, det är avantgarde det.
Just nu gör Tomas AW cover på Carola på Hudikkalaset. Evighet. Den e mkt bättre i original, kan jag säga :///
En hatar ju samtiden och dess uttolkare lite mer för varje dag. Man vill skära halsen av somliga med Anti Cimexsjuor.
D e massa folk här som lyssnar på TAW och gör Bo Kasper-greppet :///
Vet ni att den första låten jag skrev hette ”Jag hatar allt”. Så jävla bra titel, lika sann tjugo år senare. Haha, bandnamnet är ännu bättre, så bra att jag inte tänker skriva ut det här. Annars innehöll demon en del personangrepp på folk man kände och så, som jag nog inte står för längre. Inte på det sättet i alla fall. Gud vad ointressant. Snart hemma. Återkommer från en dator om det andra, lite.
För jag kan inte skriva om Expressentexten på telefonen känner jag. Och inte om Jan Gradvall utan att vilja gråta.
Var jag än i världen är, har jag er <3
Och Tomas Andersson Wok!
Vad är Bo Kasper-greppet?
D e när en snubbe håller armarna om en brud o gungar i takt, bakifrån. D e på konsert o njuter av musiken.
Ps. Jag vill dö
Juuust jaaaa, du har skrivit om det förut. Hjälp vad hemskt.
Vilket fint Ayers C-60!
Conny: kan du posta Roxysamlingen igen?
Stalle: kan du posta ditt senaste C-60 igen?
skräddarn: Tack! Har postpillat lite på den, nu är jag nästan helt nöjd. Här är det igen, har så få prenumeranter och tycker, ur folkbildningssynpunkt, att det ät tråkigt, det har inget med fåfänga att göra, näe då, inte alls.
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/5nmoFtoSalH6rLq81vpTU9
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/5nmoFtoSalH6rLq81vpTU9
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/5nmoFtoSalH6rLq81vpTU9
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/5nmoFtoSalH6rLq81vpTU9
ok, hittade Connys Roxysamling förresten, men inte Stalles C-60.
http://open.spotify.com/user/staffan.e.andersson/playlist/5urgVGL11urXTSQWbk3fcf
Tack!
Varför frågar du inte efter min? :(
jag är fullständigt förhäxad av frazey fords röst.
Ren hämnd eftersom du inte prempade på min senaste.
What goes around comes around!
Va? Jag prempar ju allt som rör sig!
Nu ska jag bada för första gången i sommar.
Men det gick inte att bada, för åskan kom och nu gick strömmen. D e spännande här på landet.
Lyssnar på Kevin Ayers-mixen nu. Gu va bra! Eller, nu mot slutet börjar just jag bli lite mätt på alla finurliga arrangemang, men jag gillar! Blir sugen att höra hela Shooting at the moon-skivan.
HAHAHAHAH! ”Bo Kapser-greppet”. Svinbra, har aldrig hört den beskrivningen förut, men nu kan ni betrakta den som snodd.
Bo Kasper-greppet också.
Gullnosar!
Snabbläst två veckors intelligenta inlägg för att känna mig hemma innan hemma. Roxy: har ett c>120 jag gjorde i våras, den ska jämföras med Connys för att se om C fattat nåt, allt eller inget. Ayers – säger det igen: sista skivan delvis riktigt riktigt fin. Inte pop.
Annars mest MES Re-mit och Hell. Gud vad bra vissa Re-mittar är. Klara femmor . Hell har jag läst fram och baklänges.
Prempar när grejjerna funkar igen, kul med ayers c-60, tror jag.
Hahaha. Jo, pop. Det e 2013, du måste ta dig förbi det hindret, TP.
Ja, Frazey Ford, rösten omg.
You say Bo Kasper-greppet, nissepedia says http://www.nissepedia.com/index.php/Ledingreppet
Endast en dialektal skillnad. Norr om Skellefteå kallas det Bo Kasper-greppet (verb: ”att Bo Kaspra”) pga BKA kommer från Piteå. Det där med att vila hakan på hennes axel ger enorma bonuspoäng.
Med detta i minne så skulle det aldrig falla mig in att ifrågasätta Nissepedias auktoritet. Eller Bullis.
2013, som sagt. Inte ens Matti gör det till Ledin längre.
TP, skriv mer om Hell!!! Visst var den fin? Jag vill redan läsa om den.
Läser Renegade nu, av MES. Ja, rockböcker är det enda jag duger till nu för tiden. Men vad bra den är.
Fast obs, Hell-boken fortfarande egen division. MES-boken mer som en intelligent variant på Andy McCoys självbio + mindre sex.
Renegade är nog den roligaste bok jag läst.
Josef Fritzl-greppet då? Vad är det egentligen?
Och polisgreppet, vad hände med det?
Den här breda penseln som Gradvall föredrar och använder, här funkar den: http://www.expressen.se/kultur/jan-grandvall/konichiwa-gradvall-om-japaniseringen/
Matinee med Kraut, från Killed By Death. Vilken låt. Som om Minor Threat var en bunt porrtidningsläsande limsniffare istället för läskdrickare med tjejskräck.
Från Killed By Death 1, skulle det stå.
Finns en del guld att vaska fram i Fingervisningar av Werner Aspenström (ur hans sena dagböcker).
”Även om det var en amerikan som ritade Ankeborg så betraktar vi den som en svensk stad.”
??? Vad sa du att du sa, sa du ???
Dessa tvärsäkra påståenden radade på varandra, som att han hellre hade twittrat än skrivit en artikel. Jag har väldigt svårt för Gradvalls sätt att skriva, redan innan jag kommit fram till VAD han skriver, men det hänger ju ihop. De breda penslarna, som sagt. Han är som sagt på nåt sorts korståg för mainstream just nu. Jag vill inte vara med. Även om jag såklart håller med om att Miyazaki är bättre än Musse Pigg. (att ”alla barn” känner igen Totoro tror jag förresten är en klassfråga, eller?)
”What’s forbidden is a treasure hidden”, sjunger Beat Happening. Och min fryppel blir en fempel.
Precis min poäng. Själva spaningen är korrekt, Japan och det, och går såklart att göra än mer omfattande om man väger in Final Fantasy, Kingdom Hearts etc etc. Mina fattiungar är då lika insatta i japansk populärkultur som i Disney/Pixar. Alltså väldigt insatta. Så det beror väl på hur man definierar klass antar jag. Men håller med om att Gradvalls korståg är mer intressant än spaningarna i sig: de är till sin natur och ämnesval så självklara att de inte behöver skrivas ned ens; ungefär som att bada och anteckna: ”vatten är blött, det vore löjligt att påstå något annat”. Plus att hans språk, stilistiken, är som du säger närmast outhärdlig. Absoluterna och det, menar jag. Varför är han så här? Tröttsamt. Vet inte, tycker nog kulturskribenter har någon slags ansvar ändå, att upplysa det oupplysta. Eller ansvar, men det är det jag är intresserad av i alla fall.
Men det är ju jag det. Förstår ju om jag ses som elitistisk med raffinerad smak för det smala och kulturellt borgerliga. Som Portal, Anna Matsson och Kraut. För som av en händelse, jo faktiskt, stod jag och diskade nyss och den dök upp, Matinee. och jag älskar den djupt, alltid gjort.
En sak jag har tänkt på är vad som helt sömlöst duger på spellistor tillägnade punk OCH spellistor där temat är hardcore? Vad jag kommit fram till är tidiga Black Flag (First Four Years-eran), Sacharine Trust och tidiga Red Kross. Och Misfits. Får jag ingen respons på den spaningen är det inte det minsta konstigt…
Nu går jag och badar. Det är typ det enda jag gör nuförtiden, om ni vill ha en rapport från skurhinken.
Fast dina barn är även kulturarbetarbarn. Bara apropå klassgrejen, för det stämmer såklart som du (och Gradvall) säger: att japansk populärkultur inte längre är exotisk, främmande, exklusiv. Men jag reagerar när Gradvall skriver att det är universellt, som jag tror är partikulärt. Jag tror att fler barn på Gradvalls barns skola (gissar innerstan) har koll på Studio Ghibli än på mitt barns skola (söderort).
Jag badar aldrig. Att befinna sig i vatten, så meningslöst.
Ja, kulturell klass och kapital.
Ang badandet så föredrar jag vatten före alla andra element. Inklusive luft.
Fast sen kändes det inget roligt att gå och bada utan ongan, de är bortresta, så jag blev lite nedstämd och slog på West Wing igen. Jag ljög tidigare, jag gör en grej till nuförtiden: ser West Wing.
Köpte Hurriganes ”Tsugu Way” igår. Har inte haft tid att lyssna ännu. Värd sina 40:- eller ej?
Jag gillar ju eld. Fast befinna sig i det, not so much. I jorden, inte än på ett tag hoppas jag.
är det nåt jag saknar från uppväxten då är det bryggan på tuna en sommarkväll med en hoper andra sorglösa kids
Samma stalle!
Tittar ni fortfarande på Under the Dome? Kasst, eller hur?
Ja, och tyvärr ja.
En grej till bara om Japan och klass: jag har aldrig varit särskilt intresserad av japansk populärkultur själv, och inte min fru heller. Om något har vi lärt oss av våra barn. Så kulturarbetarbarn stämmer, men inte klassperspektivet, jag är ett dåligt exempel därvidlag. Ville bara tillägga det.
jag har alltid varit ninja.
Matti: Fattar. Jag var nära att skriva med nån ursäkt om att det blev lite konstigt och privat att jag uttalade mig om dina barn. Jag känner ju inte din familj. Men jag menade alltså inte att du skulle ha odlat barnens intresse för japansk populärkultur, utan att du skrev om dem som ”fattiungar” vilket säkert stämmer ekonomiskt, men inte kulturellt. (Min livskamrat är konstnärsbarn: uppvuxen utan pengar, men med Brian Eno). Och så mitt tillägg, om det inte var uppenbart: jag menade givetvis inte att arbetarbarn inte kan hitta och älska samma kultur som medelklassbarnen kan, eller att inga arbetarföräldrar tar sina barn på Miyazaki-bio. Men även om Jan Gradvall säkert har rätt i att japansk popkultur generellt har slagit bland svenska barn, så finns det fortfarande klasskiktningar i vilken kultur man har tillgång till. Kanske en petitess, men medelklasscentrismen i hur han skrev om ”alla barn” retade mig.
Ursäkta luddigt skrivet. Säg till om jag måste förklara bättre.
H: Närå, förstår precis och håller med. Jag vill gärna fortsätta prata om Gradvalls ”alla”. nästan som att han kampanjar, vill få medhåll av så många som möjligt. Minsta gemensamma nämnaren hos alla som överhuvudtaget läser det han skriver (på Kultursidor, märk väl). Jag förstår inte det, det här med Abba, Bruce Springsteen, den upplysta medelklassen etc, varför det är så viktigt att omfamnas av den? Han bekräftar bara någon slags allmängiltig kulturelit (elit i bemärkelsen konsumenter av rätt kultur), eller om han vill bli bekräftad av den eliten. Eller, han är ju redan det, han är deras röst nuförtiden. Och obs, jag har verkligen blivit kramad av honom genom åren, det är inte hämndlystnad eller missunnsamhet som gör att jag hänger upp mig på det här, det är något annat. Det är bara så jävla tråkigt när folk blir gamla och liksom förnuftiga och mäter framgång i siffror och hantverksskicklighet. Som tycker att framgång är synonymt med kvalitet. Själlös inställning, oroande.
I wanna be the guy. You wanna be the guy the guy counts on.
Sista inte till någon! Bara ett citat
Det bästa med sommaren är att man kan välja att slippa världen utanför. Jag har jobbat en vecka, men det tomt i huset, så jag kan lyssna i hörlurar tills örona blör på dagarna. Förlängt sommaren med bad och sol den här helgen, och nästa helg får min 17-åriga dotter åka utanför norden, för första gången i sitt liv, med mig. Vi drar till Nice. Så jävla glad för det. Valde ett hotell som utlovade att de endast har morgontidningar som Gradvall inte skriver i.
matti: Dead Kennedys In God We Trust också, kanske? Och Missbrukarna?
Njaej, inte IGWT, tror jag. Men Fresh Fruit och singlarna innan, lätt. Group Sex med Circle Jerks oxå. Missbrukarna, det är väl HC om nåt? Eller, så uppfattar jag dem iaf. Kan ha fel, men jag tänker på dem lite som Middle Class: banbrytande och först med det de gjorde, lite.
Tänker, kanske en helt galen tanke, men att Dead Boys är pre-hardcore också. Och såklart många amerikanska band som tidsmässigt passar bättre in på tidig HC snarare än punk: Fear, Germs, Dils etc.
Sidospår: Åt helvete med Ryssland och alla dessa fascistoida tendenser som är på frammarsch i Europa just nu. Visst, stirra ner i avgrunden och hela den biten, men jag är inte långt ifrån att önska livet ur varenda jävel som motsätter sig varje människas lika värde. Fuck allt.
H: Ja, Under the Dome suger. Men jag följer det ändå. Förhoppningsvis blir det bara en säsong, så man åtminstone får ett avslut på eländet.
http://www.youtube.com/watch?v=dl00LJ4j-mE
Alltså, jag dör!!
GG Allin hör ju också dit, va? Och Husker Du.
Öh, jag fattade nog inte din tanke, trodde du menade musik som var både och, punk och hc…
geni: http://www.youtube.com/watch?v=FEgHcK1F3pk
Tyvärr, tjatigt kanske, men jag måste. Kortrecension av min sommarinjektion, Re-mit: Nå’n sa att MES har haft det roligt. Just det, men hur roligt? Tycker det varit lite för kortfattat om den skivan här, ger er därför sanningen. Nu.
Kinder of Spine, Jetplane och Hittite Man är helt enkelt tre låtar som knäcker hela universum – även med Fallmått mätt. Kinder of Spine ger Beefhart associationer (Shiny Beast ca), Hittite Man ger lite Cave (Let-Love-In perioden)och Jetplane är bara mumsfillibabba på alla sätt och vis. Men associationerna är egentligen helt ointressanta, roligare är att Fall och MES faktiskt går vidare. Dessa tre låtar är verkligen fulla av liv på alla sätt och vis, även mikrobiskt (slutet av KoS, MES gubbkraxar, hostar och harklar ur sig ett mindre ekosystem t ex).
Andra låtar som också ligger högt är: No respect (Intro), Sir William Wray (framförallt G-G-G-gggg-G’sh-G’sh-början), Pre-MDMA Years (underbara MES!), Victrola Time (Star wars), Jam Song (jo- grym efter ett tag, nä rakt igenom faktiskt).
Men ja, allt det här visste ni ju redan. Men nu finns det också i skrift.
H: Återkommer om Hellboken som gett mig en del att fundera över. Delar har jag läst två gånger. Bara det.
Mikrobiska ekosystemet är ju på Hittite, inget annat.
Igår kväll hade jag nåt jag ville svara om Gradvall, idag är det som bortblåst. Ämnet lär väl återkomma.
Fattar inte heller punk/hardcore-diskussionen, vad den handlar om, men GG Allin låter olika på alla skivor. Jag håller med om Ryssland, följer nog också Under the Dome till säsongsslutet även om det är direkt tråkigt att titta på det, såg Calvin Johnson på nån sorts familjefestival – oerhört folkligt – i Seattle 2006, tackar för fin Fall-recce.
Jag är kvar i Roxy-land. B-sidorna på Stranded, och framförallt Country Life är deras peakar, albummässigt. Texterna på bitter-sweet, Casanova och a really good Time, ujujuj. Speciellt A really good Time – fy satan vad bra det är.
Nä, punk-hc, menar bara låtar som om någon sagt att de var nåt år äldre och jag inte visste skulle sagt Aah, ok och accepterat det utan att tänka. Men det är ju helt subjektivt. Kan också göra en playlist, en bra, med protopunk gjord efter 77. Alltså en anakronistisk lista. Men det är ju bara jag. Så, vi går vidare, va? Skingrar oss, här finns inget att se.
Jag hade inte hört Calvin Johnsons soloskivor. De är ju superfina. Och faktiskt aldrig kollat upp Beat Happening live (på YouTube alltså). Vilken stjärna han var då! Hur han rörde sig!
Alltså, Pistols här http://www.youtube.com/watch?v=BXhfzkH_u14
Man fattar ju att folk blev som galna. jag får adrenalinrusningar. Världens bästa band på så sätt. Rolig doku öh.
Och Iggy. Man kan tycka olika om The Passenger från dag till dag, men här, ojojoj vad den är bra. Eller han.
Hive Dwellers-skivan är jättebra också, med låten som du länkade till.
Är det den The Passenger där han utbrister ”I like this music” och har svans? (kan inte kolla, jobbar)
Kollade ändå, jo det är samma dokumentär som gick på svensk tv när jag var 14-15. Spelade in på video. Fick adrenalinrusningar! Och tyckte John Cooper Clarke var såååååå tråkig.
Sådär ja Conny: Roxyjämförelse gjord. Du får godkänt, men knappt (hehe). Mitt blandband är redigt kortare, mer koncentrat och mer ett äkta (just det äkta) blandband där jag dribblat med låtordningar tills jag gav upp. Fortfarande inte helt nöjd. Låtar som jag saknar på din lista är speciellt:
Chance meeting (från 1a) – lös i strukturen och spännande och perfekt att blandas med andra mer typiska låtar
All I want is You (Country Life)- jamen bah! jag menar 1.11 till 1.43 är ju bara sjukt mästerlig. Bara det gör den till ett måste i en Roxyblandning.
Virginia Plain (1a)- Även den ett måste. ENOs mellanspel 2.10-2.37 är musikhistoria.
Re-Make/Re-Model (1a) – Underbar anarki som inte går att hoppa över.
Andra låtar jag har på min lista för tillfället är mest lite blandbandsutfyllnad och inget jag slåss för, även om mellanspelet på Amazonas (2.06-3.33) är underbart.
OK, din lista har också toppar som jag missat, t. ex. Street life, Sea Breezes och någon till. Till exempel har jag inte med A song for Europe pga dåliga minnen och Ferrys usla franska.
Länkar min lista (räknar inte med prempar):
http://open.spotify.com/user/tpart/playlist/37Z9CT01SFJEkGNJOiLQhx
Buzzcocks, Blondie, Penetration, The Jam asgrymma. Tom Robinson: not so much. Fifan vilken tråkmåns. Lördagspunk. Annat dåligt: Watching The Detectives, XTC, Nick Lowe. Bäst: Magazine.
Sen är det coolt på Sex Pistols att det är ganska tomt framför scenen, förutom Soo Catwoman på elitplatsen längst fram på sidan.
Ja, det är ju för tv, live i studion. Åh, vad jag älskar Pistols mycket.
Men att Catwoman är där! Det är så magiskt. Ja, älskar Pistols.
Catwoman! Ja, omg!
När jag ser tidiga Pistols fattar jag Broder Daniel bättre. Det är liksom bakvänt för mig det där. Och det bär emot att erkänna.
Tsss. Virginia Plain, re-make re-modell och amazonas är alla 3 låtar som jag tyckte var toppar med Roxy förr, men nu tycker jag just de är de som inte riktigt funkar. Samma med bogusman och in Every dreamhome a heaetache (den rockliga delen, intro-delen fenomenal). De blir lite elefantfot när de ska boogie-rocka. Det finns andra band – stones tidiga -70-tal t.ex. Och t-rex framförallt – som gör den grejen bättre.
All i want is you föll strax utanför, en smaksak.
Din lista är också ok, TP, men du missar 2hb, överlägset bästa låten på första. Hade du med Beauty Queen från andra? Essentiell. På Stranded missade du Sunset. På Country Life A really good Time, men framförallt She sells från Siren! Alla de här låtarna är sådana som blommade ut för mig nu, efter 20 års umgänge med skivorna.
Vad gäller min låtordning så är den genial och genomtänkt. Observera att icke förbigångbara uttjatade Love is the dryg kommer sist i blandningen. Annars börjar jag med två doldis-fullpoängare från Siren, och på alla skivorna har jag vänt låtordningen sånger följer som det gör på albumen.
Det här är ju kul. Rena Kraftwerks-beef-vibbarna ju!
Love is the dryg… Sorry
Ni som snackade Abba förut kanske vill läsa den här texten om Benny Andersson, post-Abba. Eller inte. Den är ett stenhårt vinklat hopkok av utdrag från allsköns texter, och stryker Andersson medhårs som ”politisk aktivist”, men i dagsläget tycker jag mer än någonsin om att läsa folk som går från höger till vänster, snarare än tvärtom.
http://www.expressen.se/noje/musik/fran-varldsstjarna-till-politisk-aktivist/
PUNKDokun: BÄST: Howard Devoto, sååå grym såå gryyyym.
Roxy: Ååh Conny, det är just denna fälla jag gick i när började göra mitt blandband – att försöka hitta nya infalssvinklar, att gräva djupare i lagren utan egentligent göra det, att försöka stå över det självklara. Kort och gott att mot bättre vetande rata det som egentligen är bäst bara för att detta bäst är allmän egendom. Därför fanns inte Love is the drug med i min första version, Out of the Blue likaså (stor hit i skolan och i Dalaraggarn’s bil vill jag minnas), istället stoppade jag in nå’t junk från senare album, men herregud så fel det blev. Nu vill jag inte påstå att du hamnade på samma djupa vatten, svaga is osv. Men nära iskanten är du allt, ibland som t.ex när du lyfter fram 20 års umgänge. 2HB är bra – inget snack om saken, men Beauty Queen är rutten rakt igenom. Essentiell kanske för cocktailsippande Dandys men inte för mig. Sunset funkar beroende på dagsform (dvs om man känner sig håglös, lite oinspirerad), likaså A Real good time. She sells förstår jag inte alls, här har Roxy svårt att veta vilket ben de ska stå på och ibland låter det nästan som Gilbert O’Sullivan – en glömd (trodde jag) skolplåga som får mig att rysa, kräkas och vilja somna igen.
Annars var det ju brilljant att ha Love is the dryg som sista låten! Och visst är din låtordning listigt genial. Missade det. Åh, vad svårt det är med listor, annat är det med blandband.
Nu vill man veta mer om Dalaraggarn, det är det enda man vill nu.
Bara en fråga, har nån här läst Steve Diggles (Buzzcocks) självbiografi Harmony In My Head? Min rockboksrostade hjärna har fått för sig att jag vill läsa den.
Facit i mitt liv, snart fyllda 33: Buzzcocks är bättre än Magazine. Det är första gången jag tycker det.
Buzzcocks tycker jag bara om spiral scratch, orgasm addict, Hollow inside och några låtar till med. Pete shelley sjunger för jävla illa. De är lika överskattade som Blondie och Undertones och tidiga Beatles, pop som tar slut.
Precis som livet då. 20 års ”umgänge” med Roxy Musics skivomslag har gjort dig lite mögig i skallen.
TP: Här tycker jag du har helt fel. Allt som en gång varit bra är inte alltid bra fortfarande. Att det tog lång tid att upptäcka Sunset beror på att det är en anspråkslös supervacker låt som är svår att lägga märke till där den ligger gömd bakom mörsarna Song For Europe och Mother of Pearl.
Men allvarligt talat, har man problem med att Bryan Ferry gör ett intelligent nummer av Dandy-grejen och dekadens, då ska man ju inte lyssna på Roxy överhuvudtaget! Beauty Queen är en grym låt, och knappast mer Dandy än något annat i deras katalog. Innehåller dessutom textraden ”the coconut tears”, så helt rutten kan den omöjligen vara!
She sells, jag råder dig lyssna igen. Den är influerad av Sparks snarare än O’Sullivan, tror jag. Harmoni-växlingen efter frasen ”are you reading me” är sååååå snygg. En av deras bästa låtar.
H: Ahh! Två förolämpningar och ett personangrepp i samma meddelande för att jag säger mig ha svårt för lalalala-pop. Det kanske ser Jan Gradvalligt ut att säga att man ”umgåtts” med Roxy Music i 20 år, fint att du gör narr av det, men vaddå, i sak, ska jag resonera och lyssna som att jag inte har gjort det? Vad är det för jävla hittepå? Min smak blir allt bättre, alltmer förfinad, inte mögig.
Mögigt är att stå still och bara hylla samma gamla grejer som alltid har hyllats utan att egentligen lyssna. S.k. nostalgi. Säger inte att någon här gör det, men för min egen del upptäcker jag ofta efter lång tid att det är sången som gör om jag fortfarande gillar band efter 20-30 år eller inte. Både Pete Shelley och Fergal Sharkey sabbar jättemycket av sina respektive band för mig.
Blondie och tidiga Beatles sjunger ju jättebra, så det var dumt att dra in dem i diskussionen. Men för mig gör de tuggummipop, och den enda tuggummipop jag verkligen älskar är Ramones.
Vid närmare eftertanke har jag lyssnat på Roxy Music sedan 1976, d.v.s. i 37 år. Hur gammal sa du att du var sa du?
Men tro inte att jag menar att musik måste vara komplex eller svår eller snårig för att hålla länge! Det menar jag inte alls. Jag lyssnar bara efter om det berör mig. Clash berör mig mindre och mindre. Ramones berör mig mer och mer. Det är inte pop egentligen jag inte gillar, utan vilket förhållande bandet har till popen. Viss musik tröttnar man inte på, vet inte varför.
Nyläsning! Det är ju allt! Hela grejen.
Jag älskar ju Buzzcocks pga sången, trummisen och energin; de är ösigare än tidiga Håkan, Minor Threat och Superchunk. Vilket på sätt och vis gör dem till världens ösigaste band någonsin. What Do I Get är ju en av världens allra bästa poplåtar öh! Relativt dåligt albumband, men det var ju Blondie och Ramones med. Det är ingen kritik, jag gillar singlar minst lika mycket som the next guy.
Fö: Rätt grov förolämpning måste jag säga. Inte ok.
Men jaja, ett C-60 kommer lastat med sommar. Ett rymdskepp med musik som är bättre än annan musik. Nytt och gammalt. Tycker det gränsar till genialt, åtminstone stundvis. Gäller såväl låtval som låtordning, och tyck ni att det är skryt, vad gör det väl mig?
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/53XQWdVGP5HnVXhgy2rKFz
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/53XQWdVGP5HnVXhgy2rKFz
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/53XQWdVGP5HnVXhgy2rKFz
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/53XQWdVGP5HnVXhgy2rKFz
Jag har börjat tröttna lite på Beatles. Äntligen.
Sorry Conny, jag håller med dig naturligtvis om att gamla slagdängor tappar färg. Clashs London Calling är så för mig medan Clashs första fortfarande ger mig något. Men sedan kan jag inte undvara några av dessa ändå om jag skulle göra ett blandband. Roxy har jag inte nött lika hårt utan de har funnits hela tiden i lagom doser. Och Roxy har alltid gjort mig på bra humör, oftast festhumör. Därav min inställning om att undvika att rata det allmänt erkända. Jag retades mest lite och slarvsluggade i luften för att det kändes lite kul så just då. Beauty-Queen-harangen mest lite oanyanserad formuleringsglädje, men jag kan fortfarande mena att den biter inte på mig. Vi har väl lite olika smak helt enkelt. Ska väl erkänna att jag dessutom aldrig lyssnar till texterna mer än mycket ytligt. Inte underligt att jag då dissar några av dina favoriter. She sells: Sparks har aldrig bitit på mig heller. Harmoniväxlingen köper jag däremot och förstår.
Några grejer om mitt C-60.
1. Frazey Ford-låten, alltså, ibland blir jag takdöv, och i somliga fall går det aldrig över (fattar t ex än i denna dag takten i temat till X-Files. Eller BQs Silent Film). Mimi Song, den går inte riktigt ihop för mig. Får det till 3/5-takt. Alltså, en rak 4/4 med kaggar och virvlar på andra ställen, bara. Eller? säg gärna någon.
2. Att just Brainbombs heter just Brainbombs och låter som de gör, det tyder på absolut gehör på något sätt. En slags totalmusikalitet.
3. Då Matinee med Kraut inte fanns på Spotify tog jag en annan låt med dem och lät Kayne West stå för samma slags tröga misogyni. Jag gillar musik som innehåller hat. Spelat, eller ej, oavsett vem det är som hatas faktiskt. Har tänkt på det.
4. Streetan, visst hade Conny den på något C-60 för ett par år sedan? Såg om Ett anständigt liv nyss, och ja, den är som den är. Mycket som helt klart är dramatiserat (kontakten mellan Kenta och Stoffe, inte minst), men det gör mig inte så mycket. Den här låten är i alla fall helt central i filmen, och ett bevis på att Ulf Dageby är sorgligt underskattad: man hör mycket VU, Television i Nationalteatern. Och, som här, Neu/Can. Mer än flummarboogie och leta efter röka när man e i Jööttebörj, mycket mer.
5. Where Eagles Dare. Just nu är det Misfits överlägset bästa låt. Och således en av världens bästa låtar alla kategorier forever stjärnstopp. Lyssnar på den gång på gång på gång på gång.
Takdöv! Jättebra ord! Betyder samma sak som hybris och storhetsvansinne. Eller så betyder det bara att man är allmänt gränslös.
Men vänta nu, ingen kan väl ha tagit den förolämpningen på allvar? Förlåt i så fall! Jag försökte vara lite rolig sådär. Inte att det stör mig det minsta att Conny inte gillar Buzzcocks eller har lyssnat på Roxy Music intensivt i tjugo år!
(1960): ’GO TO HELL WITH YOUR MONEY BASTARD STOP REFUSE PRICE STOP NEVER ASKED FOR IT STOP AGAINST ALL DECENCY MIX ARTIST AGAINST HIS WILL IN YOUR PUBLICITY STOP I WANT PUBLIC CONFIRMATION NOT TO HAVE PARTICIPATED IN YOUR RIDICULOUS GAME STOP’
Asger Jorn till Harry Guggenheim
Förresten Conny, skönt att höra att viss musik tröttnar man aldrig på och att man inte förstår varför. Håller med till 100 och njuter av den insikten, insikt eller brist på insikt eller vad det nu är. Njuter. Tokdöv.
Haha, menade takTdöv. Bra att inte stava rätt på ord man hittar på. Takdöv är ju enormt ord.
H: eftersom alla hatar på dig nu bara för att du var lite takdöv lovar jag att prempa på nästa C-60.
Conny: asbra RM-lista! Hade alla plattorna hemma som barn men lyssnade aldrig eftersom jag inte ville besudla intrycket från omslagen.
TP: reposta din!
Stalle: älskar lonely planet boy och triffidslåten men HATAR aint that louvin you. Alltid gjort.
Annars är Streetan världens bästa låt nu. Tillsammans med Kanyelåten.
Men visst hörde du hur fint Rip Her To Shreds faller in i Streetan. Och hur Psykets delar liksom illustrerar, föregår, den?
Allvarligt, meningen ovan, det är PRECIS det man som författare undrar över och som man som redaktör ser. Och undrar över. Eller?
När det privata blir allmänt. Och tvärtom, naturligtvis. (Det senaste med anledning av filmen, mer än själva musiken.)
Fan, lite full och därför obegriplig. Mitt en måndag. Men jag sitter inte ensam, så alla vet. Jokkmokk e här.
Jag hör ju att det finns en tanke bakom men kanske inte listat ut det exakt så raffinerat…
Glömde, både när Stalle länkade Soundcloudsidan och nu, att påpeka Eterkropps geni. Eterkropp är i mitt dna nu.
Ok, H, det är så sällan du är raljant och takdöv, som jag och andra tillåter oss vara hela tiden här, så jag fattade inte hur det var menat, det där med runk-associationerna. Nu röker vi fredsyxa.
Jag såg nya Wolverine ikväll med min dotter. Den har några missar, en del skönhetsfläckar – som vi inte kan prata om förrän alla sett den – men den är också en tårta. Hög klass i marvel-universum. Och grabbar och tjejer! Lämna inte bion när eftertexterna börjar rulla, för då missar ni något rätt mighty.
