Jag vet inte var jag ska börja. Eller om jag ska tala i egen sak eller mer allmänt. Vi får se var det landar. Kulturstöd, det är det jag vill prata om.
Jag har gett ut fyra böcker med dikter. Jag har fått en del stipendier tack vare det, i runda slängar runt 200 000 utslaget på ungefär 16 år. Jag är tacksam för det. Jag har varit med och gjort ungefär tjugo skivor under samma tid som har gett mig kanske lika mycket, kanske mer. Alltså om man räknar STIM, NCB, Sami, royalties och sånt, alltså laga pengar, som jag har haft rätt till. Jag vet inte exakt, jag bryr mig inte om summorna heller, det är inte så viktigt. Jag vill bara lägga korten på det berömda bordet.
Hur mycket pengar går till högkulturen och hur mycket går till populärkulturen? Det finns en diskrepans som inte känns helt ok. Läste nåt som Linda Skugge skrev, att hon vill fan inte betala författares skrivarlyor med sina skattepengar. Jag fattar det. Jag håller inte nödvändigtvis med i sak, men jag fattar resonemanget. Att vill man sprida sina grejer så får man fan jobba för det. Har man inte tid att extrajobba för att finasiera sina smala små diktsamlingar/romaner/grafiska projekt/whatever så kan man lika gärna låta bli. Man ska inte kräva att samhället betalar det, att andra skattebetalare står för den lyxen. Jag fattar. Inte för att Skugge på ett enda sätt påvisar att just den här författaren lever på hennes surt förvärvade (och numera illa intjänade) slantar. Och jag har aldrig hört talas om ett enda stipendium eller några förmåner som så till den milda grad gynnar kulturarbetare som, kan man anta, inte riktigt säljer så mycket av sina grejer att de kan hyra kontor på Södermalm i Stockholm. Men vad vet jag?
Poängen är dessutom en annan. Så här: Den nya regeringens mål är att alla ska klara sig själva, och gör de inte det så är det inte den nya regeringens problem. Det är ideologi, jag tycker inte som dem på en fläck, men jag tror jag har fattat i alla fall.
Den förra regeringen och mer vänstern i allmänhet vill subventionera kulturen och det är förstås bra. Jag är helt för bidragssverige. Jag är för att alla ska vara med och betala, till och med den senaste kulturministern och Linda Skugge. Vad som däremot inte är ok är hur dessa subventioner ser och har sett ut i urminnes tider. Menar, alldeles bortsett från att allt snart kan vara en saga blott.
Om man spelar exempelvis kammarmusik, eller ännu hellre teater på de stora institutionerna då får man stöd. Det säger ju sig självt att det kostar pengar att hålla på med det och vilken dumjävel som helst kan begripa att kammarmusikerna inte säljer skivor som smör och att de inte kan turnera till marknadsmässiga gager för att tjäna pengar till hyra och dagis och allt annat som faktiskt behövs. Och jag förstår att om man ställer allt det här mot varandra så kommer kammarmusiken att hamna rätt långt ner på listan av vad vi faktiskt behöver för att överleva. Även om jag hatar när folk gör det, ställer såna saker mot varandra.
Och samma sak gäller givetvis mina diktsamlingar, fick böckerna inte litteraturstöd skulle man vara tvungen att sälja de förr typ 6000 spänn i stället för, som nu, runt 200. Och de skulle de knappast sälja de ytterst blygsamma 1000 ex som de nu ändå brukar sälja. Och jag är ändå extra priviligerad. De flesta diktsamlingar säljer mellan 45 och 200 ex. Jag klagar inte på min egen situation alltså. Jag är glad att de säljer så mycket och det händer att det dyker upp några tusen då och då.
Jag hörde om hur någon på Kungliga operan lyfter 25 000 för att sjunga ett nummer i nån föreställning. Per föreställning. Det är ju bisarrt. Hur lång tid kan det ta att göra det? 20 minuter per kväll? Det är ju en extremt bra timlön, säkert högre än Fredik Reinfeldts till och med. Klart jag blir förbannad på det. Att den kulturen betalas med Linda Skugges skattepengar.