Lite intressant att alla marvel-filmer (ok, jag har inte sett Ghost Rider: Spirit of Vengeance) från 2011 och framåt är så mycket bättre än de från mitten av 2000-talet, där jag bara gillar X-Men 3. Nya Iron Man är mycket bättre än ettan och tvåan också ju.
Tack, Conny. Tänkte inte alls att du skulle ta illa upp, men jag kan se att skämtet mest ser plumpt ut. Varför skulle jag helt plötsligt vara jätteelak bara för att du inte gillar Buzzcocks? Förlåt igen och fredsbyxa.
Det var ju själva grejen, det där att ens musiksmak inte står still. Både Buzzcocks och Magazine har funnits med i mer eller mindre hela mitt musiknördiga liv, som alltså är något decennium kortare än ditt. Magazine har jag älskat; Buzzcocks har mer varit ett band i mängden. Men ungefär den här sommaren har Buzzcocks klickat för mig på ett sätt de aldrig gjort förr, medan jag inte lyssnat särskilt mycket på Magazine senaste åren. Vi har inte klickat som vi brukade.
Ramones är nummer ett för mig. Älskar Ramones på ett sätt jag knappt kan börja förklara. Sen Blondie. Lika svårt att förklara. Det är personligt, men det är inte nostalgi. Sen kan jag fylla på med fem band till (ni vet redan vilka, typ), och sen tio till, och sen tio miljoner band för jag vill dränkas av musik. Men när jag hör Joey Ramone sjunga, då vet jag vem jag är.
Misfits, jag slutade gilla dem runt 20. Brukar bli att jag drar igenom Collection 1 och 2 nån gång om året, inte på schema såklart men att jag återvänder regelbundet. Brukar vara så att jag då gillar Bullet och kanske några till. Jag tycker de är larviga, på det dåliga sättet. Säkert som Buzzcocks låter för Conny.
Jag tycker väl själv att jag överskattar Blondie egentligen. Men så är det. Inte ett problem i mitt liv.
Men Tom Robinson! Han tycker jag är sympatisk. Han är liksom handikappad, hans musik är inte så bra, och han sjunger inget vidare, men när han stod och sjöng Glad to be gay inför alla böghatare i England (det förekom att att de kom till hans konserter och bankade bögar) det tycker jag ändå är stort. Fatta hur kontroversiellt det var där och då! Ok, jag blandar samman liv och konst här, är medveten om det, men även om texten är lite platt och plakatpolitisk är den ändå rätt grym i sin tydlighet, bannlyst av BBC som den blev också:
http://gayinfo.tripod.com/gladtobegay.html
Och det finns mer som jag gillar.
Jag blandar samman liv och konst för jämnan. För det till protokollet.
Menade fortsätta så här:
http://open.spotify.com/user/cxxxy/playlist/1sNRYXGXIfo7EhY86Yu3ze
Eller vaddå. Gillar och gillar. Han är inte värd nån spellista, egentligen. Vill bara mena att det finns bra patos och energi i en del av hans grejer. Han symboliserar inget dåligt för mig, mer än tråkighetn, då.
TR: sällsynt sympatisk. Tyvärr dåliga låtar etc. Håller alltså med. Hehehe. Överskattar Blondie, alltså, förra paussusen. Två band jag inte överskattar, men där konsensus (alltså jag Matti älskar dem osunt mycket just nu) verkar vara, typ, lite ledsamt. Ring om det blir fel nånstans.
The Smiths
Velvet Underground
Wu-Tang Clan
Black Flag
A Tribe Called Quest
Kevin Ayers
Inte två, flera!!
May I, Gemini Child. Jag kan inte ta in vad bra. Hur bäst.
Misfits, kan inte ha en evig åsikt om dem pga är inte full för evigt. Och ordvalet beror inte på huruvida jag är full eller inte. Däremot på en känsla jag förknippar med fylla.
Jo just ja, höll på att glömma. Introt till Kungen bestämmer är ett odödligt mästerverk! Har återkommit till det flera gånger under sommaren. Odödlig. Helt i klass med Cans bästa. Ville bara säga det.
Grymt augusti C-60, matti. Eterkropp-låten sjukt bra! KW roligaste hip hopen jag hört på länge. När är sen ifrån? Blondie-låten är grym! Och all Oi! Streetan ändå störst. Nä, jag har aldrig hört den innan! Jag tipsade om att En dag på sjön fanns på Spottan, det du minns tror jag.
KW är ny, kom nyss den skivan! Både sågad och hyllad, nån från Wu-Tang, U-God tror jag, gjorde ner den totalt. Han hade ju fel, skivan är grym.
Jag trodde fö jag var ensam om att inte hata X-Men 3. Tycker det är den bästa.
Föresten, Fuck The Mods med Exploited kan vara den dummaste låten genom tiderna. Till och med dummare än When the Punks Go Marching In med Abrasive Wheels ( http://open.spotify.com/track/3ZUj6DdhY3LkFDNigEHzyZ ).
Men ändå, en viss charm i det.
Jag tycker nya My Bloody Valentine är snorbra faktiskt. Minns inte säkert, men tror att jag var lite sval när den kom. Wife knows best.
Jamen Conny! Jag hade ju Sunset i mitt Roxyblandband. Fan vad snurrig jag är ibland, eller vad dålig jag är på att ha semester och göra 5 saker samtidigt. Valde väl Sunset i en stund av håglös genialitet. Nu ska jag pausa och göra bara 3 saker i taget.
Skräddarn: http://open.spotify.com/user/tpart/playlist/37Z9CT01SFJEkGNJOiLQhx
”håglös genialitet”, LOL på den, man!
Ändå, här kommer februaris bästa C-60.
http://open.spotify.com/user/karlitos/playlist/2DkaaLZyQwNYDdnuRgPmsF
Ska genast påbörja mars. Den kommer så fort jag är klar.
Hahahahaha, där dog en annan pga KBoihumor!
Idag har jag lyssnat på Collection 1 och 2 igen, här kommer Misfits-recensionen ingen bad om.
Läget är oförändrat. Hela Bullet-sjuan är skitbra, sen finns det strölåtar jag gillar: Children In Heat är nästan i klass med Bullet, Rat Fink är bra, några till. I teorin finns det ett knippe låtar jag skulle kunna nostalgigilla på fyllan (högst tveksam värdemätare), men jag skulle ju aldrig supa med nån som ville lyssna på Misfits. Sen är det så många låtar som bara får mig att vilja dö, på det dåliga sättet. Nån sorts kulmen nås i Hate Breeders, som bara en sann idiot kan höra utan att det vänder sig i magen. Nu är jag mätt på Misfits för ett år framåt.
Hahaha, vilken bra recension! Men så är jag idiot också, en sann.
Vidrig, vidrig låt.
Om du med vidrig, vidrig menar underbart härlig så håller jag med.
Är det nån som vet om det stämmer att det brinner på Debaser Strand?
Matti: Just det här gången hade jag inte den betydelsen i åtanke.
Jag lagar mat och storlipar.
Förlåt. Bättre nu.
Vad lagade du?
Haha. Dödsfrukost.
Bullis: va? Var hörde du det?
Jag läste det på Fejjan! Men sen har jag inte hört nåt mer om det.
Problemet jag har med Kurt Vile: exakt samma som med Spiritualized. Bu-buhu jag har knarkat och nu är jag gammal och nu tycker ni att jag är någon annanstans. Men tyvärr. Du är bara lite efterbliven.
jag är lite efterbliven? Ok, men nä.
Jag håller inte med. Conny skrev bra om Kurt Vile tidigare och Spiritualized är ju visionär. Högaktar båda två!
satan rules
Ja, jag hade nog fel.
Om du fortfarande pratar om Hate Breeders så har du nog bara nyktrat till.
Hate Breeders tycker jag fortfarande är, enligt dina ord, underbart härlig.
Känner också för att vara en sann idiot idag.
Nästa torsdag blir det Begravning på Way Out West. Eller Stay Out West kanske det heter.
Skam den som ger sig, C-60 för augusti kommer här. Ingen kommer någonsin att veta hur bra den är, och då har jag ändå slängt in lite misogynt hat i mitten för att hålla Mattis intresse uppe. Synd för er! Jag vågar säga att det finns något för alla här, utom för sanna idioter. Som att leva ett helt liv är det att lyssna på den här.
http://open.spotify.com/user/joanboan/playlist/46yoS4n5O5hr9t1NhieWaS
Nästa gång ska jag testa greppet publikfriande C-60 och se om det blir nån skillnad.
Fast gu vad nöjd jag är. ”History has a stutter, it says w-w-w-w-watch out”
Jag tänker på att senaste Stoogesskivan är bra. Lyssnar inte på den, men jag tänker på det. Läser min gamla och stendöda blogg och tänker på Iggy. Lyssnar på H:s C-60, en låt in känns det riktigt, riktigt bra.
Måste berätta en sak. För ungefär fem år sen, i samband med en blodpropp, fick jag för mig att jag har fulast ben i världen. Sedan dess har jag aldrig visat mig barbent i offentligheten. Men ikväll ska jag gå på Prideinvigningen i kort klänning. Det är en komma ut-process, jag är dönervös :)
Äntligen finns Mind Playin’ Tricks på Spotify! Nu saknas bara, eh, allt, typ, med De La Soul så kan en börja göra seriösa hiphplistor.
http://open.spotify.com/track/40R5J4pZBOihh53sUa4jkS
Jag har kort klänning nu. Är inte helt snygg.
Åh, vill du gå med mig på Pride ikväll? Vi kan göra det tillsammans.
Åh, är 100 mil därifrån. Spelar rap på högsta volym och har klänning här hemma. Men ha så kul!
matti, då ses vi hoppas jag. åker tåg från luleå på onsdag em.
Jay-Zs nya, alltså den är ju helt olyssningsbar. Moderat som skryter om att han är moderat. Vidrig skiva.
Mäktigt stalle!
Kanye Wests Yeezus, däremot, den är ju ett mästerverk.
Gradvall, eller nån sa väl för nåt år sen att avantgardet numera återfanns mitt i smeten? Alltså, att det var inom exempelvis (den allra största, den kommersiellt framgångsrikaste [är det ett ord? framgångsrikaste?]) hip hopen som produktionerna är mest crazy och nyskapande. Det hade hen i såna fall helt rätt i.
Visserligen skulle jag vilja lägga till grime, eller vad det heter nuförtin, att där är man ännu mer i framkant på vad som överhuvudtaget är möjligt att tänka sig när det kommer till produktioner, men ändå. Sen typ Timbaland och Missy Elliot har hip hopproducenterna dragit ifrån helt och hållet. Inga vintageset med vita skinn där inte. Fender Twin? De garvar när jag kommer kånkade på min Fender Twin. Coolt.
Mäktigt! Lou Reed recenserar den: http://www.theguardian.com/music/2013/jul/03/lou-reed-kanye-west-yeezus
Vän av ordning tycker att ”avantgardet återfinns mitt i smeten” är ett barockt uttalande på det sättet Gradvall gör det. Krönikan finns på hans hemsida (men det som står inom citationstecknet är en egen variant på Mattis formulering, inte ett riktigt citat).
Vad jämför han med?
Ersätta de där härikring vida omtalade breda penslarna med ett mer begränsat resonemang: den breda, kommersiella hiphopen är intresserad av nyskapande och gränstänjande på ett sätt som är helt främmande för den breda, kommersiella rocken. Då är jag med.
Vill skriva så mycket mer, men samtidigt inte. Var börjar man prata med någon som skriver ”experimentella rockartister är upptagna med att återskapa ett valfritt år i rockhistorien”? Jaha, liksom.
Allvarligt. Jag tycker att han är en parasit som ska hålla käften. Jag får skriva så, för Matti ville snitta halsen på folk med Anticimex-sjuor utan att nån blev arg.
Jag skulle tycka att det var sådär kul om jag var musiker att förhålla mig till Jan Gradvalls lilla skrivbordsagenda. Förutom att jag skulle skita i honom förstås.
Ja, alltså, jag menade bara att min tanke om hur hip hopproduktioner är avantgarde/nyskapande inte var unik, att exempelvis Gradvall också hade hört det. I sak har jag rätt. Den avantgardistiska ljudbilden som återfinns på exempelvis Yeezus (eller, hos Li’l Wayne, Frank Ocean, Wolf, Odd Future) är unik och det sättet att vända ut och in på musiken lyser med sin frånvaro i näst intill all annan musik jag lyssnar på. Det har inte med kvalitet att göra, det är inte det jag säger (även om just Yeezus verkligen är ett mästerverk).
Och nu hittade jag Gradvalls krönika. Den är ju från nyss!
Seriöst, jag menade en helt annan text som han skrev för flera år sedan, i Expressen. Där ämnet dryftades, men han nämnde inte Yeezus i den texten, ej heller ordet avantgarde. Jag måste ha drömt, va?
Kan inte släppa det här riktigt, Gradvalls polemiska gliring mot experimentella rockband skiter jag i, jag tycker INTE som honom när det gäller det. Fram med Cimexsjuorna, tänker jag med då.
I förra texten, parentesen, menade Tyler The Creators skiva Wolf, inte heavy metal-bandet från Örebro.
Annan grej: har någon sett Spring Breakers? Är den bra? Orkar inte bli besviken på den.
Det var inte dig jag argumenterade emot, vilket kanske var dumt. Att gå igång på Gradvall igen, menar jag.
Men vad är en avantgardistisk ljudbild då?
Jag vill inte vara jobbig, spela dum eller spela smart, men jag förstår inte hur man kan säga något med sådana pretentioner.
Eller handlar det om rena tekniska innovationer i studioteknik?
”I förra texten, parentesen, menade Tyler The Creators skiva Wolf, inte heavy metal-bandet från Örebro.”
HAHAHAHAHA, tur att du fick med det. Vad skulle annars Gradvall ha sagt nästa gång ni stöter ihop på Riche.
(ett glatt skratt var det, orkar inte bli missförstådd igen så snart)
Det här till exempel: ”Att vara maximalt kommersiell är ett av huvudmålen med deras konst. Om Beyoncé vore mindre kommersiell vore hon mindre intressant som artist.”
Fan, det är ju idiotiskt. Inte bara som åsikt betraktad, utan jag skulle vilja ifrågasätta själva sanningshalten, särskilt i den första meningen. Är inte helt bevandrad i i Beyonces ”konst”, aldrig gillat hennes röst, men tycker inte hon är intressant (eller ej) som artist för att hon vill sälja skivor, jag skiter i det. Tror till och med att alla skiter i det. Alltså, alla.
Ja, mycket rent tekniska grejer. Men annat med.
Jag minns när Einsturzende Neubauten hade blyerspenna mot papper som komp på en låt på Ende Neu (tror jag). Det var avantardistiskt och jag älskade det. Men jag vill påstå att på somliga nya hip hopskivor är det blyertspennor på plåt på ett hav i rymden. Typ. Alltså, att det är så innovativt att det är fan inte sant. Och jag tycker mig kunna uppfatta det pga kan mycket om sånt, och lyssnar emellanåt på skivor av just den anledningen. Jag är intresserad av hur det låter, helt enkelt. Inte hur de har gjort det, det bryr jag mig inte om. Jag menar själva upplevelsen, min upplevelse. Blir helt glad och skön av det.
Jag kan inte begripa att exempelvis Kanye West säljer mer skivor än Tomas Ledin, men jag tycker såklart att det är bra att det är så. Det är en grej med mänskligheten som jag faktiskt tycker vi, alla ska kredd för: att fler gillar bra musik än dålig. I just det fallet alltså. Att världen vore ännu, ännu bättre om Anti Cimex sålde lika mycket skivor som Kanye West, det fattar ju alla.
Hade alltså inte läst Gradvalls krönika från den 26/7 nu, nyss. Fy, ingen får tro att jag hade det!!!!!!!!!!!
Frypplar med att säga att Wolf från Örebro är ett utmärkt bra band, jag menade bara inte dem.
Okej, men jag är mer med nu. När jag svarade trodde jag att du skrev utifrån den Gradvall-krönikan, så jag svarade utifrån hans problemformulering. När jag skrev mitt inlägg 16:04 hade jag inte läst ditt inlägg från några minuter innan att du såg krönikan först då.
Jag unnar dig känslan att vara glad och skön (och hellre att du är det till blyertspennor på plåt på ett hav i rymden än till Hate Breeders). Blir snurrig när jag tänker på avantgardeperspektivet av det hela. Jag tycker inte det håller. Kan inte utveckla. Därför jag försökte förstå genom att flytta perspektiv till att prata om studioteknik/produktion, som jag inte kan särskilt mycket om men som jag kan förstå som princip.
Om det vore bättre om Anti Cimex sålde lika mycket som Kanye West kan vi ta nån annan gång. Jag kommer få så mycket däng för min hållning i den frågan.
Å tror du får ställa din fråga om Spring Breakers igen, för nu är den inbäddad i en diskussion som ingen kommer orka läsa när de kommer tillbaka från vad som nu var viktigare än att skriva här. (jag har inte sett den, men tror den är käzzzz)
Börjar fundera kring ekonomiska förutsättningar nu. Sånt.
När man gör musik alltså. Men hejdå, ska hem.
Avantgarde. Ja, det kanske är ett knepigt ord. Kanske fel till och med, men orka börja googla, liksom.
Ja chämtade om Anti Cimex fantasiförsäljningsframgångar. Misstänker din hållning i frågan, och misstänker att jag håller med. Men på sätt och vis är det lika märkligt att Kanye West säljer så mycket skivor, antagligen mest i världen, som att Anti Cimex skulle göra det.
Varför käzzz? Gillar du inte Korine?
Spring Breakers, nån som sett? Vad tycks?
Fryppel. Det finns en Billy Childish-intervju på youtube där han pratar om hur premisserna ser helt annorlunda ut för bildkonst än popmusik. Att han kan ställa ut på fina gallerier och råheten i det han gör ses som en kvalitet, medan om gallerierna hade fungerat som stora skivbolag hade de sagt: ”Okej, schysst skiss, nu fixar vi nån som kan göra en fet airbrush av den här.” Roligt. Vet inte om det har nåt med det här att göra. Hejdå igen.
Fryppeln gick åt helvete.
Jag tror den är ”smart”. Vill hellre se en smart film, eller en dum film. Men jag har ju inte sett den, nej. Hejdå på riktigt nu, faktiskt.
Ny chans på fryppel: jag vill hellre läsa en bok än se en smart film. Och hellre dum tv-serie än dum film. Och hellre smart tv-serie än dum film. HEJDÅ!
Film är överskattat.
Litteraturvärlden är ju ännu värre än skivvärlden. Nästan i klass med filmvärlden faktiskt. Och hierarkierna inom konstvärlden, blä för dem. Tycker mest om rockvärlden. Indie. När ens sämsthet kan vara en tillgång. ÄR en tillgång till och med.
Tycker bäst om när varken pengar eller prestige är nån grej. Men det är ju nästan aldrig. Om vi pratar världar alltså.
jag tyckte spring breakers var mkt bra!
Tack Marcus!
Glöm aldrig: http://open.spotify.com/user/chops/playlist/45lIBy6glJXb9TbodUDmvr
har ofta tänkt att kanye är den bästa artisten just nu, bara för att han vågar göra det han gör. spela roll om det blir bra eller inte (vilket det, i mitt tycke nästan alltid blir, men det är en annan sak), han är bäst för att han gör det.
men det här med stig berglund? vidden av det. kan ingen insatt i den där världen yttra sig här? vore kul.
har även lyssnat på både H och KBois C-60. Reflektion kanske kommer.
Stig Berglund?
sture bergwall menar jag! stig berglund var pappas klasskamrat ju. han bor i marocko nu.
Spring breakers mvg i film. Kanske hans bästa t o m.
Gud straffade såklart genast mina bara ben med syndafloden. Jag har inte frusit så mkt i hela mitt liv.
Kul med allt Geto Boys på Spotify. Murder Avenue, har inte hört den sen den kom. Det är som skräckfilm på rikt, och jag klarar ju inte skräckfilm. Men svårt att gå förbi musik som gör en fysiskt illamående, samtidigt som musiken är hur bra som helst…
Hahahahahahahahaha! Skräddarns senaste inlägg räddade min dag! Kan inte tacka nog. Tårar längs kinderna!
Jag såg om X-dokun ikväll, The Unheard Music. Helt fantastisk film.
åh, eterkropp, vad himla glad och levande jag blir!
Läste ni Lou Reeds recension på Yeesus? Gör det! Bra rec, alltså verkligen bra.
Äre han som gör omslag åt Connys band som formgett Yeezus ellur?
Ja, bra recension. Jag hör det inte, men det är ju mitt problem. Däremot verkar en mig närstående bebis tycka att skivan är rena fnissfesten.
Imorgon åker jag tillbaka till människobyn. Då ska jag börja mat- och rättsskandalblogga här på mabd.se igen. Och försöka idka samkväm med en och annan Södertälje-bördig stockholmare. I värsta fall Järna-bördig.
Ska läsa Reed om West!
För övrigt kan jag meddela att min kamp med Knausgårds Min kamp del 1 äntligen är över. Tre år tog det, ganska exakt. Detta har nu inte boken i sig att göra, utan bara stor skit som hände livet. Men nu är jag helt glad igen och kommer nog läsa alla. Envisas med att läsa på norska, asroligt efter 200 sidor!
Skillnaden mellan SL och KOK är att när man läser den förstnämndes senaste lär man sig hur han funkar, och en del om vad knark gör med en. När man läser den sistnämnde lär manisk hur man själv funkar.
Skittelefon!
Såg fö KOK idag på glassbar på Södermalm. Jag åt kaffeglass. Han hade fula jeans.
Vi morsade inte.
Såg klart Gengångare igår, säkert sist av alla i hela världen. Tänker på stämningen i Triffids – The Seabirds. En klump i halsen, en solklar femma i betyg.
Såg KOK nyss. Brun byxa, vit tischa. Halvsnygg.
Själva karln alltså. Tischan och byxan mer en inramning.
Jaja, men vad åt du för glass?
Burkölsglass.
Morsade ni?
Nix. Däremot mötte jag en i MABD-tischa som morsade på mig. En främling, mitt på Götgatan.
Nä men om man skulle börja mejka sig då.
Ja, man kanske skulle börja mejka sig, fast man inte ska upp på scenen. Jag har upptäckt att jag har samma frisyr som agent Scully från X-Files, så man kanske ska köra på resten också. Lång beige rock, högklackat, och dragen pickadoll. Accessoarerna är viktiga.
Fick just en messad mejkad bild från tillställningen . Brutalt, mannen, brutalt. En skulle vart där, helt klart.
Tror de har krav på medlemskap i bostadsrättsförening för att få köpa biljett till Music & Arts. Hoppas det gick bra!
Gick bra. Går bra nu. Hohoho. Not.
Jag har lagt barn och grejer nu så blir det någon hattrullning söder om Slussen är jag lätt game!
Det där både lät och var lite bortskämt, men ändå, jag är det. Game alltså. Sorry.
Jag e på spelning på Landet! Lär bli dåligt!
E på AIK. Ujuj och lite rädd. Tur att sällskapet är det bästa tänkbara.
JAAAAAAAAAA!!!!!
blev matchen slut?
Den röda vargen: Luleå är fint, särskilt Svartöstan, filmen är jävlart sämst.
Seabirds. Jag dör från, vid, med, efter, alltsedan, av, till, genom, för, utan, på, vid, ovanpå, bakom, inne i, bredvid, ovanför, under, före & mellan den låten.
Du e fin kilo <3
Jag nominerar den till världens bästa öppningsspår.
Och ujujuj.
Uj uj
Man är inte tretti längre.
Tips: The Bridge.
Spring Breakers var grym. Som en dikt.
Alltså, grym, både gamla och nya betydelsen.
Så länge ni inte drar igång nåt hålligång här, kommer jag bara surfa hit när jag är på toa.
…
Det är din tur att stå för hålligånget, Benny.
Har precis lyssnat på drygt 30 helt perfekta låtar m Go-Betweens, på raken. Nu gör jag om det och Spotify e sopigt.
Ägnar mig lite halvt åt att lyssna in mig på de Fall-skivor jag i vissa fall knappt eller inte alls hört (rätt många). Sjukt bra låt, detta: http://open.spotify.com/track/6dibXyk81yZF3Ar89yagGJ
H: underskattad skiva det där. Kanske den bästa av deras mindre bästa.
KBois c-60 februari: vad bäst den är I want to boogie with you och vad länge sen jag lyssnade på how the gods kill. Rätt grym skiva ändå. Vidare växer Sumargestur för varje gång. Till skillnad från In the still of the night… Oljefaten eller pukorna på Make the night a little longer, dör varje gång.
skäddarn: men är den så här bra? http://open.spotify.com/track/7cvzMbuaFpFH3ZkutMcfNc
Till en av Djurgårdsfansens bortamatcher kom pundar-steffe med en tröja han hade tryckt upp och skulle sälja för att finansiera sina vanor med. ”100 år av hat” stod det på tröjan.
Obs skämt på förra. Klart överskattat, allt Purplerelaterat, särskilt Whitesnake och Rainbow. Enda undantaget möjligen: Sabbath med Gillan.
Annan överskattad grej: AC/DC. Och Robert Plant.
Word på Plant och typ word på AC/DC. Fast Jailbreak är fortfarande top 50 världens bästa riff.
AC/DC är ok där, med första sångaren. liveklippen från -74, -75 är rätt underbara. Men sen, överskattade sa Bull.
Att vistas vid och bada i medelhavet är underskattat.
Gjorde precis en 17 timmar lång playlist till Musikens makt. Bara sväng, bara grymt bra. Oj. För Ipod, inte Spotify.
En låt per artist.
Just. Är det nu i helgen det är? :(
Jag lyssnar på en Belle & Sebastian-lista jag gjorde i våras. Vet ej om de är överskattade eller underskattade, men så jävla bra när de är som bäst.
Vad jag egentligen ville säga är att vissa medlemmar i det överskaddade AC/DC underskattar hur det är att vistas vid och bada i medelhavet.
Nej.
Vad jag egentligen, egentligen ville säga är att vissa medlemmar i det överskattade AC/DC underskattar hur det är att vistas vid och bada i medelhavet.
Mitt augusti C-60 är på g. Måste bara lyssna lite till, och ta reda på om jag verkligen gillar de här nya låtarna från i år som jag lagt in. Alltid lika vanskligt.
AC/DC underliv klassas som alltså som medelmåttiga att umgås och vistas i. Fattar jag rätt då?
Japp H. :( Eller, nästa. Nu är det WoW. Liksom.
Listan e ett dygn nu, ingen metal alls.
World of warcraft e överskattat. Jag träffade på en helvit ren i skogen idag. Det var allt annat än överskattat. Magiskt tom.
Vem e Tom?
H: Här, till höger om artikeln, har du en bild på tom.
http://www.modernamuseet.se/sv/Stockholm/Nyheter/24-september-Samtal-mellan-Ulf-Linde-och-Birnabaum/
Skräddarn: exakt!
Jag gillar inte att matti går på foes arena och skriker ja när det som händer där är dåligt för samtiden, d.v.s. att KBoi’s och FRANS lag gör mål. MABD – Mattias Alkbergs Bedrövliga Degenerering.
Hahaha på foe’s arena.
Mitt nästa band ska heta Mattias Alkberg IK.
Eller hur! Alla vet ju att bästa fotbollen spelas på nya Söderstadion. Fråga alla i Ljungskile :(:(:(:(:(:(:(:(:(:(:(:(:(
Final Solution, vilken perfekt låt egentligen. Skriven, arrad, spelad.
Och sjungen, inte minst.
Dumma jag tänkte på förhand att Begravningen inte skulle passa utomhus i solljus, men den här recensionen gav mig på tasken: http://nojesguiden.se/blogg/festivalbloggen/mattias-alkbergs-begravning-pa-stockholm-music-arts
Rodnar lite av den där. Samma av Elin Unnes i SVD efter Dramaten. Men blir såklart väldigt glad.
Har ni läst David Foster Wallaces novell The Depressed Person? Så sjukt jävla bra och finns till och med på internet så att ni kan läsa den om ni inte har.
http://harpers.org/wp-content/uploads/HarpersMagazine-1998-01-0059425.pdf
Tack, H. Jag läser Bolano’s ’De vilda detektiverna’ nu (och det är jävligt kul om inte annat). Tar itu med The Depressed Person sen. Har lagt länken på skrivbordet.
Älskar De vilda detektiverna.
Säg inget än! Jag är bara på sid. 350!
” Spelningar lägger vi till här till höger för det mesta, men det händer att jag glömmer till och med det. Särskilt om det är akustiskt, och särskilt i Norrbotten, för då är det som att de som borde veta ändå vet, liksom.”
Ja men nu är det så att de som borde veta det inte alltid vet. Luleå är en liten stad och säkert är det så att de som uppskattar dig säkert har bundits samman och har järnkoll eller flyttat någon annanstans, men sen finns det såna typer som jag som sitter ensam hemma och skrålar till andra känner och aldrig kommer att få känna så, så det hade varit uppskattat om du kunde höra av dig när du ska spela.
Och sen tycker jag att du kunde försöka få hit Pascal någon gång.
Eh nu blev det lite fel, jag känner såklart igen mig i andra känner men jag kommer aldrig att få känna som ändra på allt.
Skitsamma.
Självklart Jonas, rätt i allt. Pascal har jag tjatat på i år. Vet inte om de riktigt finns.
Men så här tycker jag än så länge: efter SL’s och KOK’s självbiografiska romaner är den här självbiografiska romanen väldigt befriande. RB har glimten i ögat istället för det här lite av ångest framtvingade. Själva läsupplevelsen blir mer en fest. (Härav kan man inte dra slutsatsen att jag tycker RB är b-ä-t-t-r-e än KOK. I musik skulle det varit som att jag skulle hävdat att RM var bättre än JD, t.ex. Och det skulle jag aldrig göra. Inte hävda motsatsen heller).
Alltså, DVD är mycket annat än en självbiografi, naturligtvis. Är inte en självbiografi i första hand, men också en självbiografi skriven ut-och-in. Definitivt den mest geniala form av självbiografi jag läst. Stopp. Nu måste jag fortsätta läsa. Vill prata mycket om den snart, när jag har läst hela. Stjärnstopp.
Nu är det ett gång år sen jag läste De vilda detektiverna, skulle gärna läsa om den vid tillfälle. Men det jag minns mer än nåt annat var den där känslan av en bok man vill kliva in i, att man skulle vilja hänga med de här hopplösa, fiktiva figurerna som befolkar den. Så sällan det händer. För mig med Salingers noveller om syskonen Glass i tonåren (inte vågat läsa om). Några till kan jag kanske komma på om jag gräver i minnet, men inte så himla många.
När jag ska bjuda tillbaka Kboi för alla fantastiska köttklumpsmiddagar, funderar jag på att bjuda på brittisk fettklump.
http://www.dn.se/nyheter/varlden/londons-massiva-fettklump/
Mmmm, FLÄSK!
H: Jag vill bara läsa boken hela tiden. Hur ofta är det så? Två jobbresor på raken (igår eftermiddag och nu på morgonen) har jag haft oturen att stöta ihop med bekanta på tunnelbanan, och av sociala själ tvingats prata istället. Ni vet känslan: båda ler och säger hej! Kul att ses – för det är det ju – men samtidigt, båda blir störda, båda blir bestulna på de där 10-15 minuterna man hade tänkt ägna åt musiken i lurarna eller texten i boken.
Conny och hans sociala själ.
Men va fan. J och K ligger helt bredvid varann på tangentbordet!
Bara en fundering, visst passar det med shandy till brittisk fettklump? Eller ska det vara Pimm’s?
Ibland e d så äckligt här inne att jag måste gå och kräkas lite!! Syftar nu på fettklumpen o Pimm’s!
Vadå Bullis. Vi snackar bara mat. Conny däremot, han vill ju bara prata om okända personer som ligger med varandra på kontoret.
Är det någon som har Dafo (Klungan-Olof och Svens barnprogram) nedladdat på nåt sätt? Vill se om, hittar ingenstans.
Isan har släppt en meget bra skiva.
http://open.spotify.com/user/benny.boxare/playlist/1EHy2vLH5kE6N9DRMYsTLI
Den luktar lite Aphex. Inte så mycket, men litegrann.
Pimm’s blir nog bra. Funderar på att göra en surf’n’turf av fettklumpen, och Pimmsen går jättebra till havsräker.
Okända personer som ligger med varandra på kontor e ju minst lika äckligt som fettpimm’s???
Äckligare, om du frågar mig. Pimm’s och fett är görgott.
Hahahahahahahahaha!
Syrrans sjuåring kläckte den här alldeles nyss: ”Passa dig för mig! Jag har varit på toppens botten!”
Det är värre än ni kan föreställa er. K vänstrar med J, J vänstrar med H, H vänstrar med G. Och det är bara början. Samtidigt har G en nära relation till både T, Y, V och B. Och H har även umgänge med Y, U, B och N. J också med U, I, N och M. Och så håller de på. Dekadensen har inga gränser.
Och deras kodspråk! Enter, Shift, Alt, Comand och Control, ni hör ju. Nån slags herre/slav-grej blandad med S/M tror jag det är.
Och knark förståss. ”Space” kallar de den grejen.
”Escape” har de något som heter också, så kanske bygger det hela på någon slags frivillighet. Men deras inbördes positioner förefaller ändå vara orubbliga. J och K, t.ex, de hänger alltid bredvid varandra. Jämt.
skräddarn: Ja, kul! Men erkänn att det är roligt att ställa Shanana mot Lou Reed.
Idag åt jag på Flippin Burgers. Alla tog kort på maten hela tiden. Det smakade som en hamburgare.
https://twitter.com/lantoft/status/365103433092579329
Den riktade neutronbomben, man ställer in den på ”utplåna alla idioter”, trycker på ”verkställ”, sen är det klart. Vad tomt det skulle bli.
Inte mycket action här ikväll inte. Får väl dra en vits för mig själv.
Vilken diktator hade fulaste huset?
– Bokassa
Förlåt, jag var på Slayer (istället för på Könsförrädare, förlåt igen). Det var skitkul. Plus att jag faktiskt tyckte det var fett när de släppte ner Slayer-backdroppen innan extranumren, och så var det en Hanneman-backdrop bakom!
Bra här, inte på Spotify än i alla fall:
http://www.youtube.com/watch?v=PhXTKXyCvF8&feature=youtu.be
Inte heller på Spotify, fast gammalt och bra:
http://www.youtube.com/watch?v=q0Hjvqak-vQ
Har letat ny hip hop att gilla ett tag. Mkt svårt. Därför augusti dröjer. Mitt problem kan sammanfattas i detta här nedan. Dreezy, heter hon. Från Chicago. Som hon rapar! Låter så pissed-off så jag blir helt lycklig.
http://www.youtube.com/watch?v=AhjK5MbRrGQ&feature=youtu.be
Men så är det musiken då då. Hur ska jag kunna gilla en låt som bygger på en låt med Destiny’s Child som jag hatat intensivt sen den kom ut? Typ så där är det med 99% av all ny hip hop jag hör. ”Klassiker” för de här 20-åriga producenterna är grejer gjorda 1999 som jag betraktar som relativt modernt sönderlyssnat skräp…
Å andra sidan, det tog 20 år för mig att kunna stå ut med Whitney Houston… När det begav sig på 80-talet kunde jag inte relatera till det hon gjorde alls. Nu, senaste åren, kan jag lyssna på hennes sena 80-tals-produktioner och tycka det var en innovativ tid… Kanske kommer jag kunna uppskatta att Destiny’s Child om en si så där 50 år. Men fan inte redan nu!
Äckeltrenden i gästboken fortsätter. Nu har alltså Conny hittat nån tjej (performanceartist?) som rapar på ett väldigt speciellt sätt till musik.
Jag satt på Malmen med mitt, jag. Innan repade jag länge. Därför sen postning.
matty, är du i Gbg nu?
Mötte Araya i hissen. Dör nu.
Nä, lämnar Sthlm om en timme typ.
Berätta mer om hissmötet! Sa du nåt? Låtsades du som ingenting? Blev du svettig? Alla detaljer av intresse förutom kroppsvätskor!
Okej, motsägelsefullt att jag frågade om du blev svettig då.
Han såg casual ut, jeansskjorta, håret i svans. Han höll en kopp kaffe.
Jag svettades.
Men låtsades som ingenting?
Jag hade klivit ur hissen och såg honom i ögonvrån, vände mig om och dreglade lite. Han klev in i hissen. Jag och Kalle dreglade.
mattis nästa bok blir en essä-samling, den kommer gå under namnet ”Män i ögonvrån jag dreglat över”.
araya låtsades alltså som ingenting?
Tyckte nog Araya dreglade lite, han med.
Sa han ”I really like icke-maktens prerogativ”? Det hade varit grymt.
Undertiteln: ” – samt män i ögonvrån som dreglat över mig”.
Han sa som KBoi!
Äckeltemat bara fortsätter. Nu har Conny små, små män i ögonvrån.
Ni vet ju inte hur man titelsätter självbiografier. Man gör så här: ”Jag minns alla mina små män i ögonvrån och hur de brukade dregla på mig”.
Det var jag! Aka Kerstin Thorvall.
H: gillar du 2666 lika mycket?
Unge som jollrar i kupén på samma sätt som i Better Than You. Undrar när helvetet ska braka lös.
Helvetet är här. Jönköping. Tror ni det regnar eller.
Ni kan inte sälja in mustiga sydamerikanska romaner med ett myllrande persongalleri till mig. Kan inte ta in dem. Har försökt multipelt, men nej. Det är nåt fel på mig, jag vet.
Conny: Lika mycket som Tom Araya gillar Tunaskolan, menar du? Är det ens möjligt? Nej, tyckte den kändes lite som så lång som möjligt bara för att vara så lång som möjligt. Jättebra såklart, men inte lika bra. Gillar Om natten i Chile mer.
Rolig grej: jag läste en intervjubok med Bolano där han säger att han gillar Suicide. Coolt.
Men ”De vilda detektiverna” är inte svår! Det är bara de 720 sidorna som kan förefalla skrämmande, innan man börjar läsa. Dessutom är varje episod prydligt indelad i kapitel, och boken har 3 delar. Inga jävla medleyn!
Klart han gjorde! Jag tror han gillade Ramones med. Det känns som han gjorde det när man läser DVD.
Såg också Slayer igår. Glatt överraskad ändå! Min Araya i hissen: åkte färja med Instead Of a Hug och L-G Petrov.
D e inte att d e svårt, d e nåt annat. Berättarglädjen tror jag.
Skräddarn: var det någon som dreglade? Annars inte samma sak.
Sist jag dreglade var nog när Lloyd Cole ringde och ville att vi skulle guida honom till en bra krog i Malmö. Man dreglar mer över de som är äldre än en själv än man gör över de som är yngre, tycker jag nog.
det rann liksom ur bägge mungiporna på dom, fast aldrig samtidigt. ur vilken gipa berodde nog på antal knop, styrbord eller babord samt väder och vind.
matti: Så du har försökt med just De vilda detektiverna och misslyckats? Eller drar du alla latinamerikanska författare över en kam? Bara undrar, för jag brukar annars ha exakt samma problem som du nämner. Dock inte alls med den här boken.
Inte försökt med DVD. Just nu arg som en varg pga Gbg. Några och ett ställe i Gbg.
Märks att det har gått några timmar sen Araya dreglade i Mattis ögonvrå. Nu kommer abstinensen!
Haha! Säger inte att det är det som är fallet med matti ikväll, men varg-liknelsen får mig att minnas första turnéerna utan cigg. Vardagen var helt soft. Men när det blev skarpt läge… I ett halvår var jag helt omöjlig. Skrek på bandkamrater, svor och var rasande, flera gånger om dagen, för minsta lilla. Blandade detta labila beteende med översvallande kärleksbetygelser till höger och vänster p.g.a. dåligt samvete. Fy faan.
Allt Conny säger. MEN. Vi var bäst. Å alla andra band på wow vänligen fuck off. Nyckelordet vänligen, visserligen. Men fuck off.
Haha! Visste det redan igår när du var varg innan att ni skulle göra em sån spelning! Var på vippen att skriva det 23.40, men kom på att sånt får man inte säga innan.
Men mest fuck off är det väl ändå att ställa in p.g.a. fraktur. Nu vet jag ju inte hur allvarlig skada han fick, men de kunde väl tagit in typ Mattias Bärjred istället bara. Hade varit tuffare.
Ja. Nu glad pga lämnar Sveriges största mentalsjukhus.
Han klämde tydligen av fingrarna i turnébussdörren.
Alltså, de gick av och låg som prinskorvar på marken? Då fattar jag att de ställde in.
Om det var Poncho så låg de kanske mer som chorizo på marken.
Läste intervjun med Erik Danielsson från Watain i AB. Töntigt med gravallvarlig satanism.
Hur gravallvarligt är det? Jag tänker Watain som ett modernt Mötley Crüe, typ, och att han mest vill vara farlig. Det blir lite upp till journalisten hur man vill rapportera om det. Eller? Har inte läst intervjun, som är låst bakom betalvägg på nätet.
Men gravallvarlig satanism, som såklart är töntig (jag tycker Watain är töntiga ändå, oavsett), jag tänker på såna här intervjuer i Close-up (åtminstone förr, har inte läst Close-up på länge) med black metal-musiker som pratar om kaos och kosmos, och så en journalist som kanske inte håller med egentligen, men som aldrig läst en bok i hela sitt liv och tycker att black metal-satanisten är råååååååsmart och djup och skriver om det som att black metal-satanisten är värsta filosofen.
De gör ett nummer av att de är ”på riktigt” i intervjun. De är djupt troende religiösa satanister sägs det i intervjun, till skillnad från de flesta andra nersövande som bara använder symboliken.
Det är väl snarare det jag tycker är töntigt, att känna sig manad att hävda sig vara 4 real. Manic Street Preachers och Killing Joke-grejen. Gäsp.
Nej, skittelefon! Skrev inte nersövande! Skrev metalband!
Men är det inte del av showen, menar jag? Fast jag har fortfarande inte läst intervjun.
Allt religiöst är väl töntigt? Allt töntigt är ju inte av ondo heller.
Det är ju det logiska, att om Slayer sjunger ”Enter to the realm of Satan”, men sen förklarar att vadå, det är ju bara coolt, vi gillar mest öl, att nästa våg band ska säga att nä, det är inte coolt, vi tycker såhär på riktigt. Och inte särskilt nytt heller, utan samma som de första black metal-banden. Historien upprepar sig först som tragedi, sen som fars, som man säger.
Nya singeln är grym, bästa de gjort. Watain alltså.
Lyssnar nu, haha det är ju power metal!
Jag läste på fejjan att Alexander Skarsgård är Matti-fan!!!
Allt jag skriver är så onödigt.
Ok, jag är väl inte på humör bara. Kan även ha med pressbilden att göra, där alla tre har solglasögon. De ser ut som utklädda medelklasskillar i 30-årsåldern från Uppsala.
Som det där. Haha, förlåt för självupptagen postning.
Psta samtidt sm Cnny.
H, inte ska du vara så självkritisk. Jag skulle säga att 75% av det du skriver är onödigt. Och det är ju inte illa. Om du slutar fryppla helt enkelt, så skriver du bara väsentligheter.
Tips: http://open.spotify.com/album/1iNZjzruJBMglKfBitI2LE
Att be mig sluta fryppla är som att be Matti sluta bli omnämnd av Hollywood-skådisar.
Jag gjorde en grej på Instagram nyss. Först la jag ut en bild på krossa patriarkatet-graffitin i Luleå. Sen la jag ut en bild på en vacker spets-bh. Jag vill se om nån anmärker på mig, eller om en får vara sån.
Jag tog bort bh:n. För dom som gillade den, gillade inte krossa patriarkatet. Fan.
Bayern München lägger just nu upp krossa München Gladbach på eurosport 2.
Mattis tips fick mig att tänka på den här igen
http://youtu.be/Qa_JpzAcXrU
Yes internet, I kizza you.
Ibland vill jag bara lyssna på The Bombettes, inget annat. Bäst just nu: The Thief, Ålidhem, Amsterdam.
Eller, fan så mycket bra. Inte så mycket i mängd, men så lite som inte är lika bäst som det andra.
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/1irIJOi3BaQUtJyg0oi5Al
Älskar. Spelar på Musikens makt på lördag. Blir sååååå bra.
http://open.spotify.com/track/7MzzQwZCB3t0IKwlWoY6Fx
!!!’
Bullis: Magnus Ericsson är Henry Chapman . Han sjöng i A Shrine, Skellefteås finest, senare i Dynamo Chapel. En verkligt god vän. Kompis från förr.
Lyssnade på 200 nya låtar på Spotify igår kväll, olika genrer. Ingen var bra.
”Det görs alldeles för mycket musik, och här är en låt till – fy fan”.
Matti: Åh. Fint hur allt hör ihop, hur alla fina passar med varandra.
Ska flytta från lägenheten jag bott i i 13 år och låter mig bli en uns nostalgisk. Spelar låtar på mobben i köket (eftersom stereon är nedpackad och Henny slaggar) och konstaterar att Matti med sitt konstnärskap symboliserar hela den här eran för mig. Tack.
Det ska vara ett ! i slutet på förra inlägget, men nu är allt förstört för Maria (fru) spelar Death Cab for Cutie.
Nu fick jag ihop mitt augusti-C-60. Mattis var ju så jävla bra, så jag fick jobba och jobba och jobba. Men nu är jag mycket glad. Lite så där att jag tycker vissa låtar framstår bättre än de egentligen är beroende på hur jag placerat dem.
http://open.spotify.com/user/cxxxy/playlist/5pyld7nB3wrdXA2h9fTjIq
Felt. Den som lyssnar sig förbi 80-tals-indie-produktionen blir rikeligen belönad av en fantastisk låt.
The Rift Valley Brothers – Kenya Special-samlingen är chockerande bra! Kunde haft med 10 låtar från den.
Busta Rhymes – Vad är ljudkällan till det där bubblande ljudet?
The Field Mice – Mer sanslöst vacker pop dold i hopplös produktion.
Lou Reed/The Fall – ”And every day you have to die some / cry some and die”. Har alltid vetat att ME snott den där frasen från Lou Reed, men fattade först nu exakt varifrån.
Tom Verlaine ’Dreamtime’ är ny på Spotify sen jag hade mitt senaste N.Y.-skov, sent i vintras.
Alltså shit vad jag otrivs med d här nicket. Förslag på nya???
Såg ni det här, om löneandelen kontra vinsterna i ekonomin? Benny, go get them.
http://www.svtplay.se/video/1031746/lonesankarna
Tycker det är dags att uppmärksamma männen:
http://open.spotify.com/user/%c3%a5sapetersen/playlist/6cvKR9X0xeup883hPowGrL
Bullis: Men eller hur!
Alla, hjort och H och vilka det nu var: Alltså, Under the Dome är ju en enorm Stephen King-bok. Teveserien not so much. Kollar såklart ändå,
Skräddarn: <3 Hoppas du inte slutar hänga här. Hoppas ni trivs på nya stället.
Under the Dome. Slutade titta för ett par, tre avsnitt sen. Skiter i domen och alla som bor i den där stan och undrar inte hur det ska gå med någonting. Jag har läst några böcker av Stephen King och haft rätt mycket ut av dem, och grejen är att jag har lätt att föreställa mig att en massa som hänt i tv-seriefan är suggestivt, gripande etc. i boken.
Exempel: han från Breaking Bad hör en röst som ropar på hjälp genom vattenkranen. Han rusar till jordkällaren och hittar sin sons ex-flickvän fastkedjad, vänder och låser om henne igen. I nåt avsnitt senare återvänder han och släpper ut henne. Hon ba ”Why are you doing this?” och man ba zzzzzz genom hela skeendet.
Stephen King är, med ett Matti-ord, enorm på att skildra människor som gör fel och vet att de gör fel men att de gör fel ändå. Och enorm på att beskriva händelser typ att en person hör en röst komma från vattenkranen. Men i tv-serien är det totalt bortslarvat. Och nej, invänder ni, att tv-serien är den nya romanen är ju en myt skapad av eller för Jan Gradvall, men det finns tv-serier som är bra, eller åtminstone underhållande.
Enorm, jag menar så där Kingskt tusensidorsepiskt, mer än något kvalitativt. Även om, i fallet King i synnerhet, är synonymer.
Men gu va felskrivet. Men nog fattar en ändå, visst då?
Nej.
”Under the Dome är ju en enorm Stephen King-bok. Teveserien not so much.”
Fattar ej. Trodde du menade att den ena var bra och den andra dålig. Men du menade att boken är längre än tv-serien?
Boken är mäktig, Stephen King-klass. Serien är Kalle Anka. Smurferna till och med.
”Var kommer musiken ifrån? Den frågan är fortfarande viktig”, avslutar Po Tidholm sin Way Out West-rapport i DN idag och jag blir glad. Jag håller ganska ofta inte med Po Tidholm, och ibland blir det ofrivilligt komiskt, som när han ser Alabama Shakes och inte kan avgöra om de är på riktigt eller inte. Å andra sidan känner jag igen mig, hamnar ofta där själv + ofrivillig komik är ofta den bästa komiken. Och framför allt är jag så himla glad att han håller på med de här frågorna, det är nästan ingen annan som gör det.
Hittar inte Pos text nånstans. Är väl sämst.
ej läst artikeln men just alabama shakes känns ju 100 % äkta. mycket annan ny musik som låter gammalt känns ju inte det.
Hittade nu:
Ledsna rockmän tappade lusten av Neil Youngs avhopp
•
Alabama Shakes, Omar Souleyman, Tame Impala, Johnossi, Beach House m fl.
Scen: Linnétältet, filmstudion på Hisingen.
Way out west är en ganska bra exponent för det moderna näringslivet, det som blivit så bra på att paketera mainstreamupplevelser som exklusiviteter och få oss konsumenter att känna oss en aning smartare än vad vi i själva verket är. Avsändaren är Luger, bokningsbolaget som vuxit från en kompisdriven kulturförening i Gästrikland till en gigant i musik-Sverige, numera helägda av Live Nation och del i ett internationellt konglomerat. Men det gamla engagemanget sitter ändå i.
Att Omar Souleyman först blev nekad visum blev ett alldeles utmärkt tillfälle att få visa sitt politiska kurage och läxa upp den svenska skenheligheten. Syriern Souleyman, som egentligen skulle ha spelat på Stockholm Music & Arts förra helgen, blev nekad inresa med hänvisning till risken att han skulle försöka få asyl – något som givetvis bara var löjligt. Luger plockade poäng och UD backade. Kvart över sex drog han sålunda i gång sin märkliga konsert i Linnétältet.
Omar Souleyman är en rätt udda upplevelse. Han är ingen traditionell representant för Mellanösterns musik, snarare en typ av artist som sällan uppträder i kreddiga världsmusiksammanhang, en gatupopsångare med förkärlek för skrälliga förinspelade beats och som hämtar inspiration från såväl eurotechno som dancehall. Flankerad av en nedklädd keyboardist glider Souleyman omkring i sin fotsida dräkt och traditionella huvudbonad med solglasögonen på. Han hejar och hetsar mer än sjunger och klappar takten lite avmätt med micken i armhålan. Keyboardisten öser på med plastiga synthsolon och samplad darbuka.
Det är rätt gräsligt på det hela taget, men han får med sig folk. Och i någon mån är ju Souleymans musik faktiskt mer genuin än den tillrättalagda och antikvariska. Det är så här det låter på uteserveringarna i Homs, Alexandria och Istanbul.
Rädslan för att bli blåst bär jag alltid med mig. Som när jag ser fantastiska Alabama Shakes och inte riktigt vet om de är på riktigt eller ett påhitt av ett gäng utbildade medelklasskids. Alabama Shakes har modellerat sitt sound efter musiken från legendariska Muscle Shoals-studion i Alabama, platsen där vita och svarta musiker vävde samman soul, country och rock på 70-talet. Alabama Shakes är inte riktigt så tajta som de borde vara, men Muscle Shoals-influenserna sitter där och gitarristens bett är perfekt. Det finns tillräckligt många sparsmakade arrangemangsdetaljer för att lyfta de i grunden rätt ordinära låtarna och sångerskan Brittany Howard är förstås makalös.
Annars dominerades festivalområdet tyvärr mest av ledsna rockmän i övre medelåldern denna kväll. En konsekvens av att Neil Young, en av festivalens få riktigt breda akter, ställde in med kort varsel och lämnade stora delar av publiken i sorg. Det är inte utan att man vill ge Ulf Lundell rätt; en inställd spelning kan vara en nog så stark upplevelse.
Den uteblivna spelningen blottade också ett i grunden rätt tunt torsdagsprogram och kvällen tappade plötsligt styrsel. Australiska Tame Impala gjorde sitt bästa med sin moderna hipsterpsykedelia och i filmtältet en bit bort premiärvisades en ny dokumentär om Stone Roses, men ingen av upplevelserna kunde givetvis mäta sig med ett släpigt och otajt Crazy Horse.
I ren rastlöshet drev de flesta runt, och många hade nog oturen att hamna på tältkonserten med den underliga colombianska akten La Yegros som spelade något slags postmodern cybersalsa i reggaetakt eller i den glesa klungan vid stora scenen där Jupiter & Okwess International med rötterna i Kongo spelade en rätt tjatig afropop. Way out west blev en medioker världsmusikfest för en kväll, vilket kanske inte var meningen.
De som ville se fransk-amerikanska Beach House, och de var många, fick i stället trängas i tältet för att uppleva bandets atmosfäriska kontaktlöshet. Motljus, kaskader av ljud, knarkig sång; Beach House var precis lika bra som alltid och hade absolut gjort sig på en av de större scenerna. En missräkning, men natten räddades av det nya inofficiella festivalområdet vid filmstudion på Hisingen dit drygt ett par tusen besökare tog sig för att se Mattias Alkbergs Begravning och Shout Out Louds. Snygg miljö, lysande konserter.
Way out west under dag 1. Po Tidholm noterar
Vädret: Blött men milt, med kvardröjande dimmor efter det bortdragna dagsregnet.
Typsituation: Regnkläder är inte bara en nödvändighet här, det är en accessoar. Det klassiska gula fiskarstället är på modet igen.
Årets upprepning: Bara vegetariskt på menyn igen, men säljarna har ryckt upp sig och serverar mer genomtänkta rätter än förra året när det blev rätt erbarmligt.
Omar Souleyman.
Omar Souleyman. Foto: Niklas Axelsson/Rockfoto
Mattias Alkbergs Begravning.
Mattias Alkbergs Begravning. Foto: Nora Lorek/ Rockfoto
Po Tidholm
Det var alltså det här: ”Rädslan för att bli blåst bär jag alltid med mig. Som när jag ser fantastiska Alabama Shakes och inte riktigt vet om de är på riktigt eller ett påhitt av ett gäng utbildade medelklasskids.”
Jag fnissar åt honom som skriver så, men känner samtidigt igen mig.
Det där med frågan om varifrån musiken kommer var under samma vinjett, fast nu idag.
”Rädslan för att bli blåst bär jag alltid med mig.” Men word, LOL och forever på den meningen.
Conny: Jag kör så det ryker. Just nu: borgerliga landsting och deras härliga inställning till vad vårdcentraler bör ha i sitt grundåtagande. T.ex. inte barn- och mödravård. King. De e kinginställning det.
Haha! Po är i högform! I dagens wow-rec. Skriver han om Matthew Houck ”jag ångrar lite att jag såg konserten, barnsligt nog”. Orsaken är att sångaren visat sig vara ”en rätt bitig kille med narcisistiska drag”! Hahahahaha!
Tack för boken! Du vill fortsätta vara anonym antar jag, men jag tog det på pinen tror jag? Superglad! Tacktacktack!
Breaking Bad, jävlar här går det undan! Inte beredd på det, men vad bra.
Och, pinen, knappen: Åh, vad cool! rätt på jeansjackan åker den!
Frypplar med denna re-post: http://open.spotify.com/user/chops/playlist/1irIJOi3BaQUtJyg0oi5Al
prempa då! Vilka låtar, vilka refränger, vilka texter!
Yez, knappade passade bättre på dig. Boken: hade ett extra ex pga mitt gamla jobb. Läs nu, gilla är frivilligt.
Knappen, pinen.
Kul att den smög in plötsligt, Dreamtime alltså. Ett tag höll jag den lite högre än den första. Kanske gör jag det fortfarande, trots den fullkomligt förkrossande avslutande tripletten på den första. Jo.
Jag tycker Flash Light är hans bästa. Det var en av de tre första skivor jag köpte på CD.
Läser för fullt. Gillar nog. Ska senare förklara närmare vad det är jag inte gillar med en viss sorts böcker, och huruvida denna hör till dessa.
Nyss rök skägget. Ingen fara, mår bra. Solen skiner, det är fortfarande sommar: brände sönder nian i Kalix igår. Som vanligt, plus Kalix alltså.
Lyssnar på Connys enorma (…) C-60 och undrar, är något mer indie än The Field Mice?
Och Emeralds-låten, guuud vad bra.
Ingen verkar vara här. Jag postar på och låtsas som inget.
Jomen jag postar numera bara när jag har nåt att säga. Som det här alltså. Testar det greppet, försöker se gästboken mindre som en chat.
Vi närmar oss 1000-strecket, där Matti har utlovat en jättespännande diskussion.
H: Hahahahahahahaha!
Hehehe. Ändå, en bit kvar.
Flash light är bra, men gillar inte ljudbilden helt. Trummorna (fantasilösa) drar ned det lite. Likaså den kemiskt rena mixningen. Annars lyfte låtarna lite jämfört med Cover som ju också är en bitvis underbar skiva. Finns lite bra pop här och där på dessa. 2013.
Vad är förresten inte viktigt med exempelvis Field Mice och Breaking Bad?
Vafalls?? Zuma på Spotify? Nu snackar vi!
H’s C-60 augusti: mycket jag aldrig hört förut, vilket alltid är kul. Mycket riktigt bra också! Som tex Armitage Shanks och Joe Crow.
Men en låt gillar jag inte, Bill for the use of a body. Eller, det är väl inget fel på låten egentligen, det är mest texten. Låter det inte som om han är jävligt nöjd med vilken rolig/annorlunda/fräck text han kommit på? Har lite svårt för det tonfallet. Har iofs aldrig fattat Make Up heller.
Padded Cell med the Mentally Ill tackar man ju å andra sidan för! Verkligen bäst.
skräddarn: Jag fattar vad du menar och håller väl delvis med + är också på staketet om Make-up. Men jag tycker det är kul när han med superdryg och besserwissrig röst läser upp sin stämningsansökan. Även om, visst, han tycker själv att han är skitsmart, men det gör det bara bättre.
Matti: nya Breaking Bad har jag inte hunnit sett, och den upplysningen intresserar inte hela Luleå (källa: Bullis). Jag har inte så mycket att säga om The Field Mice, tycker de är något av ett skitband och har därför inte lyssnat så mycket på dem heller (Connys låt är okej). Jag skulle kunna säga något om skillnaden mellan indiepop och punk (den som följer mina C-60, det vill säga inte längre hela Luleå, kan få det felaktiga intrycket att jag gillar indiepop), och hur svårt det är att höra vad som är vad ibland. Så man blir som Po och lyssnar stingsligt, rädd att bli blåst.
Det kan inte bara vara jag som fascineras av att TP avslutade sitt inlägg 18.35 med ett lösryckt ”2013.” Helt oförklarat. Jag tycker det är lite vackert, på riktigt.
Förklara gärna skillnaden på indie och punk. TFM har jag aldrig gillat tidigare. Men så en dag.
Det är för övrigt ngt så vansinnigt provocerande (eller provokativt) med indie som jag inte riktigt kan formulera. Och dessutom tror jag Everett True redan gjort. Och det var säkert skitbra skrivet i såna fall, bättre än ngt jag kan haspla ur mig iaf.
Jag kan inte, Matti. Kunde jag det hade jag fått Nobelpriset. Lite lättare blir det om jag säger att jag inte tror att jag gillar någon twee (menar då riktig twee och inte sånt som ibland felaktigt kallas twee). Håller med om indie (tror jag, jag vet ju inte exakt vad du menar) och Everett True har antagligen rätt.
Hatar att skriva i telefonjäveln, ja det gör jag.
Jag tar tillbaka att jag nog håller med om indie. Det är fortfarande möjligt att jag håller med, men jag vet ju faktiskt inte alls vad du menar så varför ska jag säga att jag tror att jag håller med.
Hehe, zumba.
H: Du e så söt men jag fattar inte, hur e jag källa på det?
Du sa det!
När vi sågs? Prata vi om tv då?
Tv? Nej, du sa att hela Luleå läser den här gästboken!
Ok jag har aldrig gjort det här förr, känns lite pirrigt, som en första skoldag. Nej, som oinbjuden på en fest ba *slår upp dörren och står och stirrar som nåt jävla fån*.
Men du Matti, populärt i klassen/på festen – vad händer nu när du opererat ögonen? Kommer du se rakt då eller? Och ska du följa Lasse Anrells råd igen, att klippa dig igen? Hur långt hår kan man förresten ha innan det blir ”hårdrock”? Själv rockar jag page, orolig bara för när den tar slut om du förstår vad jag menar?
Åh, H, jag menade hela Stockholm. I Luleå e det nog färre :)
Ursäkta märklig grammatik och bortfallande bokstäver och annat men kom igen, första gången!
Hallå, jag antar bara att alla här är flitiga konsumenter av populärkultur och rådfrågar därför om tv-serie. Högt i min kurs: Sopranos, The Wire, TP, Black Mirror, Klovn, Riget. Tack på förhand.
H – finns en singel kvar nu. Sno på.
KBoi: lägga undan, så jobbar ni inte? Näh, jag får helt enkelt se till att bli dödsförst på sista exet då. Hör av mig, denna vecka ser dålig ut.
Vänsterhäntas dag idag, 13 augusti.
PP: Ser rakt nu, hårdrock kommer inifrån. Jag är punk. Nån gång klipper jag mig. Lasse Anrell schmasse schmanrell.
ACAB: BSG, Deadwood, Torchwood etc etc.
H: Grattis. Conny med. Vem mer?
Matti: Jag.
Då får du fira med oss. Shit vilket party vi har, ingen annan får komma. Bara Southpaws. Du känner det, va?
Jokkmokk kom precis in genom dörren, tårtan i vänsterhanden, såklart!
ACAB: Carnivále. Ofullbordad serie med bara två säsonger, men väldigt suggestiv och mäktig.
Jag känner partyt!
Försöker formulera något om min vänsterhänthet. Svårt. Skiter i det tror jag. För mig är det inte oviktigt att jag är vänsterhänt. Och jag är inte särskilt intresserad av att diskutera det med högerhänta, har jag märkt.
Jaha, så du är antikonservativdextrosit.
H: Separatistisk vänster, den bästa.
H: Är med andra ord glad att någon i det här landet inte vill samlas i en liberal smet på mitten.
Bulllis (å KBoi): jag älskar högerhänta! Men jag tror att jag har erfarenheter som högerhänta saknar och inte kan förstå och jag tror ju på separatism (men inte endast på separatism). Sen kanske det inte finns något större politiskt behov för vänsterhämta att samlas. Å andra sidan är det högerhäntshetsnormen som har lärt oss det. Jag vet inte. Har en gnölig bebis i famnen och kan varken skriva eller tänka.
H: Nu lät det som om jag försökte skoja bort ditt viktiga. Förlåt.
Det är lugnt. Jag tycker också det är svårt att hitta mellanläget mellan att säga att det har betydelse och att låta uppblåst.
Led av svår indieallergi länge, men nu har det liksom vänt. (Fast jag har fortfarande svårt för mycket 1993 och framåt). TFM och Felt t.ex, älskar den tafatta sången nu igen, men bara den som inte försöker vara tafatt, utan bara råkar vara oskolad. Någonstans 91-93 blir indiepopen självmedveten. Innan dess är den lika punk som punk, efter -93 är den det inte längre.
Ja, som H. en gerilla av ngt slag vore kanske på sin plats. Inget allvarligt, bara vända på smörknivar, dörrar, diskbänkar, konservöppnare och saxar och sånt.
Vi inboxar varandra, ok.
Har en liten knodd på 1,5 här hemma. Första året envisades hon med att göra allt med högerhanden. Sedan jag blev pappaledig och kunde börja silvertejpa högern bakom ryggen har allt blivit bättre. Nu petar hon sig i näsan helt frivilligt med vänstern. Om ändå mina föräldrar hade varit lika omtänksamma! 2017.
Ja, som Conny. Om indien. Indie är mer punk än punk på sätt och vis. För den är formlös (innan 92-93 ngn gång) och låter som den gör trots utövarnas brister. Och låter det likt så är det för att en viss sorts brister inte haft något utrymme innan, säg, Young Marble Giants (eller, om tidigare, Raincoats andra). Finns inga regler ännu. Det finns en linje här, mellan postpunk och indie. Inte bara en linje som i länk, utan även som gräns. Den skulle jag vilja analysera.
tummler: Hahahaha!
Acab: the shield, the shield och the shield. 1997
Jag lyssnar på svensk progg-/jazzrock nu, http://open.spotify.com/user/chops/playlist/2PhzWdpnEKMEOeTmV8J4fz
De har gjort flera skivor, detta är den senaste (vad jag vet i alla fall) Superbra.
Indie är intressantast som DIY-koncept, som jag förstod det när jag började lyssna på musik på riktigt, i tonåren (vilket var i slutet av 90-talet snarare än början). Snacket om indie som någon enhetlig genre eller sound förstår jag mig inte på. Än mindre alla uniformklädda indiekids, och hur jag själv brukade hänga med dem. Fast allt detta kanske kan förklaras med att jag inte brukar analysera musik, att jag är lite dum i huvve, och att jag numera mest vill sitta ensam i ett hörn och stirra.
Håller med dig hjort, men jag menar ngt annat lite. Att det finns en viss musik som kan kallas för indie. Och den blev självmedveten i början av 90-talet. Eller när det nu var, det går att gräla en hel del om det faktiskt. För jag tänker att det egentligen händer senare, iom britpopen och det.
Vad som däremot hände var att det kom en andra, i somliga fall tredje, våg av alla möjliga saker kring den tiden: grunge, hardcore, twee, shoegazing, alt-country, synth, garagerock etc. Och att de som höll fast vid somligt kanske ses som reaktionära nu, och det känns ju lite o-indie.
Eller att begreppen vattnas ur från och med då ungefär. Det kanske är svårt att skilja Stardog från Blithe från Bear Quartet från Bob Hund från Fireside från Eggstone etc. Att ungefär då blev indie något som hade med medel och skivbolag att göra, snarare än att det skulle låta på ett visst sätt? Och på samma sätt dör post-punken då också? Möjligen att dessa genrer överlappar varandra rätt ordentligt mellan 81-87, ungefär.
Bara tänker högt nu, långt ifrån färdig med det.
En både musikalisk och terminologisk utveckling av ett koncept som härstammar från postpunken? Jag kommer in i den här grejen från helt fel håll. Jag ställer mig i mitt hörn och inväntar de fullbordade tankarna. Det här är ett typexempel på tillfälle då jag gör bäst i att lyssna mer än jag snackar.
Ja, fast egentligen skjuter jag bara upp ett par ordentligt jobbiga telefonsamtal. Det är därför jag tänker på indie. Det är därför jag pysslar med en augusti vol 2 C-60.
Äh, här är den. Smart emellanåt, särskilt i hur jag knyter ihop den. Bra låtar också. Nu måste jag samla mig och ringa.
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/4lTfYRsHc3IMXadYIVydgI
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/4lTfYRsHc3IMXadYIVydgI
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/4lTfYRsHc3IMXadYIVydgI
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/4lTfYRsHc3IMXadYIVydgI
Lycka till.
Det första gick över förväntan bra.
Nu läser jag att denna kommer strax: Lars Noréns En dramatikers dagbok 20052012.
Då ska man ha råd med den och tid och ork att läsa den. Återkommer i bästa fall i julhelgen med recension. Men ser fram emot den, nästan töntigt mycket.
En rockgrej till: ni som spelar gitarr, när ni lyssnar på Nikki Suddens version av Captain Kennedy (på C-60t ovan), känner ni inte hur skönt det är att bara sola i evighet i E dur, bara skita i allt annat, bara spela gitarrsolo? Guuud, det är det bästa.
Vi närmar oss 1000. Lite förstudier om och av Hell kanske kan sätta igång något intressant. Om ni har tålamod vill säga. Jag har det inte just nu, men: http://www.youtube.com/watch?v=WFilywTerpE&list=RD02J8L5OyWMvBs
Han skriver mycket bättre än han snackar.
Tappar ni tålamodet så: http://www.youtube.com/watch?v=0uVOcXSdalQ
Mind you, det är ju ännu skönare att sola i Em/G dur. Ändå.
Speciellt 12:an är lite spännande. TV vs RH i Tv. Mest intressant hur han letar ord.
Skaffa lånekort, Matti! Hinner inte snacka indie nu, fast jag så gärna vill.
15 också, Voidoids.
Ja, fan, Hell. Som att höra sig sjäjv tänka på många sätt. Andra erfarenheter, givetvis, men synen på rock, rätt likt.
Mitt förhållande till ”indie”: 1. Jag älskade den och höll av den mest av allt. 2. Jag började förakta den, pinsamma fula smutsiga indie! 3. Jag såg den krympa ihop och dö, saknar den så. Circle of life. Eller är den död? I Göteborg står jazzhuset tomt och ”Känn ingen sorg” går upp på bio, spiken i kistan? Gjorde grafisk profil till band i Stockholm, de gav mig en ”indie-skala” med Karin Dreijer i ena änden och Britney Spears i andra, sedan en pil som markerade deras position mellan Phoenix och Strokes. SÅ vill vi bli sedda. De är ganska kända indierockare idag.
Var det Johnossi?
Haha KBoi kunde ju varit ändå! Vill inte avslöja för mycket mer än att de på svenska skulle heta Det kungliga konceptet.
Av en slump råkar dock både John och Ossi vara av just kunglig ätt. Och John har på tal om ingenting väldigt stora händer. Men nog om det, indieskvallertråden finns ju redan på flashback.
Lyssnar på dem på Spotify nu. De har ju rippat Popular med Eric Saade! Låter i övrigt som musik man hör på radio, ungefär.
H: Ja, det är väl kanske att sparka in nerflisade dörrar att anklaga dem för falskhet och elände… lade dock mitt eget musikprojekt på is i två år för jag blev så jävla cynisk av den där upplevelsen.
Nu har jag hört Johnossi också. Herregud.
Förlåt A, ingen skugga över dig! Anekdoten var rolig och jag ville höra bandet. Det var allt!
Och den där släpiga r’n’b-sången, lite sen, lite otajt. Skapar attityd och sväng. Helt ok poplåtar men jag råkade bildgoogla också. Spyr nu ut inälvorna här borta i övre Norrland.
H: haha non-taken, och anonym: hahaha åh älskar vuxenmobbing i forum *trodde aldrig*
Ja, hmm. På vuxenmobbing alltså. Men i ljuset av den där Richard Hell-intervjun, och med tanke på vad jag gillar mest och varför så kan jag förstå om det vänder sig i magen på somliga.
Fick nån nedladdningslänk idag till en skiva som hette typ ”The first time I heard the Clash I was really really high.” Svenskt band, unga män med tatuerade halsar, och Bandit Rock gillar dem. Lite samma som de där med kunglig koncept. Blir trött på världen. På livet. Lyssnar på Hollow Bones med Wu-Tang i stället, och sen den här: http://open.spotify.com/track/5Xc7eW3yrLqILXbRoGcbRk . Det tycker jag är motsatsen till allt det där.
Själv botar jag öron med Allan Edwall och Earl Swestshirt i en systembolagskö på Östermalm. Halstatueringen är den nya svanktatueringen.
Fy fan. Fy fan. Fy fan. Årsta därnkt i spyor med.
dränkt, inte därnkt.
Vänder världen ryggen. Ser den aldrig mer. Tröstar mig med Hell som en snuttefilt.
Gaaaaaaah! RH ser ju ut exakt som Stefan på Pet Sounds i de där brickorna! (Fryppel, sorry…)
hehehehehe. måste rätta mig. RH ser ut exakt som en blandning mellan Conny Lindström och Stefan på Pet Sounds i de där glajjerna.
Tjena Matti!! Läget? ”Pappskalle” är en grym men skulle, du kunna skriva ut ackorden?? Mvh på förhand!!
Det var inlägg 1000. Som jag laddat.
Hahahahaha! På Pappskalle alltså.
Sarin över Luleå! Spya över Årsta!
RH ser också ut som Buddy Holly och Woody Allen ju.
Plus, fan vad Eld och Frost med Enslaved är fina skivor. Delar av första också.
Den där tolvan jag nämnde i juni, den är något försenad. Plus inte helt säkert vad som blir vad ännu. Låter kryptiskt och det är det med. Jag vet inte vad som händer.
Glöm inte napalm på östermalm
I love living in the city med Fear är i alla fall mest punk.
Conny: Ser mycket fram emot din solo #2, har du något datum satt, typ?
ps. detta att Michelle Obama ska släppa en hip-hop skiva med bla. Run DMC och Doug E Fresh?
Men alltså, sjunger Håkan ”drömmar” och inte ”revansch” i ”man måste dö några gånger…”?
Nu e jag lika besviken som när jag förstod att han sjunger ”leker” och inte ”ligger” i ”Det kommer aldrig va över för mig”.
!!!!
Och jag kan berätta för herrarna att jag såg då Johnossi på Allsång på Skansen (front row) och det var då inget fel på dom.
A: Sista inspelningarna sker i september. Sen måste jag sala deg till att mixa skivan och betala lånen jag tagit för inspelningarna. Släppas första halvåret 2014, singel kanske den här sidan nyår, så hoppas jag.
Välkomna, förresten PP och A.
Inte är den mest punk. Ain’t Nothin’ To Do med Dead Boys är mest punk. Eller World Up My Ass med Circle Jerks. Eller I Wanna Be Me med Pistols. Eller Ain’t Got A Clue (eller singelversionen på Shadow) med Lurkers.
Som Connys senaste, plus välkommen ACAB.
Innan Paradis Lost blev endast ledsna herrar, som Sisters of Mercy fast ÄNNU sämre, utan tvål, liksom, och ansvariga för sån här vedervärdig operametal från Finland och annorstädes var de grymme bra.
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/0SbglNu7M6djRpHyqriNFR
Mycket engelskt från den tiden och de kretsarna som var liksom, bättre än annat. Tänker på Bolt Thrower och så. Napalm och ENT såklart, grindcorebanden och Doom. Men exempelvis Cradle of Filths första, den är också helt ok.
Jaja, det skiter väl ni i.
Jag tycker alla kommentarsfält ska hälsa så fint välkommen som ert. Men så är det ju inget vanligt ”fält”, det förstår man ju. Tack själva för bra C-60 listor, behövligt just nu!
Måste dock erkänna att jag är både PP, ACAB och A, så har vi det uträtt, ville bara, likt en transa ikläda mig några olika attityder; idolen, jämliken, den anonyma. Herregud man måste ju känna sig fram, nervös och ängslig som man (jag) är. Men Conny! Ser mycket fram emot detta, samt Alkis 12:a såklart!
Alla gick rätt i fällan, A!
Eller, jag i alla fall. <3
Inte meningen att lura någon, annan än mig själv. men nu är jag i alla fall här för att stanna för det var ju varm och härligt här!
Det här med postpunken och indien och den avgränsande linjen och linjen som länk. Jag tycker det finns ett glapp också.
Postpunken föds, som alla vet, med PiL:s ”Public Image”. (Ja, klart det funnits sån musik innan, Pere Ubu och annat, men:) Punken skiljs från postpunk med låten ”Public Image”. Efter det blir punken HC eller konservativ. Det oskrivna bladet, musiken som konst, allt det där hamnar i postpunken. Postpunken dör 1984-1985. Svanesången är PiL’s ”This is not a love song”.
1985-1987. Pop var Smiths. Lloyd Cole & The Commotions. Go Betweens. Alla de här banden är exempel på linje som länk från postpunk till indie.
Neubauten, Nick Cave, och The Gun Club var överlevarna från postpunken. Men de egentliga indierockbanden – Sonic Youth och The Fall och lite senare Pixies, de banden var det typ ingen i Sverige som kände till 1985. Den rock som fanns på scenen, som man kunde höra ute eller kunde gå på konsert med var The Cult, som drog år hårdrock, Leather Nun som misslyckades med att försöka göra modern stooges-rock, och en himla massa garagerockband, från Nomads över Hoodoo Gurus till Wilmer X. Bedrövliga år på så sätt.
Men sen händer det ju något. Från 1987 finns det ju en ny DIY-pop, som slår igenom med Stone Roses 1989, och indierocken föder fram ”Nevermind” samma år. Jag vill mena att det i stora drag finns ett glapp mellan postpunk och indie, de döda åren 1985-1988, alltså det görs jättemycket bra och ny och spännande musik, men den når inte till Sverige.
I princip skulle man kunna säga att det är åren mellan att Schlager byter namn till Slitz till det app Pop bildas som är den där mörka tiden.
Men nu misstänker jag att det inte alls var det här matti ville prata om, utan mer något med själva musiken som skiljer postpunk från indie. Jag är idel öra.
Fel, fel, fel, fel. Mest punk är ”Nervous Breakdown” med Black Flag, ”Pay To Cum” med Bad Brains, ”Sex Drive” med The Embarrassment, ”Love Is Just A Tool” med The Middle Class eller ”Ensam i natt” med Leather Nun, inte singelversionen, utan den som bara i sin fulla längd finns på 12″-versionen av ”Slow Death”-EP:n, samt på en vinylsamling.
Hur länge har ”Group sex” med Circle Jerks funits på Spotify? Inte sist jag kollade.
De döda åren: Sonic Youth, Wedding Present, Pastels, Big Black/Rapeman, Dinosaur (Jr), Union Carbide, Sort Sol, Jesus and Mary Chain, My Bloody Valentine. Ingen styrsel alls, men inte precis dött. De fem sistnämnda spelade på Hultsfred 1987, precis som PiL (som fortfarande turnerade på Album).
Jo, jag vill prata om själva musiken egentligen, men jag kan inte formulera det. Men det som ÄR mest indie av allt är väl C-86kassetten? Och kan det rent av vara så att det innan inte fanns någon egentlig definition av själva MUSIKSTILEN indie?
Group Sex är sådär som Kennedys-plattorna, finns ibland, ibland inte. Det är den bästa hardcoreskivan. Även om den inte låter som hardcoren strax därefter skulle komma att låta. Värt att påpeka är fö att av de tidiga, tongivande banden så spelade inga ren tvåtakt, utom Bad Brains.
Jag går med på Nervous Breakdown som mest punk. De andra du/ni nämner har inte de där två fingrarna i ditt ansikte.
Fast, det behöver ju inte vara sååå gammalt iofs. Radio Died Screaming tycker jag har allt en låt behöver ha egentligen, för att kvala in i punkheaven. Den är från 79.
Eller den här finingen från 1983. http://www.youtube.com/watch?v=MB_qbfbmT_s . Ashöga mest-punk-poäng på den.
Frypplar lite här, men vill också argumentera för att Lurkers kanske är det första Oi-bandet, tillsammans med Sham såklart. (vilkas I Don’t Wanna också kandiderar till mest punk).
Slut på meddelandet.
Allt som bara är punk i låtarna ni nämner, som inte är teater, humor, dåligt ölsinne, konstnärliga ambitioner eller tonårsspleen, allt det finns i I love living in the city, men utan något av det andra. Det finns inget i den som inte är punk. Chris D var ju poet och bohem! Älskar Flesh Eaters, men mest punk när det verkligen handlar om att vara mest punk? Pfff.
Jag vill chippa in mina 2 spänn i den takdöva indiedebatten. Hoppas hinna imorrn eller om jag inte kan sova inatt.
”Mest punk”, vilken löjlig titel.
Det finns ett slags notoriskt mörsande i Fearlåten som inte är så punkigt, i sextondelarna tror jag. Däremot är det rejält före sin tid. Skulle dröja ända till Scratch Acid och Fugazi innan det dök upp igen. Vill även säga att jag älskar Fear, den är bara inte mest punk, den låten.
Inget löjligt med den titeln. Väx upp (ner)!
Jävligt punk att du sitter och räknar till sexton!
Jävligt punk och sitta och pipa om det.
Vad är det för sextondelar ens?
Inte fan vet jag.
Men lägg av.
Jag undrar, uppriktigt, vad är det för sextondelar som mörsar före sin tid? Ingen tuppfajt, jag vill veta på riktigt för jag hör inte vad du menar.
Nä, men det finns en musikalitet på hela The Record, ett förtätat spel, någon ska spela 16-delarna hela tiden. Undantaget möjligen Camarillo, fast då spelar man oregelbunden takt i stället. Opunkigt. Men igen, älskar skivan. Till och med att det är humor i stora, tunga lass. Lite som Zappa, mycket som Kennedys. Lite mer bredbent och nihilistiskt bara.
Det låter mer Fugazi än Pistols, mer Scratch Acid än Black Flag. Proto-emo. Musiken alltså, och sången. Inte texterna.
Stoppa pressarna! Du pratar om albumversionen, jag pratar om singelversionen. Singeln kom flera år innan. Albumet är nåt annat. Inte mest punk.
Eller, fan. Menar kanske åttondelar. Kan inte det där riktigt. Men det är nåt med att de är så bra på att spela och spelar hela tiden, på alla slag liksom. Det låter så… upptaget, liksom. Opunkigt. Lika bra för det, alltså.
Oj. Vet inte om jag hört! Singeln alltså.
Ändå, tycker albumet låter supermycket som Big Boys, fast Big Boys är typ hur mycket punk som helst. Är antagligen ngt djupt subjektivt det här.
Tänkte det var självklart att man i första hand syftar på singelversionen när man pratar om punkklassiker. Lyssna på singelversionen så fattar du varför vi blev osams. Helt olika låtar.
Ok. Ska leta rätt på den.
http://youtu.be/ENizTpDY32Q
Haha, ja ok. Helt annan låt. Nu fattar jag.
Du måste inte tycka den är mest punk, men nu fattar du vad jag menade och jag fattar varför du fick bryt.
Randy Turner, han sjunger ju så sjukt bra. Hela bandet spelar så jävla bra. Big Boys är i nivå med Minor Threat när de är som bäst. Inte lika clean diskografi bara.
Haha. Bryt. Roligt uttryck, inte hört på länge.
Vet inte, men jag fick för mig att jag skulle ge Lords of the New Church en chans, men nä. Stiv Bators var sorgligt obegåvad, i samma liga som Sid Vicious. Han hade lite tur med Dead Boys, det fanns lite rockmagi i luften ett kort tag.
Ha! Jag stod i helgen och funderade på om jag skulle sortera ut mina Lords-skivor. Skitband som jag älskade när jag var 20. Soloskivan är okej. Disconnected.
Eller? Jag lyssnar på Million Miles Away med Stiv och tänker på gymnasiet. Jag hör inte riktigt hur det låter. Dags att sova.
Han hade liksom inget eget alls. Iggy, Joey Ramone, David Johansen. Ja, Disconnected är ok. Men gjord bättre av andra.
Jag lyssnar hellre på Flesh For Lulu. På allvar.
Ja. Sova. G’natt.
Big Fun City, bra skiva i ”inte riktigt Iggy själv, men bra ändå”. Som Stiv. Bättre.
Gnatt!
Var det en självuppfyllande profetia att det skulle bli intressant runt 1000 inlägg?
Dödsförutsett.
Ja. Fast jag vet inte vad det är iofs.
Lyssnar på Young, Loud and Snotty på väg till jobbet. Av de ikoniska punkbanden är Dead Boys sämst. Matti skrev proto-meta för nåt tag senl, men jag tänker mer proto-sleaze. Skivgranne med Poisons första.
Testors, ungefär samma gryta av influenser och samma idé, men tio gånger bättre än Dead Boys. Okej, fem. Två.
Fast ett par låtar på YL&S är verkligen hur bra som helst. Ren och skär tur. Men pengar vunna på lotteri är ändå pengar.
Pengar tjänade på trafficking är också pengar. Sämre pengar. Menar att min förra liknelse såklart var idiotisk. Som liknelser ofta är. Formuleringsporr.
Håller med om LOTNC, Dead Boys och Bators. Det finns några låtar med DB som är bra, men inte ens Sonuc Reducer är 5/5 längre p.g.a. löjlig sång.
Men Ain’t Nothin’ To Do är 6/5. Perfekt låt. Till och med Daltrey-stammningen sitter.
De döda åren. Skrev ju att det gjordes massa bra! Ok, några av banden spelade på Electric garden eller Hultsfred, men om Echo & The Bunnymen sålde 3000 ex i Sverige och Nick Caves solodebut 1000 ex, så skulle jag tippa att My Bloody Valentines debut sålde 100 ex och Sonic Youths debut 5 ex, Evol 100 och att först med Goo och MTV Alternative Nation och tidningen Pop är DIY åter en scen som finns i Sverige på allvar. Jag är inte 100 på siffrorna. Matti, har jag fel? Det kanske bara var jag som inte hängde med de där åren? Jesus And Mary Chain fick ju genomslag, absolut.
Ain’t Nothin’ To Do är 6/5=SANT.
Nä, inte har du fel. Men för ett ögonblick tyckte jag du höll på att ramla i ”först kom punken och sen hände inget och så kom Nirvana”-gropen. Inte exakt den gropen, en oändligt mycket ner nyanserad och insatt grop än den, men en liknande. Det är därför jag vill prata om musiken, vad som skiljde postpunken från indien. För jag vet att det är nåt. Tror det börjar nånstans kring Young Marble Giants och peakar antagligen vid något Sarah-släpp. Men hur hör man det? Vad som är indie och vad som är postpunk? Hur formulerar man vad man hör?
Det här påminner mig om att Matti inte har svarat på hur obskyra Milkshakes var i Sverige/Luleå 1984. Jag tycker det är jätteintressant! Superintressant vinkel från Conny med musiken som inte nådde Sverige (jag var som bekant barn under de här åren), eller när och hur den gjorde det. Minns när min storebror köpte Psychocandy på import-cd och att han var lite sur (obs, han var tonåring) när den gick att köpa på nice price i vanliga skivaffärer några år senare. Ungefär där kommer jag in. Efter Nevermind (1991, inte 1989 som Conny skrev förut). Mindre intresserad av det här utbankandet av en linjär historia, men det är väl jag och historieskrivning igen.
Jag vet inte ens om jag tycker det finns en postpunk. Punk är ett så elastiskt ord.
Jag tror Conny har rätt. Men punkare och indiefans beter sig på samma sätt som de som gillar bossen. Många hävdar att de lyssnat på Sonic Youth sen stenåldern, samma fenomen som att alla var på Konserthuset 1975. Tror inte på det. Personligen är jag inte så förtjust i Sonic YOutn, men jag har, ända sen jag var ett litet spädbarn, älskat Neon Boys, Amon Düül II, Robert Wyatt, Robert Quine, Robert Broberg, Alice Coltrane och Lee Ranaldos soloskivor.
Pastels, Marine Girls, Felt, de banden, jag tycker de är punkband. När indiepoppen blir indiepop, ja det är väl vid C-86 ungefär, jag tänker att det är lite som när synt gick från att vara utforskande av elektronisk musik (och ofta punk) till att bli Synt, en egen genre. Jag tycker nästan allt Sarah Records är helt vedervärdigt; älskar Shop Assistants och Talulah Gosh. Superilla skrivet, jag tänker nästan inte ens medan jag skriver. Förlåt att ni har läst.
KBoi är lite tjurig för att han började lyssna på Gun Club typ förra året.
Eeh, känns som att jag borde be om ursäkt för nåt men jag vet inte vad.
Men såhär: jag kommer från norra Norrland. Exakt all musik som inte var Born in the USA eller to run var obskyr. Inga utländska band spelade här någonsin överhuvudtaget på 80-talet, när jag växte upp. Det är min utgångspunkt. Alltid. Popularitet och sådant finns inte och har aldrig funnits på kartan för mig på grund av denna omständighet. Det förminskar ju såklart min ståndpunkt, gör den väl så subjektiv. Men jag menar att under 80-talet, säg 82-89, så var chansen att exponeras för Anti Cimex lika stor som chansen att få höra Milkshakes eller, jag vet inte, Joy Division. Skulle till och med säga att det var större chans att få höra Anti Cimex eller, säg Terveet Kädet, eftersom det fanns en viss informell infrastruktur i punkkretsar, folk som sålde skivor åt andra.
Det fanns tre-fyra skivaffärer i Luleå på den här tiden (och det gick bra att fynda, har köpt ovanligt många Alternative Tentacles-skivor i den där radioaffären uppe i Shopping om Luleå-bor minns: Hahaha-singeln med Flipper, Fresh Fruit, Let ’em Eat Jelly Beans osv) men det fanns liksom ett ex av varje skiva. Och den som hittade den lånade ut den till de andra sen. Jag hittade Milkshakes och Psychocandy, jag hittade VU med Velvet. Stalle hittade Smiths-singlarna och Sisters of Mercy. Liksom. Jag menar bara, jag tar för givet att allt är obskyrt, det är mitt fundament, att jag är näst intill ensam om att ha upptäckt det ena eller det andra och sedan delar jag med mig av den upptäckten. Vi var typ tjugo pers som gillade ungefär samma saker i Luleå, mig veterligen i Norrbotten. Vi bildade olika band och på den vägen är det.
I den där Hell-intervjun, jag tänkte på precis det: det perifera perspektivet och hur det saknas helt i hans annars korrekta (eller, med min överensstämmande) analys av vad som är rock och vad som gör den bra. Alla vi som stannade kvar i Kentucky? Som fick barn innan vi fyllde 20? Som inte hade tillgång till heroin eller ens nattöppna bensinstationer?
Jag tycker verkligen inte jag är som en The Boss-man. Och är någon av den uppfattningen så ber jag om ursäkt.
H: Men, alltså. Du väljer att kalla Pastels och Felt för punk för att du gillar punk. Det är lite revisionistiskt, kan jag tycka. Fattar du att jag tycker det?
Mitt fundament: jag är fast i det förflutna, kanske, märker jag. Men åh.
Nej, jag sa inte att du var en boss-man Matti. Jag talar mer om nervösa hipsters som inte var med men som säger att de var med. Såna som jag och H.
Matti: Jo, så är det ju. Men varför inte göra ett fint cirkelresonemang av det? Det är punk för att jag gillar det, men jag gillar det för att det är punk. Så är det. Jag återkommer om det andra.
KBoi: Vad har jag gjort nu då? När och var säger jag att jag var med?
Jag köpte Killed By Death 1-4 på Freak Scene cirka 2002-2003. Kände ingen i den Stockholmssvängen då. Jag tyckte det var JÄTTEPINSAMT att gå till kassan och betala för den, för jag erkände liksom att jag inte REDAN HADE DEM. Jag kände i allmänhet en stor prestationsångest på Freak Scene de åren. Jag köpte biljett till Lost Sounds på Café Mix och sa försiktigt till Frippe som jobbade där, som jag inte kände då, att det var skulle bli skitkul. Han skulle inte gå, han gillade bara Reatards och tyckte det var töntigt att Lost Sounds hade syntar. Min The Boss-erfarenhet. Eller bekräftade jag bara stämpeln, ett bakvägsskryt om nån sorts äkthet? Det är klart det har med självbild att göra också. Richard Hell skriver i sin självbiografi, som alla utom TP vägrar läsa, om hur han hittade fram till det som var genuint för honom genom att fejka det han ville vara, fast han formulerar det bättre. Det är möjligt att jag skrivit om den grejen här förut.
Har aldrig riktigt förstått post-begreppet inom musik över huvudtaget, alltså jag är inte dum i huvet, fattar att det talar i något slags efterperspektiv, en utveckling eller något döende … men att till exempel the fall enligt wikipedia är ett post-punk band? Ha överseende med mig, jag är inte så bildad i musikhistoria, vad skulle post-indie vara? asså som genrebegrepp
KBoi: Gävles 1a punkare såg till att jag köpte Sex pistols 1a (?) singel. Men inte lyssna jag mycket på den inte. Den smälte bakom ett element efter att ha varit askfat för någon JÄVLA IDIOT. På fest hemma. Grämer mig fortfarande att jag inte sparade den inramad så jag kunnat sålt den till någon hipsterkluk.
Oh, jag tycker det här är kul att prata om på rikt!
Essentiell skillnad mellan punk och postpunk gentemot indie är väl det här med att skrika kontra att viska. Indie som i att våga vara snäll.
Och det här med tillgängligheten, bara det att det fanns 4 skivaffärer i Luleå som sålde obskyr musik! Jag köpte nya skivor med Joy Division, Theatre of Hate och Christian Death i Södertälje! SAM-distribution-etikett på alla. Det var ju det som försvann sen, under de underbart livskraftiga döda åren. Trots flytt från Södertälje till Stockholm blev den obskyra musiken så obskyr att jag inte ens visste att den fanns!
Expert på Kungsgatan fick någon sorts flipp kring -90 och hade plötsligt ett enormt utbud av allt möjligt efter att tidigare mest haft Dire Straits och Iron Maiden. Det varade ju inte särskilt länge. Tror han som uppdaterade utbudet fick sparken. Affären på Shopping var väl tvärs emot där Akademibokhandeln ligger nu? Bästa skivaffären i Luleå på 80-talet tyckte jag var Lasse P, när den låg vid rulltrappan på Valand. Vetefan ifall det inte var Lasse P som låg i Shopping tidigare?
Tror den i Shopping hette Beliva?
Guuu vad kul med Richard Hell-intervjun som ni har snackat så mycket om. Länken funkade inte för mig på telefonen. Ska kolla så snart jag kan.
Rip it up and start Again av Simon Reynolds förklarar allt om skillnaden mellan punk och postpunk. Tydligast skillnad i Storbritannien .
Kort sagt, Sex Pistols och Clash var band sammansatta av smarta managers. Punk i Storbritannien var från början ett mode, en grej. Men den träffade helt rätt. Alla i publiken startade egna band, folk från landsorthålor. The Fall var postpunk från början. Mer genuina än punkbanden. Oi! är mer punk än Sex Pistols. Och ockuperade hus och DIY förknippar jag mer med efterföljarna postpunkbanden och 80-tals-punk-banden än med Clash, Pistols och de banden.
Johnny Lydon är fri konstnär i Pil, det kunde han inte vara i Pistols.
Säger inte att Pistols eller Clash inte var bra, men de spelade bara traditionell rock respektive pop lite snabbare och gapade istället för att sjunga vänt. Pil och Fall och postpunkbanden var mer innovativa,
H – skämta bara lite. Inte är jag hipster.
Vad jag menar är att alla har såna där skämsögonblick, men att man får mogna och bortse från det. Jag har många luckor. Jättelänge trodde jag att Pharcyde var ett gitarrband, för på någon upplaga av Lollipopfestivalen bytte man plats på dem och något annat i programmet.
Och förresten H, det jag menade var att du använder prefixet ”Döds” hela tiden, men jag vet ju att du inte ens har sjuan.
Conny, tar dina ord för sanning nu och säger tack nu vet jag! Sverige då?
Conny: Billy Childish (förlåt tjatet) säger det nånstans också, att de var tonåringar i småstäder och förorter, och de såg Sex Pistols och Clash och trodde att det var på riktigt, så de fortsatte och gjorde det på riktigt, så att det blev på riktigt.
(eller läste jag det alldeles nyss i Mark E Smiths självbiografi? nu flyter allt ihop för mig)
+
Det är ju det mäktiga! Att punk är ett modeord för något som folk hade hållt på med i fem-tio-femton-tjugo år, som plötsligt blev trendigt, och att det kan betyda vad som helst utan att tappa betydelse.
Det där att man trodde att det var på rikt och så blev det på rikt. True dat.
KBoi: Att jag tog åt mig lite var ju för att det fanns något i det som vad sant. Men jag säger ju inget som inte är sant. Betalade 100 spänn för att se Dödsfest på Debaser slussen när de fortfarande hette Den sönderslagna dödsfesten. Och så var jag på Springsteen 1975 och det är bara löjligt att påstå att det någonsin funnits en bättre liveartist.
Inget slår Ebba Grön på Nalen -73. Vilket gig.
H: MES sa så. Jag följer dina fotspår.
Det är ur Renegade alltså? Jag har fler Billy Childish-intervjuer skvalpande i huvudet än Mark E Smith-diton (okej, jag hade aldrig läst en intervju med Mark E Smith innan jag läste Renegade, är du nöjd nu, KBoi?), så skönt att veta vad som är vad.
Måste se alla Hell-intervjuerna nu ikväll. Vilken fest. Håller med honom i nästan allt, har bara samma små, små aber som Matti.
A: Sverige? Bra fråga. Sverige var/är ju provins. Alla svenska punkband utom de som sjöng på engelska (Pain och några till som ville vara mer glamrock egentligen, supa, knulla och knarka) var på rikt. Och sedan bytte de namn bara, och blev postpunk.
Postpunk skiljer sig från punk på det sättet också att det fanns en stark id’e inom postpunk att vara politiskt anarkistisk, även i själva musiken. Basen sågs som lika viktig som gitarren, så man slutade med obligatoriska gitarrsolon. Man tog bort blues-12an ur musiken, gjorde den mer primitiv. De första punkarna ville riva och förstöra, postpunkarna ville bygga något nytt. De första punkarna skrek anarki för att chockera, postpunkarna läste Kropotkin.
Fast, sanningen att säga, depprock var också ett mode. Många ruttna Joy Division-kopior fanns det. Och, det är väl egentligen inget oäkta över att vilja bli pottstjärna inom musiken, som Pain och Hanoi Rocks och Backyard Babies? Också en passion, på sitt sätt, men liksom inte bara riktigt jag. Kravet på äkthet kan ju också vara dogmatiskt, osexigt och skitäckligt.
Som Hell säger lite, i avsnitt 11. Rock är fysiskt. Ingen rocklåt är bra bara för att den har en bra text. Dock tycker jag att han undervärderar t.ex. Sina egna texter och sånginsatser där. Låtar och sång med riktigt bra texter håller mycket längre. Ger mer att lyssna på efter 20 år. Som Velvet, som Hell hyllar i avsnitt 1. Vad vore Velvet utan Lou Reeds texter? Ett prekrautrockband i mängden.
Plus det han säger om instant gratification. Snabba kickar, droger, cigg, bärs etc. Hälsa hör inte ihop med rock, eftersom god hälsa innebär framförhållning och planering. Alltså, det är ingen regel och jag gillar SS Decontrol lika mycket som vem som helst, men jag har alltid attraherats av excesserna, av upplösandet av jaget. Gärna skrikandes en sonett samtidigt, typ.
Jag vill också att Punk ska vara ett elastiskt ord/begrepp. Men det är ju int så. Försök görs ju med ojämna mellanrum att liksom återta ord: Rock, Pop, Punk. Men det blir liksom ändå Stones, Beatles och Pistols efter ett tag.
Det kanske är det här det här med att man dödförklarar grejer, somliga grejer bara, som är problemet? Punken lever. Postditon med, och indien. Det utvecklas och det blir bra eller dåligt bara. Är det inte rent av helt rimligt att det fylls på, att världen växer ju äldre vi blir. Att fler genrer tillkommer?
Exempelvis lyssnar jag på nya helt geniala albumet med Knivderby. Inte kan jag beskriva det som något annat än postpunk egentligen, utan att snärja in mig i vad som EGENTLIGEN är punk eller indie eller indierock eller osv osv. Bråka med punkare om vad som är mest punk, liksom… De gör i alla fall lite det Unter den Linden, 22 för många, Skallarna och Stadion försökte göra för 30 år sen, typ. Fast uppdaterat, med hardcore- och posthardcore/emo-skivorna inlyssnade. Inte det minsta gammalt eller gjort, en ingång i det existerande bara.
Om ni undrar, skvan heter ”Olösta gåtor ur mänsklighetens historia”. Självklart har de en låt som heter: ”Gräs, bensin eller röv”. Och en annan som heter ”Regnbågens blodiga fästen”.Så sjukt bra är det.
Punk: man skriker. Postpunk: man tänker på nåt viktigt innan man skriker det. Indie: man tänker inte på något särskilt och berättar det, lite lågmält.
Kanske kan funka som definition likaväl som något annat, en tanke bara.
Förresten, Sort Sol på Hultsfred 87 ÄR en av mina bästa spelningar. En annan är iofs en julfest med Masshysteri på Kafelino i Luleå för två år sen, eller tre. Och nu i julas, På Blackis, också i Luleå; Eterkropp. Tänker att jag blev en annorlunda människa efter den spelningen.
Matti frypplar numera helt obrytt.
”Jag vill också att Punk ska vara ett elastiskt ord/begrepp. Men det är ju int så.”
JO, DET ÄR DET.
Att man kan välja att se på punk rent genretekniskt, som Stewart Home gör i Cranked Up Really High, där han presenterar någon typ av musikteknisk formel för hur punkmusik låter utifrån tesen att det är meningslöst att prata om punk utan att prata om det som en musikgenre som låter på ett visst sätt, puh vad den här meningen blir lång, det är bara ännu ett bevis på detta. Om jag inte minns fel så tycker förresten Stewart Home att just Cranked Up Really High med Slaughter & The Dogs är mest punk.
Stora bokstäver ska signalera eftertryck, passion. Inte att jag är arg.
I have allways been the obrydd frypplare around here.
Men bara de som accepterar DIN bild av punk kommer att fatta vad du menar. Det gör det ju lite meningslöst. Jag är för att gå ner på mikrogenrenivå i såna fall. (Obs, jag tycker som du, vill som du, men tror inte det funkar). Dessutom, du byter egentligen bara ut ordet ”bra” mot ordet ”punk”. Då förlorar ju punk all innebörd annat än för dig. Jag tycker punk är större än din (och min egen) smak.
Postpunken lever, det är min devis från och med nyss.
Dubbelt det där, med New York och romantiseringen av det romantiska. Ni vet ju alla att jag älskar Television, Hell och allt det där. Men jag har alltid, sen jag var tonåring, tyckt det är supertöntigt att knarka och deka ner sig och dessutom slå sig för bröstet för att man gör det. I det avseendet är jag mer indie än punk.
Å andra sidan. Man älskar det de gjorde för att det var totalt ich väldigt anti-hipster. Johnny Thunders tillhörde inte den ironiska generationen, liksom.
Läs det här först: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/danielswedin/article17290512.ab
Och sen det här: http://larsbeckman.blogspot.se/2013/08/pressmeddelande-sverige-borde-overvaga.html
Vill passa på att säga att jag ALDRIG har knarkat. en triljard bärs och grogg, visst, men inget annat.
Matti: Men då får man väl prata med varandra? Om jag säger att jag gillar Pastels och att jag uppfattar dem som ett punkband, så får jag väl förklara hur jag menar. Eller försöka i alla fall.
Jag tror vi är mer överens än det ser ut. Oh, how Swedish of me.
Det finns andra sätt att förstå saker än de här linjära, framstegs- och förändringsbetonade, facitmässiga. Så är det. Jag har hyfsad koll på min del av musikhistorien och jazzar helst loss som jag vill. Jag är vuxen, jag behöver inte svara rätt.
Okej, kanske inte så smart av mig att komma med politik när ni excellerar i punk :)
Men nån punkare borde ta itu med dom där moderaterna!!!!
Jag förstår vad du menar, det är inte det. Jag är exempelvis punk, jag ser mig själv så. Jag tycker till och med att Pastels är punk FÖR ATT jag gillar dem. Men jag har tyvärr fel. Fast det skiter jag i. DET är punk, att jag säger att Pastels är punk, mer än vad Pastels faktiskt är punk.
Ja, moderatsvinen. Fan vad jag hatar dem.
Du pissar på mig för att jag säger att Pastels är punk, sen direkt efter det säger du att Pastels är punk. Det är punk det.
Jag vill återkomma till knarket och Hell. Vad än folk säger knäcker knarket kreativiteten. Tror jag, fan nästan vet, tyvärr. Hell kan faktiskt ses som ett typexempel. Han gör kanonlåtar som är utanför de flesta ramar, han skriver med tanke och han sjuder av olika andra spännande idéer. Så blir’e knark, knark och brudar som blir livets fokus. Ett upplöst jag det också. Två skivor – inget mer är resultatet. Destiny Street är det ju ett under att han får till egentligen men mycket sker på tidigare satta idéer tror jag. Och Quine förståss, han var nog blodigt viktig i hela låtprocessen inte bara i gitarrandet. Efter Hells knarkande finns bara ett lätt intelligent men lite tomt skal är kvar, kreativiteten är bortblåst. Kanske har jag fel, men det är i alla fall en av mina reflektioner efter att ha läst DEN MYCKET TREVLIGA BOKEN. Så, H nu har jag börjat den efterlängtade bokdiskussionen. Ge mig på käften nu.
H: hahaha, exakt.
Har ni sett End of the Century, Ramones-dokun? Hur besvärad Dee Dee blir av frågan om ifall han prostituerat sig, och hur snyggt han svarar, som en ballerina. Hur många gånger har man inte hört varianter på: ”Höhö, 53rd & 3rd handlar om att Dee Dee sålde sex för att ha råd med knark, höhö. Höhö, böghora, höhö.” Finns så mycket att säga om det, om relationen mellan fakta och fiktion, men mest om empatilösheten: att det här handlar om folks riktiga liv. Det är klart att heroin är ett jävla pisshelvete, och att det är riktiga människor som håller på med det. Vet inte riktigt om det hade med något att göra, men apropå det TP skrev.
Mer Ramones: Johnny Ramone säger någonstans, eventuellt i sin självbiografi, kanske på flera ställen, att han inte ville spela Chinese Rocks för att den handlar om heroin och de hade verkliga problem med heroin i sin omgivning. De kände ingen som sniffade lim, så de kunde sjunga om att sniffa lim. Men heroin var inte roligt.
Förlåt för alla rockanekdoter. Slut nu.
Det kanske också är i End of the Century förresten. Rörigt.
Ja, Norge, vad håller de på med där egentligen? Följde med halvt öga Martin Aagards debatt om den norska rasismen i AB. De verkar ju inte kloka. Ungefär som den här hjärnskadade Lars Beckman. Förlåt alla med verkliga hjärnskador.
Ja, men då blir det ju lite bara ett ord. Lite som det ibland varit på modet att säga att något ”är rock”, t.ex. en hockeyspelare som sitter mycket i utvisningsbåset. Vi har kommit dithän att vi kan formulera tautologin ”Hen är punk, ty hen rockar fett”. Kulturskymning, skulle Benny ha sagt.
Det här. Ett dåligt skämt och sen bara rätt ut i publiken och veva. Fan vad bra.
http://www.youtube.com/watch?v=UH0ESZzIxMI
Av någon sjuk anledning har jag aldrig sökt efter, eller sett T Rex live innan. Vilken rockgrej det är! Inte pop alls, värsta öset och kaoset ju!
http://www.youtube.com/watch?v=sGNg4vwJWJ4
Jag och KBoi youtubade T Rex live för första gången som fyraåringar.
Precis så!
Jag var så liten att jag inte ens minns när det riktigt var, kanske var det strax efter jag kom hem från Konserthuset, när jag bildade Youtubechanneln T-Rex live.
Apropå droger och drogbruk så var jag ordentligt kaffestinn när jag skrev eftermiddagens inlägg. Det är ingen ursäkt, men en förklaring.
Åkte tåg hem med Begravningens sologitarrist, han klev just av.
Jo, fy fan vad man varit med om. Det var ju en annan som beckna LSDt till Mackan Bolan när det begav sig. Jo visst, serru. Så här sa jag till han. Det är ingen ide att du ödslar tid på att kamma ut burret, grabben, den där jävla Alkberg kommer ändå inte orka glutta en minut på dig förrän 30 år efter att bena din ruttnat graven, grabben.
Jag slutade dricka kaffe i vintras. Hela mitt matsmältningssystem verkade paja av mina extravaganta kaffevanor, och har knappt återhämtat sig än. Rock n roll.
Hahahahaha, Conny! Gammal e äldst.
Jag tar fan livet av mig om jag inte får dricka kaffe. Men det får jag.
Ja, så sorgligt med Norge. Breivik får sin politik.
Nu fattar jag varför det luktar död när vi repar, det är gammel-Cönnx som sprider odör.
Jag experimenterade med jobbkaffet i våras och drack ohemult många koppar på en dag. Som jag hade misstänkt hände ingenting, inga skakningar eller svettningar. Fusk-kaffe med andra ord. Jävla staten.
http://www.redflagnews.com/headlines/shocking-new-japan-tsunami-video-found-released
Går inte att sluta kolla på det här. Magiskt. På nåt sätt, det är ju hemskt (inget gore, inte snuff). Men hypnotiskt. Naturen, vilken motherfucker den är.
Tog ner ”Det jag har” av Henrika Ringbom ur hyllan (köpte den på skolavslutningen i fyran), hon citerar Merce Cunningham: ”No, just go ahead and do it/ Do it till you find out what it is.”
Oj, tsunami-videon! Naturen är punk. Nya vågen var inte en tsunami. Nya vågen var pop. Punk var rock, och tsunami.
Men vad mycket godis det finns i Hell-intervjuerna! Warhol till Velvet om hur man lämnar scenen: ”Allways leave them wanting less”!
Repostar ett gammalt C-60. Bara för att det är massa indie och ett par svingrymma låtar från Sarah Records där:
http://open.spotify.com/user/cxxxy/playlist/3d0aywws4qHnzO5RVwjjeH
The Newsroom, alltså det tar sig. Sorkin håller på att skriva nåt annat än sitt vanliga. Två senaste avsnitten har varit ovanligt bra, bästa han gjort på åratal. Årtionden, kanske.
Ja! Jag har också tänkt på det. Särskilt det som händer med Sloan, från förnedring till ilska. Suveränt och ovanligt för Sorkin.
Jag blir yr och lycklig när jag tänker på Könsförrädare. Sveriges största band ska de bli, i hemlighet.
Jag minns när BQ och Randy turnerade genom Sverige samtidigt. Rockborgen, Pipeline, Kungen. Kriget. http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/rockbjornen/article17294296.ab
Se förbi introt, kolla första bandet. Fin skånsk tradition det här med att maskera sig. http://www.oppetarkiv.se/video/1322728/
Men vilket jävla grymt program! Lasse Söderberg läser: Varje gång jag ligger med dig/Dödar jag en general. Frijazz, Demis Roussos mimar, Magnus Uggla gör Bobo Viking, och så är det trumsolo och eldslukare. Och Hoola. Inramningen: Cabaret. Eklekticism 1975.
Älskade Demis Roussos som barn, hans ljusa, ljusa röst. Gör nog det fortfarande. Rösten alltså. Frypplar, jag vet. Ska iväg och bygga scen typ nu. Rock out.
Hej på er alla kompisar och rockjournalister! Imorgon spelar jag med band på Musikens makt. Hoppas ni kikar förbi. https://www.facebook.com/events/316175721862627/
Men då var då självaste fan! Har nu avverkat ytterligare ett par öronsnäckor. Ska det vara så här?! Mitt sjunde par för året. Tips på hållbara och bra in ear-hörlurar. Helst modell snäckor. Typ iphones standard. Men inte iphones, då dom inte inte dansar vals med androids röv.
Får BRYT!!!
Om man bara kan gå på musikens makt en dag. Vilken dag skulle ni gå då?
Åh, vad gutt detta skulle vara om vi hade en knug som visste vad han gjorde.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17299469.ab
Jag åt lunch bredvid deras lillprins för en stund sen. Det är sånt som händer när man jobbar på Östermalm.
Yohio och The Fooo gör en hat-split 7″.
Förstår inte, bara en dag? Omöjligt. Nu kör vi. Don’t touch the brown acid.
Imorgon är det 30-årskalas för Deamon. Här är lite bilder från hans 25-årsfest.
http://www.youtube.com/watch?v=Pf-kNUqEGcs
Här är min minnesbild:
http://www.youtube.com/watch?v=K5le9sYdYkM
Äntligen!
En grej som jag gillar lite extra mycket är när metal, thrash och black, möter råpunk. Som Aura Noir, såklart, men också Uppsalas Obnoxious Youth, eller Ranger från Finland: http://www.youtube.com/watch?v=a1kGoUEBCVY
En har skrivit ”Fina du, så rar och oskyldig” under ett av mina facebookfoton. Jag känner mig smickrad av det pga ???
Tummler: In ears får man tinnitus av. Höll på med såna där också för några år sedan. Köpte typ 5 par på ett halvår, prisklass 300 – 700, och de går sönder, så är det bara med de där tunna trådarna. Och framförallt, de låter aldrig riktigt, riktigt bra. Bas behöver de där centimetrarna att vandra som man får i vanliga hörlurar.
Så, jag köpte mina Sennheisser HD 25-1 B. Kostar nånstans 1000-1500, tror jag.
Kvalar in på topp 5 av mina bästa köp, någonsin. Haft dem och använt dem i ett par tre år nu, och de låter bättre än min stereo. Fick tipset av vår ljudtekniker, typ alla ljudtekniker och många DJ:s kör med de här lurarna, för de är hållbara och spelar rakt, EQ-mässigt. Personligen tycker jag de låter bäst med telefonens EQ på basförstärkning.
Jonna Sima om svinerier på wow:
http://debatt.svt.se/2013/08/15/vi-maste-prata-om-den-sviniga-sexismen-i-musikbranschen/
Mmm. Jag hade inte velat vara Jonna Sima i den situationen. Men efter att ha läst den här intervjun med Jonna också:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.1915791-sextrakasserad-av-alicia-keys-musiker
skulle jag vilja inskärpa att konstaterandet ”det finns en strukturell sexism inom musikbranschen” kanske borde lyda: ”det finns en strukturell sexism inom R&B och Hip Hop i USA”. Sett utifrån vad som faktiskt har hänt just den här gången, menar jag.
Vill inte förminska Jonnas reaktion. Tycker bara att det faktiskt inträffade inte i första hand har med musikbranschen att göra. Mest handlar det, eller bör det handla om kvinnosyn i USA. Tror inte det inträffade skulle kunnat ha hänt om hon delat skjuts med Eterkropp, liksom.
Säkerligen finns det en strukturell sexism inom musikbranschen i Sverige också, men det tycker jag är svårt att diskutera utifrån det vid detta tillfälla faktiskt inträffade.
Men Alicia Keys musiker är väl inte USA:s samlade musikerkår? Och Eterkropp är ju inte Sveriges samlade musikerkår? Jag tycker det finns strukturell sexism överallt. Och varför inte diskutera den inom musikbranschen, oavsett land.
Jo det kan och bör man göra. Men om en bankkundterminal går in på ett bankkontor och skriker ”hora” till en kassörska så föranleder just den händelsen inte en diskussion om sexism inom bankväsendet, eller hur? Vilket naturligtvis också är en viktig fråga som bör diskuteras.
Fast nog finns det en sexism i musikbranschen, även bland musikerna, som är värd att diskuteras? Varför tycker du att det är så viktigt att stämpla detta exempel som inte giltigt? Jag fattar inte.
Men vad snackar du om, Conny? Det är väl klart att den här sortens situationer inträffar jämt och ständigt i samband med konserter och festivaler? Och vad har Eterkropp med det att göra?
Nä, jag har säkert fel. Det finns väl en sida hos mig som känner sig få en släng av kollektivt skuldbeläggande, bara. Det känns mig så avlägset bara, att det jag sysslar med ska kopplas samman med vad några svin från USA gör när de är här på besök.
H: Självklart hade det kunnat hända även om hon delat skjuts med ett indieband från Svedala också. Jag backar på alla punkter.
Fast det är ju viktigt för mig att konstatera att det aldrig har hänt i ett sammanhang där jag varit med. Inte utan att den trakasserande fått sina fiskar varma, i alla fall.
Hm.
Jag tror att du är blåögd, Conny.
Jag kommer utan större ansträngning av minnet på tre händelser jag fått berättade för mig av tjejer som på olika sätt blivit sextrakasserade av svenska, vuxna indiemusiker i kända band, när de själva var i högstadieålder.
”This is a song about the seedy underbelly of the carnival, the part that only the kids know about” – Bikini Kill
Conny, nu är det som att jag har tryckt upp dig mot väggen. Så jag vill bara säga att jag inte anklagar dig eller någon du känner för någonting.
Ehh. Jag är blåögd när då? Jag var inte ironisk när jag skrev:
Självklart hade det kunnat hända även om hon delat skjuts med ett indieband från Svedala också. Jag backar på alla punkter.
Du skrev att det aldrig hänt i ett sammanhang där du var med, jag tolkade det som att du var helt främmande för att det skulle ha hänt i din närhet, inte att du menade bokstavligen. Ber om ursäkt om jag missförstod.
Jag menade i min loge, eller min turnebuss. Där har det inte accepterats. Folk som betett sig så har fått på pälsen.
Men det är ingen som har pratat om din loge. Jag säger att jag är övertygad om att det är vanligt förekommande, och betydligt närmre oss än att det bara skulle gälla amerikanska band i en annan genre. Fast det backade du ju på, jag vet. Sen vet jag visserligen inte vad Way Out West skulle kunna göra åt just den här händelsen? Bullis?
Nä, jag vet inte heller. Det stod ju i SVT-texten att Luger skulle ta tag i det, och det är ju bra/nödvändigt. Jag tror att texter som Jonnas är väldigt viktiga för att höja medvetenheten. Så att både män och kvinnor vågar säga ifrån nästa gång, så att inte offren sitter där ensamma.
Tack Conny! Har ett evigt susande o lock i öronen. Öroninflammation o helvete. Kanske dags att överge snäckorna. Grymt med utbytbara sladdar. Du borde nästan få pröjs av sennheiser. Jag e såld.
Tycker konsensus är nådd här, va? Vi kan diskutera detta, eller ej, med inställningen att sexismen finns i punk- och indiesverige likaväl som inom r’n’b i USA, som inom bankväsendet? Eller, just den liknelsen förstod jag inte alls. Den hade varit valid om Jonna Simma hoppat in i bussen och skrikit ”Negerjävel” åt någon svart i bandet ( om hen varit svart). Men det gjorde hon väl inte?
Ursäkta, blev språkpolis bara. Skingra er, här finns inget att se.
Och om diskussionen handlat om rasism, inte sexism.
Sima, inte Simma. Typo.
Mmm, stats-kaffe.
Tummler, vidare i ämnet: Shures in-ear-serie är den överlägset bästa jag haft. Utbytbara sladdar, men är i kevlar så de går inte sönder. Haft mina i ett och ett halvt år nu, överlägset ljud. Redan den billigaste serien har otroligt bra återgivning. Men om man vill ha mer untz finns 315 och uppåt, dubbla drivers.
1000 spänn och uppåt.
Jo och just det: Conny har råfel om in-ears. Finns ingen forskning som tyder på det, vad jag sett. Däremot om man spelar i rawkband kan man få tinnitus, eller känna folk som fått tinnitus.
Köp Shure. Och Sennheiser-lurarna Conny tipsar om också. Olika saker, men båda är bra saker.
Jag ser fram emot Könsförrädares antikapitalistiska sidoprojekt Knösförrädare.
Efter att ha läst samtliga 1186 inlägg kan jag konstatera att det e jag som vinner kampen om vem som e mest vänster, punk, indie, feminist. Matti, H, Conny och KBoi tog sig på slutet med sin punkdebatt. Men jag har ju hbtq också, så det var ändå kört.
Viktig fråga du lyfter här Bullis. Vem är egentligen mest vänster i gästboken?
Både jag och Kboi är ju diskade, eftersom vi jobbar för staten. Jag tror det är H, jag.
Jag är bara en vanlig kulturtant som vill lyssna på First Four Years ifred.
Är punk vänster? Är vänster punk?
Förlåt. Den första frågan är såklart helt idiotisk. Den andra däremot, wow!
Allvarligt, det finns nåt som skaver här, får en liknande magkänsla som Conny fick inledningsvis.
Först: Jag är väl medveten om att sexism finns överallt och att jag har själv säkert betett mig som ett svin ibland, en mansgris och övriga sorters svin. Jag jobbar på det, hela tiden jobbar jag på det.
Och sen : Det är något med perspektivet, blir inte klok på det. Att när man själv utsätts för övergrepp, då först blir det något vi måste prata om. Och jag underkänner absolut inte Jonna Simas motiv eller så, och de där jävla snubbarna ska ha kring skallen. Jag menar att i ett större perspektiv, vad gäller debattklimatet i stort, inte i just det här fallet, så krävs det numer en personlig erfarenhet, en personlig ingång, för att en sak, ett ämne, ska få genomslag. Det är individperspektivet. En slags förlängning av tanken om Den gode kapitalisten. Jag menar även att när Marcus Birro blir personligt förorättad och tycker sig se ett systemfel på grund av det så skrattar vi åt honom. Med all rätt också, vill jag understryka. Men egentligen är det väl samma sak: en person som råkar ut för något hemskt och kräver upprättelse och förändring, som har tillgång till det offentliga rummet?
Alltså, allt det här är magkänsla. Har jag fel så säg det, ni behöver inte banka in det, liksom. Men är ni med på hur jag menar? Jag tycker inte vi ska ta av oss genusglasögonen, jag tycker inte Jonna Sima har fel. Men det är konstigt och sorgligt att det ska krävas en representant , en personlig erfarenhet innan frågan lyfts. I min värld pågår den här diskussionen ständigt, har gjort så länge jag kan minnas. Det är ingen snackis, men allt på SVT Debatt tenderar att bli det och inget annat.
Ok, ut på Udden med mig nu.
Skriver: VI, menar inte landsfader-viet, menar vi som skriver här. Som är kvar efter 1000.
Matti, jag tycker du har helt fel, i det här specifika fallet och i det här ämnet. Sexualbrottsoffer har hur länge som helst tvingats smyga med sina berättelser. Skammen har lagts på den utsatta, inte gärningsmannen, så är det fortfarande många gånger. I hela länder och i mindre sociala sammanhang. Sexualbrott har inte ens varit kriminaliserade i Sverige särskilt länge. Kvinnor som ändå vågar anmäla och berätta för höra att de var för fulla, fel klädda, flirtade eller bara har haft för många sexpartners. Så är det fortfarande i domstolarna. Därför är det så oerhört viktigt att offer för sexualbrott vågar berätta och blir respekterade för det. För att lägga skulden där den hör hemma – och för att det enda sättet att komma bort från skammen är att vara med och sätta in berättelsen i en större struktur. Jag är dessutom helt säker på att de flesta som deltar i wow-debatten, även Jonna, har skrivit om samma saker på ett mer övergripande och statistiskt plan tidigare.
Matti: Brukar inte du själv bli arg när t.ex. jag kritiserar anekdoter i en sakfråga? Att du tycker att den personliga upplevelsen ska stå över t.ex. statistik?
Jag är inte så insatt i den här Jonna-grejen, bara läst det ni har länkat. Jag tycker att vittnesmålet är sjukt viktigt (läs Bullis ovan). Däremot tycker jag att ’musikbranschen’ är en tokig generalisering att härleda situationen till. Som jag förstått er övriga är diskussionen gällande vilken gruppering som generaliseringen ska härledas till. Jag har svårt att se kopplingen mellan situation och grupp här. Kopplingen situation och struktur är däremot extremt tydlig. Det är väl bara det Jonna pratat om, vad jag sett.
Och ansvaret hos arrangör. Och det tycker jag väl är det mest brinnande i sammanhanget. Det tycker jag är otvivelaktigt.
på tal om det, har ni sett denna?!:
http://www.youtube.com/watch?v=K5le9sYdYkM
Bullis: jonna har helt rätt, och ja, det är viktigt att. berätta, att våga och att få. Men det är generaliseringen och själva det faktum att det måste till ett vittnesmål för att vi ska prata om det. Jag ville bara säga att jag och de jag spelar med pratar om det, och har pratat om det länge. Vi tillhör väl också musikbranschen. Tyvärr. Pga hatar branschen. Branscher.
Benny: ja, kanske det.
Matti, jag fattar.
Att den här diskussionen blir så infekterad tror jag beror på att vi alla vet att vi alla är 100% överens i sakfrågan.
När jag av sociala skäl vill kommentera det Bullis länkade till, lite för att visa att jag läst och tagit del av det hon uppmärksammar, så tycker jag det känns för äckligt att, på det här forumet, bara gå in och skriva ”fy fan, vilka svin”, eller ”heja Jonna”. Eftersom det är öppna dörrar H-Ä-R. Och jag gillar inte att vara med och klappa varandras rygg i konsensus-tänkande.
Därför försökte jag visa på något jag störde mig på när jag läste Jonna Simas uppmaning till debatt. Det var nog det där matti är inne på, som jag reagerade på, men inte kunde formulera. Just det där lite Birroska, i hennes journalistiska grepp. Samt att jag tyckte begreppet ”musikbranschen” var förvirrande i sammanhanget. Skitsaker, långt långt underordnade det fruktansvärda hon blev utsatt för.
Hajjar ni? Jag k-a-n bara inte liksom sitta och hålla med. Borde inte ha skrivit något alls! Men då hade Bullis blivit ledsen och trott att ingen orkade bry sig om det hon hon tycker är viktigt.
Det är ju det, att som kvinna ha så lätt att skära sig på män. För att männen är överordnade, oavsett kärlek o respekt. Så Conny har rätt i sin sista mening o det är något vi alla måste förhålla oss till.
Ja, jag håller i alla fall med.
Magnus Ekelund, jag älskar dig. Mitt tonårshjärta slår för dig.
Vet ni vad! Ikväll så jag en snubbe göra Bo Kasper-greppet när Stålet sjöng ”Det är bara kött, det är bara blod”!
Sluta retas det var ju kallt bullis!
Vad är det? Låter lite snuskigt.
Googlade, hamnade här: http://www.nissepedia.com/index.php/Ledingreppet
Väldigt mycket mer Legowelt (och mye annen techno) har dykt upp på Spotify i veckan.
Bl.a. en storfavorit.
http://open.spotify.com/album/6NapvqcjzxFGypKlVyYD1S
Subst. Ledingreppet.
Verb, Bokaspra.
Vad fan språkpoliser. För mig heter det Bo Kasper-greppet.
Inget polisiärt, det är tydligen dialektalt Bullis. Jag har aldrig hört varken Ledin eller Kaspers.
Dialekt. I sydöstra Luleå säger vi Bokaspra. I sydväst säger ni Tomaato.
Aha. Det debuterade i gästboken när jag dejtade en kille som ville göra detta grepp på konsert. Dessutom var hans bästa konsertminne E-Type.
Wow, vi skrev det samtidigt! Om dialekt!
Jag tycker det är punk att bokaspra. Kallar det Disfear-greppet.
Disfeargreppet. Jävla bra det.
Gaahlgreppet är när man Bokasprar samtidigt som man försöker få den man Bokasprar att dricka sitt eget blod.
Nu dör jag.
Jag kallar det Wataina. Eller att göra en Fredrik Strage.
Att Gaahla.
Asså Watains ballad. Jag bokasprar hellre med Bullis gamla date.
På tal om dialekter: Är det bara vi smålänningar som använder ordet ’krabb’ som synonym för en frustrerande sorts problem eller komplikation? ”Jävlar vad det krabbar!”
Ja, jag har fan aldrig sagt så om det inte stått skaldjur på bordet.
”Krabba” är väl ännu mer lokalt än ”Småland”, typ Kronobergs län.
Hej knekt: Skulle mycket väl kunna vara så. De jag känner som använder uttrycket mest frekvent kommer liksom jag från Kalmar län, men väldigt nära Kronoberg.
KBoi: Din brorsa har väl lite kopplingar till Kronoberg, om jag inte missminner mig? Krabbar det aldrig hos honom?
Får lite dåligt samvete för min gamla date. Han var både trevlig och snygg!
Den här intervjun med Kevin Shields tyckte jag var intressant: http://m.pitchfork.com/features/interviews/9192-kevin-shields/
Någonting måste det väl ändå betyda, att Sverige är ett land där en macho-ikon som Börje Salming kan gå ut i media och försvara allas rätt till sin egen kärlek, med motiveringen ”det är 2013 nu”, utan att det uppfattas som kontroversiellt.
Ändå känner jag lite för att mucka med Conny, denna soliga söndag. Conny som avfärdar Buzzcocks som ”pop som tar slut”. Men jämför den eviga fräschören i till exempel ”Nostalgia” (pop som aldrig slutar ta slut!) med Sea Urchins ”Pristine Christine” som måste ha känts unken redan när den släpptes.
Men mycket jag gillar på Connys januari 2012-C60 också! Jag hade väl samma Felt-låt nyligen, och älskar Mighty Wah!-låten.
I fallet Buzzcocks är jag nog dessvärre färgad av rykten jag hört om att de är de värsta svinen på turné. Kent-mob, typ.
la 8 pv har anropat för sista gången. marve fleksnes är död.
Här har ni ett tips hela jag kan svara för: ge fan i att flytta.
Men Pristine Christine, H, den låten uppfinner ju hela göteborg. Hela Broder Daniel-harmoniken. Bara för att du gnäller så ska jag lägga in en sämre låt med dem på mitt nästa C-60.
Revenge C-60. Fan vad coolt.
Men en C-60 med Peter Hooks band Revenge, kan det verkligen bli bra?
Hahahahahahahha!
Avicii har en låt som spelats 55.000.000 gånger på Spotify. Personligen föredrar jag tortyr och självmord framför att lyssna på den.
Jag tror det just avgjordes vilken låt som ska inleda min september-C60.
Ärligt talat har jag mig veterligt inte hört Avicii.
Mordhot!!!!!!!!!!!!
Men Closer med Joy Division. Den har jag hört.
schredd: Gjort samma de gångna två helgerna. It sux ballz.
Jag hade tänkt flytta i helgen. Tur att jag läste skräddarns tips innan, nu blir det inget.
Indeed Benny, och klokt H.
Vem skulle göra ett svenskt Soft Focus?
Är mycket peppad på Mattis spelning, ja hela Galago+Teg Publishing-grejen under Bokmässan. Behövde bara få säga det.
Tänkte hålla på det här några dagar, men det går ju inte. Tanken var 1 indie, 1 punk, 1 indie, 1 punk… ungefär. Så hittade jag plötsligt massa ny skit. Några ord om några av låtarna:
Speedy Ortiz – No Below
Årets låt? En av dem i alla fall. Tyvärr är resten av skivan bara nästan fantastisk. Sång, låtar och text och spel, allt fantastiskt, med Pere Ubu-influenser (som det låter) och allt. Men så sabbar de refrängerna med nån slags muskel-grunge med harmonier i gitarrmattorna som för mina tankar till Soundgarden 1996, och det är jag inte sugen på igen, än. Några låtar till är bra, men den här är bäst.
Dog Party – Box of Handkerchiefs
Två tjejer. 15 respektive 17 är de. Det är deras 3e platta. Vad kom först, skägget eller brevlådan? Känner mig trögstartad.
Unknown Mortal Orchestra – Swim & Sleep
Ja, men det här var väl ändå trevligt. Fy fan vad vackert. Går rakt in i själen på mig. Det bästa jag har hört sen Ariel Pink’s platta i fjol. Inga beröringspunkter annat än att det är ny musik jag tycker är bra på rikt.
Grant Hart – Morningstar
Något av en chock för mig att han presterar en så här bra låt 2013.
http://open.spotify.com/user/cxxxy/playlist/4bHaviyvhJkTXP4ARpRWEi
http://open.spotify.com/user/cxxxy/playlist/4bHaviyvhJkTXP4ARpRWEi
http://open.spotify.com/user/cxxxy/playlist/4bHaviyvhJkTXP4ARpRWEi
http://open.spotify.com/user/cxxxy/playlist/4bHaviyvhJkTXP4ARpRWEi
Missa inte solot som börjar 2.57 i No Below.
Skolbarn, vilka snurrskallar.
Livet: jag fattar ingenting, ärligt.
H: Nä, det är fan helt konstigt. inte särskilt rimligt alls.
Connys C-60, hårt att döpa till september och inte augusti vol 2. Det är ändå rätt många dar kvar menar jag. Bra också!
Alla C-60s borde ju egentligen ha Circle Jerks följt av Stornoway följt av Bratmobile. För det är väl det enda jag vet om livet, att det känns nästan så hela tiden.
Sea Urchins-solot, åh, vad fint.
Ujujujuj…. nu klarnar äntligen skallen. Aptiten får jag väl tillbaka så småningom.
Barn på skola/dagis. Skönt och jobbigt på många plan.
Musikens Makt, vad ska man säga? Världens bästa och finaste festival.
Revenge var väl rätt ok vill jag minnas.
Åh, om jag inte visste att hela Luleå läser det här hade jag gråtit ut i era armar. C-60 to avoid thinking.
Gråt på. Låtsas inte om oss.
Det är lite av charmen med att beklaga sig över sitt liv (eller brist därav) här i gästboken, att det är ett glashus, och att alla kan se in. Eller kanske mer som ett förhörsrum från godtycklig polisserie, där man kan se in men inte ut. Fast med något bättre stämning dårå.
Jag är så himla ledsen (och fattig). Idag blev jag av med höstens största jobb. Dom bokade mig för flera månader sen, jag har planerat efter det. Och idag bara avbokade dom, av kostnadsskäl.
Förlåt, jag hade inte läst inläggen ovan när jag skrev.
Fan vad trist att höra, Bullis. Finns det tid att hitta några andra som kan fylla upp tomrummet i schemat nu när du blivit ledig? Jag skulle gärna boka in dig för att föreläsa för mig, men då måste jag betala dig i typ dillchips, så det är nog ingen vidare lösning.
Ledsen om jag som utomstående tränger mig på – jag har inte läst alla inläggen ovan men i alla fall några och det verkar helt klart råda en skönt familjär stämning här – det är bara det att jag så gärna skulle vilja veta vad Petter och Tomas använder för effektpedaler när MAB kört live(?). (En gång nörd, alltid nörd (i ordets mest positiva bemärkelse.)) Och sedan undrar jag också om någon vet något om när Dramatenspelningen kommer att sändas?
Trist, Bullis, men pengar är bara pengar, du vet. Hoppas du kan gå på A-kassa och skriva en bok om något nära hjärtat istället! Ingen disrespekt, alltså, jag har samma äckliga tillfälliga anställning själv, gör en nervsjuk. Men. Man får inte låta det förstöra ens liv.
H, vet ju inte vad som hänt, men hoppas det ordnar sig.
I övrigt vill jag bara konstatera att det finns 1 enda anledning att behålla sitt facebook-konto. Stalles statusuppdateringar. I dag har han dödat mig med två bilder + bildtexter. Rekommenderas den som är lite nere.
Åh nej. Bullis, alltså. Vad var det för rövarslen som gjorde så?
Conny, tack, inget som hänt, eller inte på det sättet i alla fall. Går inte att vara privat här, som Bullis vågar vara, sen läcker man ändå. Känns dumt. Gillar förhörsrumsliknelsen. Känns som hemma här, men väggarna har öron. Och så om man är lite takdöv på det. Ja, ni fattar.
Jobbigt, Bullis. Rövarslen, som sagt.
”Some things will change, and that change will change you”, det har jag lärt mig av Kimya Dawson-skivan som Matti tipsade om och som jag numera älskar intensivt.
Tack, ni är fina! Jag är ju frilansare, jag har en massa små uppdrag hela tiden. Men det här var ett större jobb som skulle ge trygga pengar. Därför blev det ett bakslag – jag har fått rådet att inte ge mig mot uppdragsgivaren så jag försöker ta tag i det nu.
Klart det är nåt som hänt, men alltså.
Tomas och Petter kanske läser här och vill svara själva? Jag vet inte riktigt. Nån dist, nåt delay.
Sändas vet jag inte, men någon form av kommersiell historia ska det bli. Om det sedan kommer på Tv-licensen, eller om man får beställa det på Tegs hemsida vet jag inte.
Dagboksanteckning av Margareta Renberg: ”Jag vet av erfarenhet att stor och hemsk smärta inte dränker små smärtor. Klåda på ett ställe man inte kan nå. Insekter med irriterande ljud. Ett veck på kläderna. Allt blir till smärta som växer och inte dränks av en stor smärta. Men glädje dämpar något stor smärta och dränker fullständigt de små.”
På tal om dagboksanteckningar, har såklart inte ens läst boken än (men beställde den och RHs självbiografi nyss), men har gått och fnissat åt ”Tanken på att Nils Schwartz skall ta i den här boken får mig att rysa till som om jag kommit i kontakt med mänsklig skit.”, som Martin Aagård citerar i AB.
Vet ju såklart att boken är större än så, och att dess kvaliteter kommer att överskuggas av precis den här sortens citat. Men men. Älskar Norén.
Det är ”till” som gör det. Han ryser till. Det är inte långt och ångestladdat, det är precis det han skriver. Dör vad roligt.
Jag dör också. Gud vad kul. Man ser framför sig hur han kanske blir avbruten mitt i en vardaglig syssla av tanken, och så måste han avbryta sig för att rysa till. Minns min känsla från läsningen av förra dagboken, att antingen blåljög han om att han inte alls redigerade i efterhand, eller också är han ett jävla apgeni hur bra han formulerar sig.
Apropå att inte skriva särskilt bra när man inte redigerar i efterhand. Avbruten och måste avbryta sig, det var inte så snyggt skrivet av mig.
Apgeniet blåljög!
Asociala medier: Man lägger upp en spellista, 3, eller 15, är intresserade. Man byter profilbild, hela havet stormar.
Blir sjukt sugen på boken Samuel Beckett’s Library:
”Samuel Beckett’s Library critically examines the reading notes and marginalia contained in the books of Samuel Beckett’s surviving library in Paris. Previously inaccessible to scholars, this is the first study to assess the importance of the marginalia, inscriptions and other manuscript notes in the 750 volumes of the library. Setting the library into context with other manuscript material such as drafts and notebooks, Samuel Beckett’s Library examines the way in which Beckett absorbed, ’translated’ and transmitted his reading in his own work. This book thus illuminates Beckett’s cultural and intellectual world and shows the ways in which his reading often engendered writing.”
Alltså man blir trött på sig själv ibland.
Hur byter man profilbild på mabd.se?
Har en sån dikt i Era svin, som liksom helt är skriven i ”nycklar”. Eller, kanske snarare nyckelhål. Glimtar in.
conny ditt charmtroll.
Fifanfifan vad bra: https://soundcloud.com/metalbladerecords/in-solitude-sister
Det låter som Sort Sol (kring Everything That Rises Must Converge), eller Nick Cave (kring Tender Prey) fast ändå helt och hållet metal. Progressivt, skulle jag vilja säga. Inte ”progg”, inte ”progressive”, progressivt, som i framåtblickande. Nytt.
Och över till något till något annat: Veronica Maggios nya singel är ju skitbra. Såklart.
Tjosan, här är ny C-60 från mitt håll. Jag är inte lika hård som Conny, så det fick bli augusti 2 istället och inte september.
http://open.spotify.com/user/joanboan/playlist/6Uv8Omfekq5HOLtEWBohGE
Kommentarer om några av låtarna:
Avicii – Wake Me Up
55 miljoner spelningar på Spotify talar sitt tydliga språk. Lätt årets låt, den som flest lyssnat på, som betytt mest för flest. Att påstå att det någonsin gjorts en bättre låt är bara löjligt.
Misfits – Hate Breeders
Okej, i fyra sekunder är man lite lost, men sen kan alla vara med: ”Wööö-ööö-ööö-öööö” (jag vet att det är svårt med takt, men jag nickar när det är dags, okej?). Sen fattar man ingenting, men det låter tufft och sen får vi sjunga igen ”wooooooo.ooo—ooooo” (obs, annan melodi, lite klurigt, men ni klarar det). För att ingen ska tappa bort sig i versen så wööar vi lite i bakgrunden under verserna också.
Stornoway – Zorbing
Missa inte det snygga ackordbytet vid 2:21. Men det är först 2033 jag kommer att förstå denna makalösa låt fullt ut. Det finns tubor och flöjter i det här arrangemanget som framträder först när man blivit gammal och lite senil.
Resten e Nirvana – Bleach.
Jag vill att han ska ha ljugit lite, Norén. Att man inte ska kunna formulera sig sådär utan att tänka efter. Men jag vet ju av egen erfarenhet, om än oändligt blygsam i jämförelse, att man kan iofs göra det. Skriva ungefär hur bra som helst om man gör det hela tiden. Något han ju verkar göra också. Så kanske, ändå.
Första dagboken är en av mina stora läsupplevelser överhuvudtaget. Snasket är så liten del i den upplevelsen, en promille kanske. Kanske mindre.
HAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!!! Hs kommentarer.
Det ordnade sig! Jag skrev ett mejl i går kväll om att deras beteende var oacceptabelt. Idag bad de om ursäkt och gav tillbaka uppdraget!
Jag tycker det var en helt fin och bra symbolhandling att bära hijab igår. Hör kritik från olika håll att det exotifierar (inget riktigt ord egentligen, va?) muslimska kvinnor. Eller att man stöder det förtryck det (möjligen) innebär att ha slöja. Att det skulle vara o-ateistiskt att stödja kampanjen. Jag tycker att ingen ska få spö för vad de har för kläder på sig, oavsett anledningen till att de har de kläderna, det är allt egentligen.
Bullis!! Grymme!!
Kidney Bingos låter ju som om Morrissey hade sjungit med Electronic. Aldrig tänkt på. Vad bisarrt. Upp- och nedvända världen.
Norén, jo du har rätt. En förmåga så stor att formuleringarna bara rinner ur honom. Men INGET dökött runt? Jag tror som Conny, ljugande geni. (inget snack om krypande för manliga genier nu, alla vet att jag inte använder ordet geni på det sättet)
Japp. Ljugande. Har inga problem med det som sagt. Tvärtom.
Nej, nej, nej, ingen kritik såklart.
Radio Birdman, vad en älskar dem ändå.
Fuck yes, Bullis!
Okej, semantiktisdag; jag har ännu inte vant mig vid ersättandet av ”man” med ”en”, som blivit allt vanligare. Slinter i läsningen, ibland blir det direkt krångligt, ibland inte, men det ser alltid fult ut. Jag är tveksam till om ”man” verkligen ska förstås som ”manligt kön” på samma sätt som slentrianmässigt användande av ”han” (eller för den delen ”hon”). Vad säger Benny?
; skulle faktiskt ha varit :
skrev bara fel
så pretto e jag inte
En öppen fråga alltså.
En grej jag tänkt på, i användandet av ”en”, är hur man skjuter det sagda ifrån sig. Lite som att det verkligen är en förkortning av det man (män, mest, bara hört män som säger det) i exempelvis södra Jämtland använder i stället för ”man”, nämligen ”En annan”. Alltså, innan En-debatten ens fanns, på 90-talet nån gång, propagerade jag för användandet av ”jag” så långt det bara gick. Hade nog fel, sett i backspegeln. Finns det bara jag finns det inget vi, lite. Och det borde finnas ett vi. Man borde komma fram till saker genom diskussion. Stötande och blötande, ältande. Inte bara ta sin egen erfarenhet som intäkt för sanning och förnuft.
Detta sagt, fullt medveten om att jag försöker använda ”en” mer än ”man”. Fast alltså, jag fattar inte semantik, tycker det är liksom matte eller filosofi, lite.
Hur var det här med ”Hon” i stället för ”Man” ?Eller i stället för ”Hen”? Jag minns inte, eller om jag inte fattade.
Det var hon istället för hen, som könsneutralt pronomen alltså. Mest som ett provocerande tankeexperiment, alltså.
http://www.asapetersen.se/blogg/2013/07/hen-jag-vill-saga-hon/
En istället för man trodde jag bara vet en dialektal grej. Är det inte så i tex småländska?
Sen är det ju en annan sak, som handlar mest om bristande mod, att det alltid är lockande att skriva man när det som menas är jag.
*bara var en dialektal grej…. Skittelefon
Rätta mig om jag har fel, eller om ni tycker att jag har fel, men en istället för man — i den spridning det fått bara senaste året — är väl en språkpolitisk markering snarare än ett ökat jämtländskt inflytande? I svallvågorna efter hen-genombrottet, tror jag. Skriver mer när vid dator.
H, helt rätt. Språkpolitisk markering är det. Men jag märker att effekten snarare är negativ. Eller negativ, men ex- snarare än inkluderande. Pga det dialektala jag beskriver ovan.
Exkluderande, jag menar att man skjuter ansvaret ifrån sig, från sina åsikter och yttranden. Gör de än mer falskeligen allmängiltiga.
Ja men så är det väl ändå, att ”en” istället för ”man” blivit ett vedertaget könsneutralt grepp (i storstäderna framförallt), och som ovan nämnt, redan befintligt i en del dialekter. ”En är ju lite ovan”, tycker det är lite rart, som att se på sig själv lite från distans. ”Man” kan jag reta mig mer på, inte nödvändigtvis för att det är könsbestämt utan för att det är inkluderande, ett ofrivilligt ”vi”. Men vad skulle hända utan ”man”, utan ett ”vi”.
Jaha det var ju i princip redan skrivit redan såg jag nu. Så då kastar jag istället ut frågan, någon som på tal om detta läst ”Egalias döttrar?”
En kanske lite obehaglig grej är att jag läste Egalias döttrar när jag var sju. På riktigt
Matti: Hahah, genus i flingpaketen.
Det ord jag egentligen har mest problem med är ändå historia … känns så jävla hårt att reservera hela alltet, dåtiden för mannen. Hans berättelse.
Bröderna Lindgren i Vitabergsparken ikväll. Storbarnet spekulerar i vilka som ska vara med. ”Mattias Alkberg kanske… Nej, han är för gammal.”
För gammal? Vad i?
Inte vet jag!
<3
Lyssnar på Everything That Rises… Must Converge! Den är ju sjukt bra.
hahahaha
Tack för Unknown Mortal Orchestra Conny. Skivan är ju stundvis riktigt bra.
Om hijab. Jag håller helt med dig Matti. Och så håller jag med de som säger att det är lika viktigt att solidarisera sig med kvinnor som får spö för att de vägrar bära slöja. Det är mycket att tänka på när förtrycket kommer från alla håll.
True Blood 4 life
Sista avsnittet sög ju, men innan: bra gore i år.
Haha, pressutskicket till Knivderbys kommande:
”– Det var nog Mattias Alkberg som skrev att Knivderbys musik är bra, men svårtuggad. Om en av Sveriges avigaste indieartister tycker att vi är svårtillgängliga är vi nog extremt svårtillgångliga. Nu har vi förtydligat och snyggat till produktionen bortom vad vi trodde var möjligt när vi började. Det har varit kul att göra helt tvärt om. Vi har gjort oss så lyxiga och snygga som det bara går, säger Den odöpte (orgel).”
De har rätt, jag skrev det. Annat med.
http://www.kuriren.nu/noje/default.aspx?articleid=5785782
http://www.kuriren.nu/noje/default.aspx?articleid=6397673
Jag trodde att Knivderby var ett svenskt juggaloband? Missförstånd? Sammanblandning?
Jaha, vill nån säga nåt om Watain-intervjun i DN?
Teater.
Tycker det är väldigt konstigt att varje intervju med Watain görs som vore det den första. Som att reportern aldrig hört talas om dem tidigare. Eller om bunkern, baren, blodet och det. Är det verkligen så, så är det sjukt dålig research. Och är det inte så, då är det ju bara höviskt och inställsamt. Och inget någon enda får ut något av det.
Eller, väldigt konstigt är det ju inte: det bygger ju på den sensationen lite, hur de lever sina liv och så. Men nog borde det finnas annat att skriva om. Eller? T ex om hur och varför de låter som de gör. They hide in plain sight. Det är intressant. Det övriga är ju mer inredningsreportage.
Ungefär som att en annan vill att Könsförrädare ska få snacka om annat än Mattias Alkberg!
Men det är väl också grejen med att få sitt första uppslag i DN: att man ska presenteras för DN-läsaren, som aldrig verkar veta någonting alls. Och allt som skrivs om musik i Sverige, typ: så lite som möjligt om själva musiken.
Teater, inredningsreportage, ja.
They hide in plain sight: utveckla.
In plain sight: spelar kommersiell svennemetal med syfte att bända upp och ned på världen. Subversivt. Subversiv tanke iaf.
Obs: inget ont menat om svennemetal.
Men ja! Samma med Könsförrädare.
Aha, och ja. Tänkte även på att mycket av det han säger egentligen inte är mer spejsat än hur en Mattias Alkberg-intervju förmodligen uppfattas av den så kallade DN-läsaren.
Sen vet jag inte: vända upp och ned på världen, eller spela vända upp och ned på världen-teater. Men jaja, all the world’s a stage etc.
Nog är de på allvar, W. Det betvivlar jag inte en sekund. Kan ju vara snurrigt ändå. Men tror inte det är teater.
Hehe, jag behövde kolla antal tecken på jobbtexten jag just skrivit. 666 tecken var den, på sant.
Nja. Det är väl teater såtillvida att det framgår tydligt i DN-intervjun att de är ny-satanister. De är satanister i exakt samma utsträckning som exempelvis Genesis P Oridge. Dionyseuskult. Inte en chans att de tror på förekomsten av Gud och Satan annat än som symboliska krafter. Och det kan man tycka vad man vill om. Lite BM goes HM tycker jag det blir. Inte nödvändigtvis något fel på det, men det blir alltid lite töntigt med band som ska se gravallvarliga ut jämt och är för skraja att våga blanda in lite självdistans och humor. Personligen föredrar jag att försöka skrämmas under namnet Begynnelsegröten.
Nu tycker jag att vi alla kan älska henne samfällt igen.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article17316554.ab
En ynka premp på min augusti 2-C60. Bara för att den fokuserar på Avicii och samtida dansmusik, den som fyller arenor idag. Gitarrister och bakåtsträvare är vad ni är!
Ändå. Finast tänkbara prempare ju. Adel.
Ödmjukt, Matti.
Tack!
Lidijas argumentationsteknik är att bunta ihop och fördöma vit medelklass enligt samma mönster som hon själv känner sig ihopbuntad och fördömd av densamma. Är det så jag ska begripa det? Lite som punkare v/s vuxna i begynnelsen. Det finns uppenbarligen inte någon ståndpunkt Stefan Jonson, Anna Hellgren eller Kristina Hultman skulle kunna inta i dessa frågor utan att få bannor av Lidija.
Lyssnar på Watain på Spotify nu. Hahahaha. Vet inte vad jag ska tycka. Det är lite som att lyssna på Guns ’n’ Roses!
Läser hyllningskören av Watain och har roligast åt följande formulering i rubriken i Gaffa: En framtida klassiker som tänjer på redan tänjda gränser (sic !!!)
Bara formuleringen ”en framtida klassiker” säger så väldigt mycket om vår tid. Ingen färdig tanke hos mig, bara en känsla…
Apropå Lidija igen.
Så här formulerade sig en person jag känner lite grann på Facebook idag:
”Har länge tänkt skriva om hur det är att vara man i dagens moderna samhälle. Jag älskar ju det mångkulturella, stödjer den starka feminismen och vill att män och kvinnor gränslöst ska få älska varandra utifrån sina egna känslor o låta alla regnbågens färger skina! Jag har i hela mitt liv aktivt stått upp för solidaritet, jämlikhet och kämpat mot orättvisor. Men jag inser att jag kommer att bli en förlorare, hur bra jag än formulerar mig, om jag trycker på knappen ”Send”. Så jag låter därför bli att formulera vad jag känner… ”
Det är inte första gången jag hör det formuleras. Men jag får känslan av att en ganska stor grupp vänstertänkande vit medelklass numer känner sig utmålade som en del av problemet, istället för en del av lösningen.
Blev påmind om en kul episod idag.
– incheckning för Matti o Co. Hultsfred anno 2002 el 2003
– grabben bakom disken ’ni är?’
– Matti ’mabd’
– grabbe (sjuuukt entusiastiskt) ’åååh, mobbade barn med automatvapen!?!?!’ (flera andra kids i rummet spärrar förväntansfullt upp ögonen)
– matti ’öh. Mattias Alkbergs BD’
– oroliga, tomma blickar, tystnad, förvirring, lite frånvarande tryck på datorknappar. Inget ord yttras. Killen skriver ut, och lämnar ut, pryttlar som ska lämnas ut. Bandet går iväg,
– ett av kidsen säger ’vem var farbrorn? Såg ut som en överviktig Kristina lugn med musche ju.’
Vo: HAHAHAHA!!
Lyssnar på Björns nya och känner mig passé. På ett bra sätt, om det går att förstå. http://open.spotify.com/album/5skiGtATa0JcJjHK1hiBFj
https://play.spotify.com/album/35kK2kxUm4hxhuH5xQu2sM
H: Jag förstod inte helt din fråga. En som pronomen (”en tror ju inte direkt på Gud, om man säger så”) eller enklit (”såg n’full-Benny på affärn imorse”) är nog oavkortat en talspråklig grej, med olika geografiska varianter. Inte för att vara sån, men jag vet inte om det är så vanligt i Stockholm. Det kanske är därför det skaver lite i ditt språköra. Alltså inte för att Stockholm är en fascistisk kolonialkommun, utan för att du har den svenska-variteten.
Håller nog med Matti om att ’man och ’en’ är något man ska jobba med. Man sträcker lite på sig om man får säga ’jag’. Tror en annan i alla fall.
Conny – det handlar om att skilja på sak och person. Bara för att jag är vit, medelklass och man betyder det ju inte att jag är en del av den inskränkta, förtryckande, antifeministiska och rasistiska strukturen på ett personligt plan.
Angående Lidija tycker jag det här är kärnan:
”Jag kommer aldrig att förstå varför det är så kontroversiellt att säga det som alla nödvändigtvis redan känner till: att det patriarkala våldet genomkorsas av faktorer som kultur, religion och klass och på grund av detta kan variera i både styrka och uttryck? Allt patriarkalt våld är inte ett och samma, och min feministiska frigörelse kan aldrig se ut som en svensk medelklasstjejs.”
Jag håller med henne. Dock tycker jag att det också är viktigt att hederskultur nämns i andra relevanta sammanhang. T.ex. när ensamstående mammor blir mördade framför sina barn av sin f.d. sambo som inte klarar av att bli lämnad.
Benny: jag syftade inte på det dialektala ”en”, utan det ”en” som ersatt ”man”, främst i skrift, i genuspolitiskt syfte, typ på Twitter och sånt, senaste året. Min specifika fråga till dig, som linguista, var om det är korrekt att förstå pronomenet ”man” som ett tecken på mansnorm i språket, vilket jag inte tror. Förstår du frågan nu?
Håller med Matti om betydelseskillnad mellan ”man” och ”en”, vilket väl är en anledning till att jag kan rycka till när någon skriver ”en” men menar ”man”.
Finns säkert en dialektal aspekt av att jag reagerar också! Men som jag skrev förut så tror jag inte att den ökade frekvensen av ”en” på bekostnad av ”man” har dialektala orsaker.
Nu blev jag plötsligt osäker på allt.
Har aldrig tänkt på ’en’ i något genuspolitiskt syfte och har inte twitter. Jag är av en rätt tydlig uppfattning att språkpolitik inte har förmåga att vara progressiv, inte ens när den typ staten i ryggen. Folk i grupp gör som folk vill.
Det här med att sammanblanda grammatiskt genus och genus är en tankevurpa. Alltså inte din H som jag förstår dig, utan istället en hel diskurs. De Men om en grupp människor aktivt vill sluta använda ordet ’man’ så är väl det coolers. Tror dock inte att det kommer ha någon effekt utöver den egna gruppen. Eller tror och tror, jag är riktigt bombddundersäker på’t.
Av den här anledningen tycker jag t.ex. att ’hen’ ska användas enbart beträffande transsexuella eller för personer som anser att de inte tillhör binär könsuppdelning. Det är en demokratisak, typ.
Herregud vad bra första Heikki är.
Jag fortsätter köra på hen och en och ser vad som händer. Har inte testat i låttexter eller andra skönlitterära sammanhang ännu. Möjligen är det eldprovet.
Ja, den är superbra. Heikki-plattan.
Vill bara lägga till att jag tycker språklig aktivism är koolt. Som när Ful började använda hen konsekvent, om alla. Även om det ibland stör konventionell läsförståelse. Jag känner en Ful-person som ibland i vanligt samtal växlar fritt mellan han, hon, hen, alltså tilldelar ”fel” pronomen ibland, och sen ”rätt” igen. Också koolt.
Tidskriften Ful, alltså.
Lyssnar på 89 på vinyl (inte gjort det tidigare) och fan vad fett det är, liksom i 3D. Men det är en del korrfel i texterna som jag vill ändra. Kan man dra in skivan nu? Fyra år efteråt?
Dra in den bara, då kan jag sälja min röda dyrt på kvarndammen.
men kommer det nåt nytt med bq snart eller? och var kan jag köpa t-shirts?
Medan jag väntar lyssnar jag på Mustach. Det är han Joje från bq som spelar där.
Jag sålde 89-lp:n för 20 kr styck på loppis i våras (från ett gammalt byte med skivbolaget). Lite surt att samma person köpte alla fem, och försökte pruta, men vad skulle jag göra.
var det matti?
Aha, det är därför det låter 3D. Han lyssnar på fem LP samtidigt. Som Flaming Lips.
Jepp, Matti. Utklädd till Kristina Lugn.
Trycktes den ens i fem ex?
89 är ändå bäst när Matti framför låtarna solo. Med slide.
http://www.youtube.com/watch?v=Y3sZhmdaK_E&desktop_uri=%2Fwatch%3Fv%3DY3sZhmdaK_E&nomobile=1
det där är en klassiker.
Såg att West Side kränger Mom and Dad för 300 pengar på webshoppen. Visste inte att den var så sällsynt. Men på tal om gamla BQ-plattor: Jag saknar fortfarande en handfull EP:s, och köper gärna om någon har råkat tappa all god smak och förnuft och vill sälja sina.
På tal om språkbruk, kön och annat sitter jag just nu och irriterar mig på att Expressen.se på förstasidan talar om hur Chelsea Manning, tidigare känd som Bradley Manning, ”ska bli kvinna”. Det låter som att hon fått en fix idé, liksom. Som när någon slutar med manchesterbyxor eller byter mobilabonnemang. Kunde de inte ha sagt ”kommer ut som kvinna” istället?
That’s it. Jag ska fan sluta med manchesterbyxa.
Björns nya, alltså, det är som minnen av musik. Bohuslän, exempelvis. Nån spelar ackorden till Free Falling långt bort, och man visslar förstrött på ngt annat, och så passar det ihop. Det är verkligen bra.
Mittemellan Michael Rother och Lars Roos skrev jag till ngn i natt. och, ja, så är det ju.
Framgår det av West Sides webshop vem som är mest punk?
Enligt rätt säkra källor (mabd.se) kommer nästa BQ-skiva heta Bradly Manning.
Förlåt, Manly Bradding ska det vara. Som en hoage till det här med genus. På omslaget kommer en bandmedlem ha blond peruk på sig och rosa läppstift.
Vicken hoage!
En till C-60 för augusti i stället för september.
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/7mpTT3cudtwImJoHLdquEH
Två låtar från Docenternas senaste och bortglömda/underskattade Medan vi spelar pop.
Ja, sen en massa annan pop. En del geniala grejer. Som båda låtarna från den där grymma singeln som Vit Päls släppte i april, som jag lite missade.
Veronica Maggios singel, jag pendlar mellan att bli irriterad på mixen; helt utan bas, som gjord för laptops och kontorsradio, fast sen är det hennes röst och timing, som är så perfekt. Lika bra frasering som vem om helst, som Billie Holliday eller Snoop, typ.
Jajajaja.
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/7mpTT3cudtwImJoHLdquEH
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/7mpTT3cudtwImJoHLdquEH
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/7mpTT3cudtwImJoHLdquEH
Sergels Torg, själva låten är också bra. Fina ackordsvändor, inte helt självklara. Sticket lite smörigt, men det ska det kanske vara. Jmfr med Fan Fan Fan, eller Höghus, låghus, dårhus. Också smöriga stick, lite yxiga. Som en älskar.
Hoage, är det som hommage fast på stockholmskt tyngdlyftarvis?
Undrar om matti nu ska ta sitt ansvar. Sarin över Luleå, stor hit i Syrien när den kom. Inspirerar regimen. Fy fan säger jag.
Felåt, ja mena hommage.
Det var allt en rejäl sidsträckare det där. Men jag föredrar ordning, mes amís.
Censurist!
Hehe. Matti sa att han föredrar ordning. He he.
Felåt, ja mena förnedra.
”The Royal Concepts musik har lockat till sig stor uppmärksamhet. Hyllningar av bl.a Rolling Stone Magazine, MTV, Filter, Perez Hilton, Sean Parker, The Strokes, Will Smith och inte minst Spofitygrundaren Daniel Ek har spritt ordet om The Royal Concept och visat att bandet har skapat en egen musikalisk fåra.
Bandet är just hemkomna från en lyckad turné i Japan där de spelat för tusentals människor och fått topplaceringar av singeln ”On Our Way” och deras självbetitlade EP på japanska Itunes. Sedan bandet skrivit avtal i USA har det blivit många resor runt om i världen – bandet har bland annat turnerat med Imagine Dragons, Capital Cities ,The Wombats, Wolfgang och Atlas Genius.
Musiken har under förra året gått att höra i bland annat ”Greys Anatomy”, ”Monday Mornings”, ”Grimm”, ”Arrows” ”FIFA 13”, ”The Sims” och Tim Burtons film ”Frankenweenie”.
Nu är det dags att sätta utropstecken till hyllningarna. Sverigeturné väntar i september/oktober.”
Hej på er. Tänkte vara med ibland. Vill tacka för att ikappläsning har fått mig att lyssna på ny musik igen för första gången på ett tag. Underlättar att sitta på kontor dock. Var bökigt under föräldraledighet och sådant.
Det som fick hit mig härom dagen var att jag fick Mattis fantastiska cover på Tango Whiskyman i min Spotify-inkorg. Fick genast tillbaka livslusten tillsammans med det där konstiga vemodet man får av att överväldigas av enormt bra grejor.
Tack för allt ni skriver allihop.
Multi Death Corporation: LOL
Nä, nu drar jag till Amsterdam. Tips?
Hiawatha:
Mest vanliga distpedaler, såna dära Boss. Oftast två stycken, ibland tre. Och ett Space Echo. Och Kalles mammoth-fuzz. Samt ett rackligt chorus. Verkligen inga märkvärdiga grejer. Men det är lite olika pga den enda pedal jag äger är Space Echot. Fender Twin och Strata plus Gretsch.
Nu har jag hållt i, bläddrat i, läst i Noréns nya dagbok.
A: og Bush o Jack herer
A: http://open.spotify.com/track/3lYmzRZArH8vr2bjm3zOfs
Tänker att jag nog snart kan göra ett Veronica Maggio C-60. Och ryser till av det. På tal om Lars Norén.
är plattan bra? haha.
Jag ska på fest, men kommer liksom inte iväg, vill liksom gömma mig. Fattar inte vad det är. Men, kommer på, jag publicerade ju två texter i morse. Det blev reaktioner på två olika fronter, i helt olika ämnen, och det var lite som att stå i två direktsändningar samtidigt. Nä, så klart inte. Men sociala medier kan kännas som en direktsändning ibland.
Jaja. Bra att ni finns. Och jag är ju så klart att nån läser det jag skriver etc.
Jag lyssnar på Smiths samlade singlar, som Matti satte ihop i denna trådens barndom. Tänk om grannarna hör, och dömer!
Jag blev utskälld efter noter idag. Ändå sällan det händer, och tur är det, för det är vidrigt. Jag tycker inte att jag förtjänade utskällningen heller.
H: <3 Jag kan spöa dom.
Då har du ju ett åtagande på bokmässan, Bullis!
:)
Lite överraskad är jag över hur många b-sidor med Smiths som jag aldrig hade hört. Jag skriver detta för att hela Luleå vill veta.
Cemetry Gates är ju min favvislåt med Smiths.
H, du har ju missuppfattat alltihop. D e ju Stockholm som läser.
Cemetery Gates! Jag hörde den första gången 2002, hos en kille jag var så kär i. Först ville han inte ha mig, sen ville han. Så jag vet inte om den låten e olycklig eller lycklig.
Efterhandskonstruktion, Bullis! Du sa Luleå!
matti, vet hur du ser på hedersbetygelser, men faktum är att Nere på parkeringen får mig genom v34 (med benäget bistånd av Kom kom och Fotografiskt minne och Vi lägger oss igen) Tyvärr jag kan int’ stoppa de….
Avgörande rader för 44-åringar i förskingringen, behöver en ny tonårstid…
matti, vet hur du ser på hedersbetygelser, men faktum är att Nere på parkeringen får mig genom v34 (med benäget bistånd av Kom kom och Fotografiskt minne och Vi lägger oss igen) Tyvärr jag kan int’ stoppa de….
Avgörande rader för 44-åringar i förskingringen, behöver en ny
H: DU LYSSNAR ALDRIG PÅ MIG!!!!!!! Typiskt killar.
Man tror att andra lallar sig igenom tiden man inte ses och/ eller hörs. Man har ju råfel, och man vet ju det.
Och blablabla men Smiths försvarar jag ner tilll naket and beyond.
Inledde min Smiths-relation med Rank. Har sedan alltid föredragit dessa versioner av de låtarna och hur det låtar med bara EN Johnny Marr-gitarr. Plus den andra gitarristen som spelar förstås.
A: Sov inte på en heltäckningsmatta i en äcklig lägenhet ovanpå en irländsk pub. Man får bett av ohyran då. Men hyr en cykel.
Och köp ost på Schippol.
Smiths: alltid en gitarrist på skivorna. Dock hur många pålägg som helst.
Ost, skinka, ägg med kaviar och andra pålägg.
pålägg? då föredrar jag korv framför ost, även om den är från amsterdam
Men ja, på Rank två förstås.
Två bra band: Undergång från Uppsala. Undergang från Köpenhamn.
Mer Björn: En låt på nya skivan heter ”Aron i Lädernunnan”. Dör på det.
Nu fattade jag Bullis, det om skinka och det. Sorry för trög.
Lydia Lunch spelar tydligen på Debaser Slyssen ikväll. Jag tror latheten i mig vinner.
Köpte Begravningen på lp idag. Fick ju CDn en gång men har liksom känt en skuld mot Teg Publishing sedan dess… Verkligen snyggt med textkorten! Textkort kommer att bli Spotifys död.
Hahaha, Spotifys död. Klart du ska på Lydia Lunch!
Latheten vinner. Precis som med Spotify.
Var Rank som lärde mig spela gitarr. Framförde Bigmouth med en basklasskompis och en trummaskin på en cabaret på Ystad Teater i högstadiet. 1990 most likely. Vill minnas att vi också spelade ”Sisters-låten” 1969. Den ungdomen.
Ser min sämsta film hittills. Engelsk sci-fi, UFO heter den.
Förresten, välkommen Jan!
Norén har tappat allt, tycker Marcus Birro.
PG:
Tack för respons. Himla fint. Var övertygad om att du även använde EH memory man.
Apropå nåt helt annat – böcker – är det nån här som läst Tim Jacksons ”Välfärd utan tillväxt”? Ingen i kretsen runt mig har det. Vore kul att höra nåt omdöme om den innan jag sätter tänderna i den. Eller om nån har ett relaterat boktips så är det också uppskattat. För övrigt, användandet av ”en” känns ju klart progressivt i betydelsen framåtsträvande (läs: positivt). Minns tillbaka till mitten av 90-talet när det i somliga politix- och punkfanzines istället skrevs ”kvinn”, vilket visserligen också var progressivt och så (läs: väldigt positivt), men minns att det för egen del oftast bidrog till att läsningen, eller snarare läshastigheten, stördes och att meningarna var tvungna att läsas om, alltså på ett sätt som jag inte upplever att ”en” alls gör idag.
Tackar Matti. Sämsta film är intressant, inte sett UFO men däremot har jag tyvärr sett Kalifornia.
Idag ska jag försöka sätta mig in i Melt Banana. Om någon vet var man ska börja får ni gärna säga till. Hejdå från hjort.
Gu vilken blast from the past, hjort. Får man fråga varför?
Mena inge illa alltså!
Jag rotade fram Teeny-Shiny, som är den jag lyssnat mest på. Jag var inte riktigt redo att återvända hit, känner jag.
Några låtar in i Teeny-Shiny bytte jag till Cell-Scape, skivan efter, som jag också har på cd. Rakare och mycket bättre, tycker jag, men inget jag direkt vill lyssna på just nu i mitt liv.
Frypplar med att testa Charlie, som jag har på lp. Mest fascinerad över hur mycket jag gillat detta band, eller sån här space-grind. Jag har regredierat sen dess.
H: Guilt by association, kan man säga. Melt Banana gjorde en ganska grym remix på Tera Melos låt Manar The Magic. (Originalet: http://www.youtube.com/watch?v=n_ZTEIFI-fk )
Efter att ha hört den nosade jag fram Green Eyed Devil på Youtube, och den var inte heller fy skam, så nu tänkte jag kolla om resten är värt att lyssna på. Tror inte det är något jag kan lyssna på särskilt många låtar i sträck, men jag tänkte försöka.
Sitter på Cell-Scape och Bambi’s Dilemma, förresten.
Blir till att testa The Locust efter middagen!
Kboi: Har man sagt A får man säga B!!
Förresten, apropå Watain från min hemstad, läs recensionen från gårdagskvällens spelning:
”Inför konserten har det spekulerats på Facebook om att Watain skulle ha planerat att ta livet av sig själva och publiken genom att bränna ner Svandammshallarna.”
Glömde:
http://www.unt.se/kultur/konsert/watain-spranger-granserna-2561268.aspx
Har sett sista avsnittet på sista säsongen L-Word. Inget mer hett flatsex och radikal hbtq-politik i teven forever (Ja, Orange is the new black är också flatradikalt men inte på samma genomgripande sätt, mer allmänfeministiskt). Tänk att i säsong 5 av L-Word knullar Jenny och filmstjärnan med en strap on, det sändes i amerikansk tv 2008. När jag tänker på det kan ju Sex and the City slänga sig i väggen.
Sagor och Swing spelade nyss på Far i hatten här i Malmö. Det var himla trevligt. Var nära att jag inte orkade men seger för kulturen.
Ok. Vardag forever. Inget klag, bara information.
hiawatha: Sorry för sent svar. Jag har kört typ så här sen i våras:
-> Stämpedal
-> Corona Chorus för t.ex. plocket på Kungen Bestämmer och klangen på Skända Flaggan
-> en inte värst bra OD-pedal (heter något småjobbigt, typ Custom Badass) för distboostar, solon och kaos, t.ex. i Solljus/Gravljus och i slutet på Kungen Bestämmer
-> TR-2 Tremolo (oftast snabbt och grunt, t.ex. i Raggare, men ibland djupt och mer i tempo, t.ex. i Police Story)
-> Flashback X4 Delay med tre inställningar 1) tap-eko som jag aldrig använder men har som back-up 2) snabb studs med mycket feedback och låg level så att det blir mer som ett litet rums- eller fjäderreverb som jag använder typ hela tiden (istället för förstärkarreverb) 3) ett snabbt eko med lång feedback som jag temposynkat för Serotonin så att det smäller till på sextondelarna. På Storan och Dramaten använde jag looperfunktionen på Police Story och Aldrig Mera Skog och gjorde nån kaosgrej på första och en mandolingrej på andra.
-> Space Echo RE-201 som mestadels tempotappas i fjärdedelar, alternativt bygger feedbackkaos. Mycket bas, lite diskant och lite reverb.
-> Fender Hot Rod Deluxe som förstärkare, alternativt en Deluxe Reverb eller en Twin. Har jag den första så använder jag footswitchen för att dista så att jag har ett alternativ till min OD-pedal.
Spelar Jazzmaster/Strata, Gretsch och tolvsträngad akustisk. Använder samma signalkedja för både tolvsträngade och elgitarrerna. Alltså genom stärkare och allt, p.g.a. smidigt och låter fint.
Åh gud, jag dog nu. Det var för mycket info även för mig som spelar gitarr.
Som KBoi, men lite snålt med info om hur stämpedalen används. Vilka strängar stämmer du oftast, finns det strängar som du av erfarenhet vet måste stämmas efter särskilda låtar, eller kör du liksom rakt över varje gång?
Tomas: <3. Forever och på rikt.
Men alltså, jag tyckte att det var intressant på rikt och jag spelar inte ens gitarr (I Wanna Be Your Dog-riffet räknas inte).
H: Tack för feedback! Eftersom du ändå frågar: det kniviga är in och ut ur ”Skända…”, eftersom E-strängen stäms ner till D där samtidigt som capot ska upp på sjunde bandet så allt måste liksom justeras fram och tillbaka. Är ofta tight om tid också. Stämpedalen blir din bästis. Och jag vet vad ni tänker: Chorus före dist? Vafalls? Jo! Varsågod!
Fler frågor? Hoppas!
Om någon undrar vad jag använder när jag kör första Stooges + Protest & Survive hemma så är det en Behringer OD400 Overdrive, glappar tyvärr, kostade 200 kr. Används även som sångdist av hushållets barnstjärna
thelins dist. den glömmer jag aldreg!
Fett att du kör drop d på Skända flaggan!
Med capo på sjunde borde det bli ett drop a.
Freaks and Geeks. Inte bara en grym tv-serie. <3
Ja, men aldrig är det då nån som vill diskutera flatsex :(
Bullis – vad vill du veta?
Det är inte själva tekniken alltså. Jag undrar om ni har sett L-Word och vad ni i sådana fall tycker.
Men det är ju inget tvång alltså, på att svara. Egentligen försökte jag ju bara göra mig rolig kl 13.46.
Fetare att hushållets barnstjärna har sångdist ju. Tycker sånt borde ge bonus på barnbidraget. Alternativt vara grundförutsättning för.
Ursäkta om jag frågar något som redan ältats, men när är de nya låtarna tänkta att släppas?
knappast en timme men håll till godo http://open.spotify.com/user/staffan.e.andersson/playlist/71YCfAyhoyXeMgSpnVBDqB
Gran Jadvall: vi diskuterar det just i dag, Teg och jag.
Årets rättshaveristblogg, att. Conny: http://tambourineskandalen.se/
Renegade>I dreamed, tycker jag nog. Andra kan tycka annat, tror jag säkert.
Om jag tolkar mattesymbolen rätt, krokodilen äter osv, så tycker en annan annat, kan jag säkert säga.
vaddå krokodilen äter? Men alltså, MES är större än RH, även i prosa.
Fast, det är lite som äpplen ? päron. Det ska medges.
Krokodilens käftar sväljer det största talet, fick vi lära oss när jag gick i skolan. Du märker ju hur Kunskapsskolan har nedmonterats av välmenande flummare.
Passiv Dödshjälp har gjort en av årets skivor ju.
H:hehe
Ikväll satt jag bredvid nån som luktade gammalt piss i över en timme. Ni som känner mig vet vilken trauma jag därmed har genomgått. Vet inte om jag nånsin kommer må bra igen.
Matti: ja jävlar. Kanske det!
I morgon börjar jag recensera skivor igen. Inte gjort det på några månader så jag läste igenom det jag skrivit om så här långt i år men min bästa finns tydligen inte på nätet. Här är den.
Royal Trux
Accelerator
Drag City/Playground
betyg 5
Hello music lovers, visst vet ni att man kan mäta rock? Man kan inte tävla i rock, men man kan mäta den. Kungen, alltså Elvis Presley, mätte vid sin sorgliga bortgång ungefär åtta rockometer, men i början av sin karriär, framförallt strax innan och i höjd med sitt debutalbum var han närmast omätbart mycket rock. Mycket rock från det sena 50- och tidiga 60-talet var närmast oändligt mycket rock jämfört med den som kom senare. Så mycket rock att all annan rock efteråt fått lov att mäta sig med den.
Rock mäts i såväl mängd som längd som bredd och djup. En lite speciell egenskap som rockometern har är att djup påverkar summan negativt. Om en artist börjar sjunga om hur de exempelvis mår eller vad de verkligen tycker om tillståndet i världen så blir mindre rock.
1985 bildades i New York ett band som hette Pussy Galore. Hur mycket rock var de, undrar man då. Ja, ganska supermycket. I alla fall med tanke på att världen i övrigt firade Live Aid och bekämpade fattigdom på arenor i när och fjärran. Pussy Galore sjöng sånger om att knulla, busringa och ha sönder saker. Bland annat gjorde man en cover på hela Rolling Stones Exile On Main Street: en skiva som i sin tur utvecklade själva mätinstrumentet för rock. Exile var en, för att vara rock, oändligt pretentiös skiva. Ett dubbelalbum inspelad i Frankrike dit Rolling Stones flytt för att slippa betala skatt. Men helt och hållet rock. Denna framflyttning av gränserna är vad som möjliggjort texter av exempelvis detta slag. Alltså, att man uttrycker sig positivt och förhoppningsvis någorlunda trovärdigt om själva företeelsen rock utan att prata om att rulla på höfterna och vråla YEAH! med versaler och hart nog inget annat.
När Pussy Galore lade av dök det ur dess rykande rester upp två band: Jon Spencer Blues Explosion och Royal Trux. Och i de sistnämndas fall är det alltså Accelerator som är mästerverket. Deras motsvarighet till såväl till Elvis debut som Exile On Main Street. Det är pretentiöst. Man har tillexempel analyserat sina favoritlåtar och ställt EQ-mätaren efter dem när man mixat sina egna.
Det låter antagligen som rena rappakaljan för Er, kära läsare, och ni kan ha rätt. Helt vansinnigt är det. Inte låter något som Tutti Frutti bara för att det visar upp samma ljudvågor. Lika lite som att alla människor skulle vara exakt likadana bara för att de har samma uppsättning kromosomer eller hjärtat till vänster.
Däremot är det så mycket rock att rockometern går i taket och igenom. En av rockens beståndsdelar är negationen. Förloraren är bäst. Och därför känns en låt som Follow The Winner på nu återutgivna Accelerator som ett segerrus.
Förresten, man kan visst tävla i rock, men vinnare är töntar. Det är konstigt, men det är så det är. Rock on.
Mattias Alkberg
Bullis: Vet man vem?
Matti: Nä. Jag letade efter usual suspects i min närhet men hittade ingen. Så där satt jag, kunde inte lokalisera källan och inte heller lämna mötet, för det var jag som hade bjudit in till det. Ska nog sluta med offentlighet helt och hållet.
Åh blä.
Hives, Cardigans. Får ont i magen av det.
Bullis: Det kan inte ha varit lokalen som luktade? Någon som under ett tidigare möte känt sig tvungen att lätta på trycket i en krukväxt eller en ventilationstrumma.
Hjort: Nä, tyvärr :)
Åh HELVETE vad Aaron Sorkin är bra nu. Senaste avsnittet av Newsroom, det som kom på HBO Nordic igår.
Pretty Saro, tack Stalle!
Soho has the booze
Noho’s got the crack
New England has the foliage
But I’m not going back
Kanske lite väl lätt såhär en tissda, men VEM?
visst var det en grym låt conny.
Sluta hacka på mig bullis! Först går du på mig Ang. Fokusering o nu luktar man tydligen pissoaren också! Kränkt!
Tummler: Det här med pisset förstår jag kränker dig. Men fokusering? Nu hänger jag inte med, när kränkte jag dig första gången?
Läste bakåt. Menar du när du gjorde Bo Kasper-greppet på Makten?
Är du min stalker i Luleå?
Ken kallar Petter för ”jävla fucking jude”. Förklarar sig sedan med att när han skriver ”jude” så menar han ”snål”, inget annat. Jamen jaja, då är det ju lugnt.
Petter och Ken kom och körde lite på våra trummor en gång på Bolanche i Borlänge. De hade spelat någon annanstans i stan och ville jamma lite. Usch, det var obehagligt.
Svensk hip hop-beef. Herrejävlar.
Lol damn you autocorrect! Bokaspra blir tydligen fokusera om man inte passar sig. Stalker jo det stämmer. Lägger nog ner nu. Eller tar en dusch iaf.
Men Eminems nya singel då? Jag gillar!
http://open.spotify.com/track/3dkKXwgAmYTf2TwYds2E12
Älskar när han stammar. Och hatar lite. Han är tebaks.
Matti, ärligt lite, finns det nån musik du inte gillar?
tummler: :))))
Alltså VARFÖR ska Eminem alltid sno allt från andra??? Det var faktiskt HÅKAN som gjorde det först!!!
Ok, vet att detta har tagits upp minst ett par gånger här genom åren men BSG, hur är det med ordningen? Har sett säsong 2, kan jag skippa Razor så länge och gå direkt på säsong 3?
H: Ja. Lyssnade precis på mina två sämsta band genom tiderna. Säger inte vilka det är. Men det var jobb och jag kommer inte skriva om det ändå.
Battlestar Galactica – Miniseries – Pilot
Battlestar Galactica – Season 1
Battlestar Galactica – Season 2
Battlestar Galactica – Webisodes – The Resistance
Battlestar Galactica – Season 3
Battlestar Galactica – Webisodes – Razor Flashback
Battlestar Galactica – Season 4
Battlestar Galactica – Webisodes – The Face of the Enemy
Battlestar Galactica – Razor
Battlestar Galactica – The Plan
Caprica
Blood & Chrome
Webisodes, kan skippas.
Tack!
åh gud, nu dog jag igen. fyfan vad tråkiga ni är!
Äh håll klaffen och lyssna på Eminem, KBoi.
Jag hade dött om inte KBoi var så kul.
Tycker Berzerk låter lite Atmosphere.
Asså Under the Dome, ge dig.
Märker ni egentligen hur genialt komponerad den här är?
http://open.spotify.com/user/%c3%a5sapetersen/playlist/6cvKR9X0xeup883hPowGrL
Från Henrys kalhyggen till Mattis och Magnus som är födda fel, längs E4:an och skoterspår. Zacke konstaterar att storstan ändå inte ger nånting och Henry låter den övervintrade norrländska mannen klaga, han vill ha en stark ledare. Sen kommer KBoi som gör just det, bestämmer över dig. Då kör Håkan rakt in i en bergvägg varvid Matti sitter kroknad i en bil, upp till Norrlandskusten igen. Håkan svarar att du kan gå din egen väg. Det gör Conny, han tänker inte styras av demonerna. Sen kommer Backlund och knyter ihop alltihop: Skratta som du menar det, om du tror att du kan det.
http://open.spotify.com/user/%c3%a5sapetersen/playlist/6cvKR9X0xeup883hPowGrL
http://open.spotify.com/user/%c3%a5sapetersen/playlist/6cvKR9X0xeup883hPowGrL
http://open.spotify.com/user/%c3%a5sapetersen/playlist/6cvKR9X0xeup883hPowGrL
En extra bonus är att det ser ut som att det står ”girlpower” i länken.
Jag är fan bäst på C-60. Och ni är bäst på att göra musik.
Brainbombs-morgon.
Albumversionen av Burning Hell ska det vara.
Tror jag är fört med att fryppls ånads C-60’s. va?
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/0gRHMaFYPdRrLl8zJaMT43
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/0gRHMaFYPdRrLl8zJaMT43
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/0gRHMaFYPdRrLl8zJaMT43
http://open.spotify.com/user/chops/playlist/0gRHMaFYPdRrLl8zJaMT43
Temat är: svar på frågor. Och allt kommer i par.
Är det inte lite äckligt ändå, att Petter kanske är den som varit taskigast i dramat mellan P&K, men klarar sig helskinnad för att han har medelklassmanér och vet hur man uttrycker sig. Ken gör bort sig fetmycket, igen, och framstår som outbildad, slängig och korkad.
Jo. Förutom att jag inte har någon uppfattning om vem som har varit taskigast mot vem så tycker jag som du. Jag tyckte det fanns något komiskt över att Ken försvarar ”jävla jude” med ”det betyder snål”. Bara det.
Absolut. Dåligt omdöme osv. Men jag tycker Petters korta kommentar visar att han inte alls är ”från gatan” utan från ett akademikerhem.
Vad har Petter sagt?
Att han givetvis är emot alla former av rasism och antisemitism. Det rimmar ju iofs, så det är kanske rapgatsmart.
<3 Ken
Pungspark Petter
Skulle gå in här i gästboken och skriva vad jag tyckte, men såg precis att Kboi sagt exakt det jag ville säga, men med bättre.
Och att säga ’jude’ för att mena snål går ju knappast avfärda som en bortförklaring, det används som det rätt ofta. Vi behöver ju inte gå igenom hur svordomar fungerar.
ser ingen anledning att låta ken komma undan det han sa bara för att han inte kommer från ett medelklasshem. han borde fatta rasism ändå.
Jag tycker det verkar som att han fattar rasism, givet hans ursäkt.
Kasst sagt. Resten, rätt höga hästar överallt. Jag har nog sagt jude om snålhet både en och två gånger, i kontext av betrodda. Nåja. Nu snackar vi om (1) Lundsberg och varför sossarna och resten velat ha kvar dom där galningarna, samt (2) hur det kommer bli när Lundsberg övergår i privat drift och insynen blir noll och ingen. Det finns ju rätt tydliga intressen som vill att det ska finnas fascistoida skolor i Sverige. D förblir det också så, tänker jag.
Ibland glömmer man bort hur bra Bauhaus är och hur jävla bra Peter Murphy sjunger. Danke Matti.
Kan inte skriva om d just nu pga gör nåt som jag borde gjort för länge sen. Till följd av ett telefonsamtal jag aldrig trodde jag skulle få.
Nej, jag har ingen avsikt att låta Ken komma undan, det var korkat sagt.
Telefonsamtalet var från Jan Björklund. Alkberg ska styra Lundsberg ur krisen.
Den ska heta Alksberg hädanefter, och fokusera mer på Mattimatik. Ja, jag är lika uttråkad som jag är tråkig, tackar som frågar.
Ang. Mattis C-60: sjukt att första Vit Pälslåten är asbra och andra inte så bra. Liz Rodrigues? Mick:):):)
Ang Stalles: John Holms sång. Oj oj oj.
Ang. Petter vs Ken: vilken jävla jude han är Ken som inte kunde bjucka att stå på samma scen som Petter.
Liz R-låten var med i nån teveserie. True Blood? Breaking Bad? The Bridge? Minns inte.
Nu klar m dagens värv. Oooo vad bra det blir.
Idag: acid house och böcker. Blev mycket postpunk igår.
Tomas:
Tusen och åter tusen tacksamma tack! Det var onekligen betydligt mer information än vad jag vågade hoppas på, och du besvarade faktiskt precis det jag grunnat över. En sista fråga bara, vad är det för jazza du har? Ruskigt fin är den.
Och sorry för latensen, men min nätnärvaro är sporadisk p.g.a. föräldraledighet.
Skulle lyssna på Connys Doors C-60 men det är bara två låtar på den. På min är det sex. Det är väl helt ointressant skivbolagsrelaterad problematik bakom, men jag lägger upp den informationen ändå så ni kan smasha in några enkla poäng om The Doors värdelöshet här. Ok?
Så jag letade rätt på det som var borta och lade in det igen. På min lista alltså. Så jag kunde lyssna på Doors utan att behöva välja hela skivorna. För de fanns ju kvar. Mycket märkligt.
Läser RH nu. På sidan 13 och har redan tjutit två gånger. Hur ska detta sluta.
hiawatha: Begagnad Squier bara. Hittade på Luleå Musik.
matti: Robin Hood? Lugna sig. Slutar dåligt för sheriffen.
Hahaha. Richard Hell.
Äntligen, Matti. Och jag syftar inte på ditt Doors-lyssnande.
Du vet inte vad det gäller / Du vet inte vad du gör / Du tror det är ett mode / Vandar och förstör / Onsdagspostpunk! Onsdagspostpunk! Onsdagspostpunk!
Onsdagspostpunk! Onsdagspostpunk! Onsdagspostpunk!
Jag sjunger med.
Läser även Norén. Är därför stilistiskt överkänslig. Det går nog över.
Stil? Intressant. Väntar. Vill ej störa, för-störa.
Post-P.
Och jag har kollat vidare på Dexter ändå. Efter genomsnarkiga tredje säsongen, där Dexter blir kompis med en advokat, har det varit rätt hyfsat, trots allt. Alla säsonger börjar råsegt, men sen brukar det bli riktigt spännande. Snart är jag ikapp alla avsnitt som har visats i säsong åtta.
Dexter, jag tänkte att jag ska hoppa över säsong 6 och börja titta sista avsnittet på säsong 7, någon har spoilat för mig vad som händer där, och sen se 8an. Är det en bra idé? Jag ångrar nämligen att jag såg säsong 5, den långt förbi uslaste säsongen med gifttunnorna och sektledaren. Kanske det sämsta jag sett.
Jag har hoppat av Dexter igen. Ser det nog bara för att vad det lider men det är för dåligt. Petter och Jonas drömmer om dagen det ska dyka upp ett band som heter Harry’s Code. Deras skiva heter The Dark Passenger.
Det finns ingen anledning att se 8:an om man redan tröttnat, tycker jag. Jag tröttnade rätt rejält säsong 3, men med ongen sovandes i famnen har jag hittat en schyst lunk i det. Nu måste jag snart hitta en ny tv-serie, tillräckligt underhållande för att jag inte ska ruttna, tillräckligt dålig för att jag ska få kolla på den när jag är ensam hemma.
Inte minns jag vad jag hade på Doors-toppen 2011. Så jag gjorde en ny, flyttade över den i gamla mappen och bytte namn till Connys C-60, The Doors, 2013:
http://open.spotify.com/user/cxxxy/playlist/7CJGtrCIzx8Y4sltcQ3H3h
Svinbra 60 minuter är det. Nu ska jag lyssna på mattis version, har inte tjuvkikat. Återkommer.
H: Smallville! Hehehhe. Som rent heroin. Oändligt många avsnitt, skitdåligt manus, men vissa riktigt bra skådisar, speciellt han som spelar Lex Luthor, och grejen de gör med hans karaktär, det är fängslande. Riktigt äckelgod serie. Räcker garanterat över hela pappaledigheten.
Gud vad kul det är att se hur olika men ändå lika man lyssnar. Älskar sånt här.
Tack, Conny! Jag ska testa Smallville.
http://www.youtube.com/watch?v=w-0CS-T1HUQ
Men lägg av, Smallville? Kolla hellre på Rederiet på Öppet arkiv eller nåt. Om du ändå vägrar se du vet vad.
Smallville är billig, högerkristen, präktig, kysk och fascistoid. Men jag gillar Lex.
Nej, jag vet inte vad. Ärligt. Vad?
Han menar BSG. Självklart ska du välja BSG.
Joo, jag uppfattar alla de grejerna, tycker till och med det är kvaliteter alltsammans, i en teveserie alltså, inte i verkligheten. Men det är ju som att kolla på Family Guy eller Vänner (eller nån av alla tusen CSI-varianter som finns), liksom: det är på tv dygnet runt ändå, och det spelar väldigt lite roll om man har sett avsnitten innan. Tvärtom är det nästan en fördel, så man måste gissa till sig kronologin och så. Jag menar, den sortens serier vinner man på att kolla på slumpmässigt.
Ser exempelvis jag på tv på annat sätt, i datorn så tenderar en vis anal vilja att göra grejer i rätt ordning infinna sig.
Vill du på allvar se något av mer slit och släng-karaktär (men av högre kvalitet) så rekommenderar jag Fringe eller Supernatural. Eller West Wing, självklart West Wing.
Hehehe. Jo alltså, som Conny säger. Men alla bra driver med mig för det. Bara för att jag sett det fyra gånger eller vad det är, fem. Och beställt BSG-merch från USA i stället för att köpa mat åt barnen. Och bor i ett soprum med bara mitt netflixkonto.
Gud vad jag ägnade lite tanke åt min Doorsupdatering. Hur kunde jag ha med exempelvis Waiting For The Sun när jag inte har med Strange Days eller Love Her Madly eller Summer’s Almost Gone.
Jaja. Har med Do It i alla fall. En doldis och favorit.
Ah, BSG. Jag vet att ni har pratat om det en del här, men inte riktigt noterat det liksom. Lite som reklambanners på nyhetssidor. Man vet att de finns där, och registrerar dem säkert omedvetet, men tänker inte på dem.
Shit vad Love Her Madly låter X. Tvärtom, jag vet.
Det är faktiskt Discharge som är bäst.
Näst bäst. Bäst är Brända Barn.
Naturligtvis står det matti fritt att göra ett Mattis C-60, the Doors, 2013. Utan att för den delen radera 2011.
Precis, fritt står det mig. :)
Fem varv har jag vevat Why-tolvan idag. Hittills, kan jag tillägga.
Kom att tänka på det här resonemanget om ”en” och ”man” som förekom i gästboken för lite sen. Minns inte vem som tyckte det, men det sades att ”en” skulle vara mer distanserade att använda om en själv än ”man”.
Det resonemanget kanske är giltigt för män. Men knappast för kvinnor.
Och då menar jag alltså kvinnor som identifierar sig som kvinnor. Jag vet att alla som anses vara kvinnor inte ser sig som kvinnor själva.
Och samma gäller naturligtvis för män, angående identifikationen.
Alltså, att det helt säkert finns människor som anses vara män som ändå känner att ”en” ligger närmare dem själva än ”man”.
(Tankefryppel)
För att fullfölja tanken: det är ju ingen genushierarkisk slump att människor har lärt sig att använda ”man” om sig själva. Det märks tydligt om en byter ut alla ”man” som människor använder om sig själva till ”kvinna”. Fullständigt otänkbart enligt vårt genussystem.
Ja, jag tycker i alla fall att alla kan använda KBoi som personligt pronomen, istället för han, hon, den, en, man, osv.
Jag hoppades att Benny skulle kunna utreda om ”man” etymologiskt ska härledas till maskulint kön. För jag tvivlar på det. Obs att det inte är ett försiktigt sätt att låta tvärsäker, jag skriver att jag inte vet för att jag inte vet. För mig blir det konstigt att säga ”en” om jag menar ”man” eftersom det, oaktat något annat, har olika innebörd, även om vi pratar om nyanser. Om många däremot associerar ”man” till manligt tolkningsföreträde i språket, ja då spelar det kanske mindre roll hur etymologin ser ut, å andra sidan. Jag vet inte.
Någon skrev om ”historia”, kanske på skämt, men det är ju ett grekiskt ord, inte ett engelskt. Betyder ”hans berättelse” lika lite som hen betyder höna.
Ja, etymologiskt, det vet jag inget om, det ska erkännas.
Men om vi tittar på hur ”man” används av människor idag. Så är det ingen tvekan om att det manliga får klangen av det allmängiltiga, helt i överensstämmelse med genussystemet. Och att det känns obekvämt för många människor, som hellre använder ”en” än ”man” om sig själva. För att distansen, bland annat för mig, blir mindre då.
Även om jag allra helst säger jag, som tidigare nämnts. För att jag gillar tydliga jag, för att det får mig att ta större ansvar för vad jag egentligen säger och skriver.
I Egalias döttrar, visst säger de ”dam” i stället för man där?
Ja!
En för mig, längre distans än man. Med Dam, så hamnar det längre bort. Än vad jag är van vid, alltså. Men jag behöver inte vara van forever. Jag ändrar mig gärna.
Ja, en gör som en vill :) Jag ville bara påpeka det där med distansen, att det kan vara olika.
Användandet av en medför att jag läser era inlägg på Småländska.
Jag läser dem på jämtländska. Men jaug skereivö dåm på skeunska.
HAHAHAHA!
Åååååhåååååå. Körde Peter Apelgrenrace på datan nu. Det blir inte roligare. Helt slut.
http://m.youtube.com/watch?v=hoVrW52oZwI&desktop_uri=%2Fwatch%3Fv%3DhoVrW52oZwI#
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHOOOOOH JAG DÖR
MERMERMER OOOOOH KOMMER KISS
http://m.youtube.com/watch?v=nubXFsmRQ2c&feature=related#
Apelgren är fan bäst när han inte kan hålla sig för skratt.
http://www.youtube.com/watch?v=nrK0VbyMKKU
Kvack! Nån har lagt upp hela program på youtubes! Fan då, jag som verkligen ville sova inatt.
Egentligen hade jag tänkt köra Whose Line-maraton. Svag för den Amerikanska upplagan, fast jag har förvisso inte sett den Engelska särskilt mycket.
http://www.youtube.com/watch?v=ihSc91Dc4JM
Hej. Är i Berlin och lyssnar på Wolfroy goes ro town på golvet på hotellrummet. Tänk er hur det är. Puss.
*to
Tips: http://open.spotify.com/album/32mzMhMbCLWJY3X74VGTPm
50’s Rock/No Wave från Israel. Ordentligt bra. Tänk Cramps/Suicide/Billy Childish/Sonic Youth.
Charlie Megira e grym!
Jag har laddat hem nya Carcass, men drar mig lite för att lyssna. Nån som hört/bryr sig?
Det var jag.
Bryr mig, inte hört.
Singeln är rätt grym. Dessutom heter den Captive Bolt Pistols.
Det låter mer sena Carcass än tidiga och jag tycker deras typ andra och tredje är bäst. Men ändå, det ÄR Carcass, det ÄR bra.
Förlåt, Pistol, bara en.
Yeees, då har man sett Jan Johansen live dårå…
Jag gillar ju sena Carcass. Ändå rädd att det ska låta för modernt, typ. Obs, vill inte att det ska låta gammalt heller. Hela det luriga med comebackskivor helt enkelt. Klart jag ska lyssna.
Singeln ÄR bra. Låter hårdare än på Heartwork, som jag minns den. Ska lyssna på skivan så snart jag får möjlighet.
Albumet är väldigt melodiskt. Väldigt mycket metal. Har lyssnat ett varv. Väldigt mycket mer Heartwork än Reek Of Putrefaction, om man säger, men mer Heartwork än Swansong om man säger med. Det är lite jobbigt att höra en ”bättre” trummis än Bill Owen spela med Carcass, det är liksom inte samma sak. Fast, jo skivan är ändå bra.
Har alltså hittat den och lyssnar nu, varv två och halvt bara än så länge. Strax ska jag lyssna på nya Babyshambles oxå.
Fast om det verkligen lät som Reek of Putrefaction, det hade faktiskt bara varit konstigt. Har fortfarande inte lyssnat på nya, pga annat.
Har nu läst I Dreamed I Was A Very Clean Tramp. Ja jävlar vilken bok. Skriver nog mer om det senare ikväll. Känns nästan värt ett eget inlägg. Vill skriva innan jag diskuterar det med andra, tror jag.
Första höstdagen i Stockholm. Men Yr hotar med att sommaren ska göra comeback senare i veckan, idag spås det bli 21 grader 10 september! Jag litar inte på det. Sommar här är alltid ett undantag.
Södermalm är för deprimerande.
Babyshambles, här och där är den genial. Så där overkligt bra som Pistols eller Kinks eller nåt. Här och där är den inte det. Det inträffar ofta i samma låt.
Laid med James, Första med Eno, och de ville ju låta så redan på Stutter. Laid är en väldigt lyckad skiva, folk i allmänhet, mig inkluderad, hade ju avfärdat dem sedan Gold Mother, eller i alla fall den där versionen där de la in Sit Down. Lite sell out. Men det var inte riktigt så, svårt att förklara skillnaden på dem och U2 och Coldplay. Men viss stadiumpomp är något annat, något ytterligare. Som Echo and the Bunnymen (kring Ocean Rain), The Sound (som aldrig fick så stora spelningar), Waterboys på This Is The Sea. Och Talk Talk som, jag vet inte, var mest atmosfäriska av alla band på den tiden.
James var ju lite senare. Och hade på de tidiga singlarna och Stutter det där unika nordengelska självförtroendet, som Joy Division, Smiths, (tidiga) Happy Mondays. (The Fall är ju ngt annat, precis som Buzzcocks/Magazine: de problematiserade på ett annat sätt). Det går att höra hur de hade repat svinmycket och på något sätt inte gick att producera. Eller hur jag ska säga, det är lite svårt att förklara.
Ja, ville mest bara säga att om ni vill hamna i höstläge utan att känna er som ett inredningsreportage så kan ni lyssna på Laid. Påminner om Unforgettable Fire (jag älskar ju den skivan som ni kanske vet), men även om David Sylvians Secrets of the Beehive, lite. Den känslan.
http://open.spotify.com/album/45LL6dxV381i17JsRbfSBt
Funkar den länken? Finns den här plötsligt på Spotify? Jaaaaa! Äntligen kan jag prata med någon om den. Eller, kanske. Ingen som minns den tycker den är lika märkvärdig som jag tycker. Den är fem kringlor, minst.
Konstigt, jag sökte på James och då fanns den inte. Sen sökte jag på Strip Mining, för den har funnits innan, deras andra. Och då dök Stutter upp. Och på related artist finns en hel drös med såna där man hade glömt. Menswear, Flowered Up , Frank & Walters och Cud. B-laget, liksom. C-laget, kanske.
Fast Ocean Rain är inte stadiumpomp. Den är ett verk för sittande publik som applåderar stående efter sista låten. Det är även enda gången som Echo låter så och enda gången de plötsligt och otippat är så fruktansvärt bra. Skulle vilja veta mer om hur det gick till egentligen. Vem var ”Eno” på Ocean Rain?
Vägrar länka till Catatonia pga för det mesta skämsdåligt, men Cerys Matthews, hur hon uttalar Road Rage, jag blir helt pirrig, oh vad det är fint med dialekt ibland. I Am The Mob, den gillar jag fortfarande oxå.
Verkar bli ensam här. Hörni, jag går till tvättstugan, ser om nån är här, annars gör jag som ni: nåt annat. Ska upp extra tidigt också.
Eller äh, här ska inte skämmas. Den här skivan är bra, bara totalt överproducerad helt enkelt, och jag gillar hennes röst mycket. http://open.spotify.com/album/5oORHAxHQggskA01yI3l6a
Om det här med ’man’. Man har i två omgångar haft analyser av grammatiska genus, och s.k. språklig relativism inom språkvetenskapen. Den första i slutet av behaviorismens glada dagar, under tidigt 60-tal. Kraftigt politiserad forskning, men man kan väl sammanfattningsvis säga att man inte kom fram till ett smack.
Sen under tidigt 90-tal och en bit framåt, med genus som grund. Här gör man klart att grammatiskt genus och genus inte har med varandra att göra, tror inte det finns någon språkvetare som skulle hävda annat i dagsläget.
Jag är ju mer skolad i kognitionsvetenskaperna, när det kommer till funktionsord (är en verbkille). Med den knappa förståelse jag har för monstret Hjärnan, finns det extremt lite som tyder på att funktionsord (t.ex. pronomen eller räkneord) skulle ha en värderande aspekt av det slaget. Människan är helt enkelt inte smartare än den är snabb, vi pratar innan vi tänker. Det ligger i språkets natur, eftersom planeringen av talet sker i minst tre (bevisade) lager. Anledningen till att t.ex. ’hen’ fungerar som markör, är för att det bryter mot en gängse norm. Vi HÖR att det är något som avviker, varför vi också ägnar vi det mer tanke-power, således också värderar det.
Den sociala konventionen att använda ’man’ eller ’en’ har nog funnits i svenska språket längre än vi kan räkna på. Enkliter och formord av det slaget finns i hela den germanska språkstammen, vilket borgar för att den är helvetes gammal. Men historia har inget med rekommendationer att göra. Jag tycker det är bättre, rent språkligt, att framhäva sitt talarsubjekt. Därför är ’jag’ tyngre än ’man’, eller ’en annan’. En kognitionslingvist skulle förklara det med att ’man’ eller ’en annan’ även kan betyda vem som helst, varför vi inte bara gör associationer till ett subjekt när vi hör den typen av konstruktioner. Rent kognitivt får ett sånt uttryck en större spridning av aktivitet i hjärnan, vilket också gör den mer diffus. (Det här är semantik). Det finns inget tydligt subjekt, och åhöraren delges ett försvagat ’jag’ i det den hör.
Men den här förklaringen rimmar illa med en genusanalys, därför att för att genus ska kunna tas med i ekvationen, måste personen också ha associationer till könet ’man’ när den uttrycker ordet. Dessutom måste det finnas en sådan intention. Jag tror att den aldrig finns, eftersom även kvinnor säger ’man’, troligtvis lika ofta som män. Den separerade associationen till män finns därför inte, som vid till exempel omnämnande med ’han’ eller ’honom’. Har man sagt ’han’ om en tjej har man brutit mt både språknorm och social norm, sånt undviker människor med flit.
Jag är att uppfattningen att språk bygger på inlärning genom upprepning, vilket övertid ger olika starka neurologiska associationsbanor. Lyssnar man mycket på en låt lär man sig den. Samma med ord, fotbollar och matte. Utan associationsbanor, inget claim för intentioner eller värderingsgrundade ordval i vårt språkbruk. Ken är nog uppriktig när han säger att jude betyder snål för honom.
At jude betyder snål för Ken (och för en hel drös andra sorglig människor) varken ursäktar eller förklarar något egentligen. Men jag tror dig och håller med dig i det och allt det andra.
Jag tycker det är viktigt, för mig personligen alltså, att experimentera med ”en” och ”hen” och så vidare. Får det mig att tänka, kanske rent av agera, utanför/bortom mina egna genusföretällningar/förutfattade meningar så är det ju en bra grej. Om det sedan får något större genomslag, ens utanför mig själv, är mig mer eller mindre egalt. Så länge jag gör mig hyfsat förstådd ändå. Och inte skadar någon. Som inte bör skadas.
Annan grej: Jag har hittat nyckeln!
Haft långt uppehåll i låtgörandet, overkligt långt för att vara jag. Såpass att jag har tänkt att nu är det över till och med. Att dörren var stängd och låst från insidan och jag stod utanför och fumlade.
Hehehe. Jagjagjagjagjagjagjag. Etc.
Om Ken: Ursäktar, nej. Förklarar, mmmmjo då. Men det är såklart inte en fullständig förklaring.
Om en och hen: Såklart. Det är ju det som är det härliga med att hålla på med normkritik i praktik. Framåt för det!
Matti: *hoppas nyckeln är Can*
Vad som inte förklaras: varför jude? Varför imte skotte eller Joakim von Anka? Vad får honom att i offentligheten använda jude som invektiv mot annan offentlig person? Jag kan föreställla mig varför, men jag vill få det formulerat, förklarat. Med allt vad det innebär. Är medveten om att han tagit bort det från nätet. Tänker att godtar jag den outblivna förklaringen blir den en ursäkt.
Nyckeln är alltid Can. Eller, jag har Can på nyckelknippan forever.
Tusen tack, Benny. Uttömmande nog för mig. Med tillägget att ”man” syftar på en kollektiv erfarenhet (”man ska tvätta händerna innan maten”, jfr. Carl Bildt-svenska: ”du ska tvätta händerna innan maten”). Och det är det man (här hade jag inte kunnat skriva ”jag” till exempel) leker med när man säger till exempel ”man älskar ju Discharge”. Inte alls samma sak som att säga ”jag älskar ju Discharge”. Tycker jag.
Och som Matti. Ungefär som katolikerna och skulden. Håller en på linan.
Hahahaha! Carl Bildt-svenska!
Ken och judar: Han har ju förklarat. Att han menar snål och att det bara är ett slangord för honom, han gav exempel på andra rasistiska invektiv han använder. Man säger så, menar han, tror jag, och den som kommer med pekpinnar är pk-magister med näsan i vädret.
Sen är det ju OCKSÅ så att han slår huvudet rätt i antisemitismens spik, det är där det uppstår en ofrivillig komik. Och kanske tragik också. För det ÄR antisemitiskt och antisemitismen är verklig.
Men även om jag inte vill att Ken ska använda antisemitiska invektiv så kan jag sympatisera med hans ovilja att pk-tvätta sitt språk. Om någon förstår vad jag menar. Gör helst det. Missförstå mig i alla fall inte med flit.
H: Exakt och precis så. Min poäng är att ’man’ har flera olika användningar i svenskan, vilket gör att vi har fler associationer. Det finns ett kollektivt ’man’ och ett subjekt-’man’, vilket gör att subjekt-’man’:et blir ett svagare subjekt, rent kognitivt. Jag säger inte att det är så, men jag tror att det är så. (det är så)
Jag förstår precis.
Vad jag vill veta, få förklarat är när och hur jude blev ett accepterat slang (utanför nasse/islamistist-kretsar), synonymt med snåljåp. Förr var det skottar (oklart varför) och Joakim von Anka (pga kapitalistsvin). Jag avkräver inte Ken denna förklaring, jag var otydlig där, men någon. Men jag skulle gärna se att han (och jag med, självkart) tvättade sitt språk. Det var det jag menade med att man (jag) bör experimentera med sitt språkbruk. Kanske nåt annat än skit fastnar på väggen som är en (jag) själv?
Jag missförstår dig inte H, absolut inte med flit om det ändå verkar så. Vi tycker kanske lite olika bara. Helt ok och bara bulla med mig i såna fall.
Lite till också: Att ’man’ kan användas för att åsyfta både talaren själv och som uttryck för en allmän uppfattning är på intet sätt något konstigt och exotiskt. I stora delar av exempelvis asiatiska språkstammar har man hopblandade deixis, med pronomen som samtidigt både betyder vi/ni, du/jag, dom där/ni, osv. Engelskans ’you’ är ett exempel, där kontexten avgör om det är en eller flera som åsyftas. Svenskans clean-cuts-pronomen är internationellt sett ganska exotiskt. Det är inte uppåt väggarna att det finns funktionsord som är flerfacetterade.
En del av det provocerande (för mig och Matte) med att använda ’man’ är givetvis delvis att det i vissa sammanhang uttrycker att man säger är en allmän sanning, när innehållet tydligt har en avsändare. Särskilt i imperativformer, uppmaningar. Men som i meningen ovan där man:et används som just allmän-pronomen, är funktionen en annan. Det är en ganska olycklig tudelning kan jag tycka, finns många retoriska poänger som kan göras med det verktyget. Man ska älska uttrycket ’Bildt-svenska’.
Obs, jag anklagar ingen för att missförstå mig med flit! Men ingen ska få för sig att börja heller. För då jävlar.
Matti, om när jude blev invektiv för snåljåp (googlade jåp, för att kolla att inte även det betydde jude): Tror det har varit det svinlänge, har för mig att jag har sett sån förteckning av jude som invektiv sen 1500-talet. Har väl att göra med judars historia som bankväsende och ekonomer. Kryddat med förföljelse.
https://www.vr.se/genvagar/humanioraochsamhalle/manadensprojekt/judiskakarikatyrerpragladebibelforskningen.4.aae1aa51132473084980005881.html
Men hur kan någon slänga sig med det nu, in this day and age? Någon som till och med arbetar med språk? För det gör ju Ken. Säger inte att han ska vara ngn förebild eller så, absolut inte så jag menar. Men han får väl vara beredd på att det blåser kring skallen på honom. Jag tycker väl inte det blåser nog, kanske.
Vet inte, blir nog mest irriterad på att det benämns som pk att vilja att han inte ska säga så. Det har alltid varit så och blablabla. Det argumentet biter inte på en annan.
Förlåt, är lite arg just nu pga ätstörning. Ingen fara, den är självvald.
Ska snart tvinga i mig nåt, då blir jag nog gladare och mer förstående.
Carl Bildt-svenska gäller fr o m nu. Ifrågasättandet är den stora grejen med hela man vs en-debatten. Du ska ifrågasätta såväl normer som ifrågasättandet av dem och du ska göra det ur såväl genusperspektiv som andra synvinklar.
Sedan undrar jag ibland varför det är så himla jobbigt att bara vara en smula mindre konfliktinriktad. Jag har alltid sagt negerboll utan att mena något med det, men min sambo tycker inte att man ska säga så, uppbackat av en mängd argument. I början argumenterade jag emot tills jag insåg hur oerhört lite jag behöver säga negerboll i stället för chokladboll.
Nu är jag snurrig kring vad jag har att svara på. Men ja, föreställningen att juden är girig är kärnan i antisemitismen sen tidernas begynnelse. Om jag låter undfallande kring om Ken har rätt att använda antisemitiska tillmälen så är det inte avsikten. Det är inte okej. Jag tycker att Matti har en jättebra poäng i att Ken jobbar med språk, och borde kunna jobba med sitt eget.
Jag tror att Ken känner sig politiskt korrekt-uppläxad av folk som inte har något djupare engagemang i antirasism än att de lärt sig ett korrekt språkbruk (som KBoi var inne på, när Petter svarar att han är emot alla former av rasism, eller vad det var). Och så ryggradsreagerar han med fuck authority.
Häpp!
https://www.facebook.com/events/1377523035812622/?context=create
Ja, fattar fuck authority. Bara att det är ju det de som röstar på Sverigedemokraterna gör, lite. Men strunt i det, vi vet var vi har varandra här, det är ju givet.
Jag tänker mycket på… språkets ansvarsområde, kanske man kan säga. Alltså, vi som jobbar med språk hur vårt ansvar (för att det används som vi vill att ska användas) ser ut. Läser Norén och läser recensionerna. Jag har inte läst ut boken än – gör jag det i ens i år blir jag förvånad- men stör mig redan på exempelvis DNs recension men ännu mer Schottenius idiotiska drapa (skulle Norén INTE vara en politisk författare? INTE vara en politisk människa?) i dagens DN. Gillar inte alla hyllningar heller. Tror inte heller folk håller sig väl med honom för att inte hamna i nästa bok (personligen tror jag folk vill hamna där). Men han tar ansvar för språket som ingen annan. Utvecklar det rent av, om inte annat så formuleringsmässigt, ingen skriver lika exakt nu. Tänker också på det i samband med Richard Hell-boken. Och recensionerna på Knausgård (inte läst Min kamp ännu). Eftersom självbiografier också är en slags dagböcker, menar jag. Men Hell tar inte samma ansvar. Och varför skulle han. Men han är nog lika uppriktig. Och blir mer och mer otrevlig ju äldre han blir, lite. Eller i alla fall ju längre in i boken man kommer. Lite som Breaking Bad, faktiskt. Alltså, det finns en dramatisk effekt i att släppa in folk, att berätta nästan allt. Att snudda vid sanningen, eller kanske snarare, snudda vid lögnen, men att inte helt låta läsaren veta vad som är vad.
Jag vet inte riktigt var jag vill komma, mer än berätta att det är mycket som pågår i mitt huve just nu och att jag försöker sortera så gott det går.
Man fick ju inte skriva om Richard Hell-boken förrän du hade gjort det, men har du gjort det nu?
Maja Lundgren har lagt ut sin ratade Norén-recension för Expressen på sin blogg, jag tyckte den var intressant.
Kommentarsfältet är också intressant.
Jag har lagt ut min ratade recension av kommentarsfältet på mabd.se på min blogg (www.mabd.se).
Benny: HAHAHAHAHA!
KBoi: Grymt foto där.
Men fan då, jag har börjat skriva mina inlägg som vore de på Facebook. Jag måste skärpa till mig. Felåt.
H: Hell: Ja jo, jag har nog det. Försökte mig på en recension eller något ditåt men fick inte till det. Har skrivit så mycket redan om hur New York jag känner mig. Eller känner igen mig i. Ville inte göra om det: risken fanns.
Lyssnar på Diaper Island, har inte gjort det sedan den kom, den fastnade inte på samma sätt som Soft Airplane. Men nu, åååh, vill bara gråta vad fin den är.
Men pratar gärna om Hell, blev väldigt kär i boken. Vill bara inte ha ett långt inledande resonemang när H och TP säkert redan har ett.
Maja, vad hon är grym. Kan förstå refuseringen utifrån vanliga redaktionella invändningar. Men texten var bättre än Liljestrands. Som ungefär alla texter är iofs.
Ursäkta fempling men jag hatar mig själv när jag har komma i varenda första mening härifrån till Separerade äggjävlar. På tal om stilistik. Kan kanske bero på stamning iofs? Att jag måste inleda med en paus i tal? Och gör samma i skrift? Ska tänka på det en stund, hörs.
Nä, jag har inga inledningsord om Hell. Lite har jag väl skrivit redan, minns inte riktigt vad. Jag trodde att du hade nån tanke du inte ville få kontaminerad av oss andra innan du formulerat den. En del har jag nog att säga om den. Var jag nu ska börja, och vad jag minns. Men blev också kär. Om det inte redan framgått.
Även jag. Kär alltså. I boken. Till en början. Sedan kände jag mig lite bedragen . Så, jag är lite kritisk och lite undrande. Hoppas ta nån kvällstimme. Är så jävla stressad av allt just nu. STOP och ber inte om ursäkt för uselt språk.
Min 15-åring sitter på sitt rum och tar ut Friction på gitarr. Märklig upplevelse. Härlig.
Har han inte Fruity loops installerat eller? Ring Gradvall!
Hen! Förlåt!!!
Ja, nu när ni ändå är inne på Gradvall igen, fyfan vilken borgerlig jävla skitkrönika han skrev häromsistens: http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=1013
Min livskamrat tråkar mig för att jag spelar CTMF-skivan hela tiden. Men är det inte årets skiva så vet jag inte vad. En karriärbästa för Billy Childish minsann. Jag tror bästa sen Messerschmitt Pilots Severed Head med Headcoats, typ femton år vill säga.
Gradvall: vilken skitkrönika. Obeskrivligt närsynt.
Ja, vad är det frågan om? Nån form av Alzheimers?
Nytt inlägg om en minut. Sommaren har dött.
Ärligt, jag älskar föräldrar som skryter om sina barns grymma musiksmak. Och att den råkar sammanfalla med föräldrarnas dito. Det är kärlek med stil det.
Okej, jag ska också skriva lite om Hell när folk avklarat sina ”först” och ”jaså är det här ni är”.
Fan, jag håller på nu jö, men guud vad krattigt jag skriver och guud vad tråkigt och faaan vad jag lider av min naturvetenskapliga hjärntvättade skalle och avsaknad av vett och etikett. RH skriver tusan så mycket bättre. Och vem är jag att kasta första stenen, när 2 giganter står tysta och ser på. Men snart, snart, snark snark snark.
Ok, fegisar, mesar mm, eftersom ingen annan börjar om RH’s bok IDIWAVCT och eftersom alla påannonser känns rejält uttjatade och eftersom jag vill sova:
Visst charmas jag av den oemotståndliga barndomshistorien om att gå på luffen. Liksom alla andra. Och visst finns även många andra roliga, vackra eller bara sjukligt intressanta avsnitt. Theresa Stern, känslan i nybildade Neon Boys, hela Televisionperioden är några favoriter. Tänker jag efter var nog hela delen om de första åren i NY som en nyöppnad chipspåse. Det är nu RH känns som mest spännande. Men sedan går luften ur lite och det blir ibland direkt andefattigt i innehåll och stil. Åtminstone för mig. Och jag börjar fundera. RH vet verkligen hur att berätta och skriva . Han vet också mycket väl vilka knappar som skall tryckas på. Han är vidsynt och ödmjuk och rättar sig själv när han förhastat dömt ut någon eller något. Han är alltsomoftast förlåtande och snuskigt förstående. Som när han tar upp Tom V’s egensinnigheter, egenheter och hur han rått blev kickad av TV. Han ser igenom fördomar, som när bilden av en encelligt heroinfylld Thunders nyanseras på ett sympatiskt sätt (men med i stort samma text som finns i en tidigare RH-bok). Sällan avlossas elakheter, syrligheter och direkta uppriktigheter. Allt är ofarligt, förstående och tillrättalagt. Kanske är jag alltför misstänksam, kanske är jag bara en sur gammal gubbe som gett upp tron på den ädla människan. Smart och drivet blev jag i alla fall först förd bakom ljuset av de underfundiga, charmiga och lite galna ungdomshistorierna. Resten köptes utan tanke. Nu känns i många delar utstuderat tillrättalagda och jag köper dem inte rakt av. Kanske ska den ses som en posörs berättelse om att bli omtyckt och om att vara punk innan den punken. Fast jag måste erkänna det känns också som en onödig onyanserad elakhet av något rejält ihjältjatat. Och förresten det är väl inget fel att vara posör och alltets centrum, förutom att det drar fokus från konsten. Oftast. Tror jag. Vad vet jag?
trippel
Fryppel
I am genuinely grateful to the holder of this site who has shared this
impressive piece of writing at here.
J’écris ce petit commentaire simplement pour remercier l’admin
Very nice post. I just stumbled upon your weblog and wished to mention that I’ve really loved browsing your weblog
posts. After all I’ll be subscribing to your feed and
I’m hoping you write again very soon!
Nice blog! I was blown away by the information present in this content. I find them very resourceful and helpful. Hoping to see more similar content from this website. Meanwhile, I am referring you to a platform that gives you updated info on the best stock to invest in with the link below.
https://www.makeoverarena.com/best-stock-to-invest-in/
Ne zamandır web sitelerim için aradığım içeriği sonunda buldum. Bu kadar detaylı ve net açıklama için teşekkürler.
very good jon bro. very useful to me mersii