Vad som stör mig mest med det här (än så länge existerande) systemet är att håller man däremot på med populärmusik, vilket jag ju gör, så ska man hela tiden slita på marknadens villkor. Hela tiden ska man acceptera att jämföras med Per Gessle eller Tomas Ledin. Alltså, man ska hela tiden jobba på samma villkor som de (ytterst få) som tjänar verkliga pengar på populärkultur och aldrig får det ifrågasättas. Jag sliter fan dygnet runt för att överhuvudtaget överleva. Turnerar mer än Ledin och Gessle, gör fler (och, inte för att det kanske har med saken att göra, bättre) skivor men tjänar mindre än deras svarta hemhjälp. Om de har det, det vet jag inget om, men jag blir lite upprörd nu. Det är fan inte rätt att operasångerskor tjänar mer på en kväll än vad jag gör på en höst. Jag menar, där håller jag helt med Linda Skugge, operamänniskorna kan väl fan också jobba extra. Men de behöver inte. För högkulturen är så självklart utsatt hela tiden och popmusiken är så självklart kommersiell. I bidragsgivarnas (statens) ögon. Men verkligheten ser ju inte ut så. MABD, eller vad som helst egentligen; Action Biker, Jens Lekman, Andreas Matsson, Henry Chapman, El Perro Del Mar, alla vi går på knäna. Alla måste jobba extra, ingen av oss lever gott på att skriva våra egna låtar och sjunga dem själva. MABD säljer sådär, Tunaskolan sålde mäktiga 6000 ex och Jag ska bli en bättre vän futtiga 2000. På ett ungefär alltså. Vi spelar ute så mycket vi kan och tjänar pyttelite pengar på det. Skulle vi kunna turnera mer skulle vi förstås tjäna mer, men det går inte eftersom vi måste sköta våra andra jobb och studier för att kunna göra det vi är bäst på, och som jag uppriktigt tror är till gagn för flest människor. Men det är litegrann en annan diskussion, kulturens roll och plats i samhället, och jag har märkt att folk klarar fan inte av att ta in och beakta saker som styrs av fler än två parametrar.
Men för att sammanfatta så vill jag väl bara säga att synen på kulturstöd måste ändras. Det vi troligen kommer att få är värdelöst, men vi ska akta oss jävligt noga för att prompt försöka bevara det vi har haft. Fokus måste förflyttas, rättvisa skipas. Eller nåt.
Matti
det där med fler än två parametrar, mats sa det och jag tycker det är sant. men så smart är jag inte på egen hand.
Jag funderar lite på vad Alkberg har för alternativ syn som skulle gagna populärkulturen mer, men ändå vara ett paradigmskifte från dagens syn på den. Att det bör ske något är ganska självklart, men vad är det egentligen som måste till? Ska populärkulturen baxas upp på samma piedestal som finkulturen? Ska finkulturen puttas ut på samma kommersiella gungfly som populärkulturen? Kom inte med problem, kom med lösningar!!!
populärkulturen ska baxas upp. debaser ska ha mer pengar och operan mindre. kulturen bör öh få mer pengar, mer och fördelas annorlunda. man kan finansiera det genom att exempelvis höja förmögenhetsskatten. exempelvis.
Det kan verka populistiskt att ge sig på operan och att ställa kommersiellt svaga kulturformer mot varandra. Men som timanställd scentekniker på operan i malmö häpnar jag dagligen över den totala avsaknaden av ekonomiska överväganden. Givetvis finns det en budget för varje produktion men den märker vi som jobbar med den aldrig av. Det slösas både med personal och med material på ett förbluffande sätt. Den Konstnärliga Friheten verkar här existera i ett ekonomiskt vakum. Min uppskattning är att man lätt skulle kunna skära ner anslagen med en tredjedel utan att påverka kvaliteten.
dessutom är det störande att folk konsekvent ger sig på kulturen, aldrig forskning, aldrig idrottsrörelsen. för det finns en elit även där som får pengar så det sticker i mina outbildade nördögon.
håller med matti. det sticker också i mina ögon att jag får pengar av staten. jag är kass, många av mina kollegor (fosskare, eller ”fosskare” om vi ska vara riktigt ärliga) är ännu kassare (ni fattar nog inte hur mycket lågliv som lullar runt i min korridor varje dag utan att göra skäl för sig, mig själv inräknad), men trots det får vi den ena millijounen efter den andra för att åka runt på konfarunser och ljuga röven av folk som tror att det vi gör är grymt när det i själva verket bara är trams som vi googlat fram och slängt ihop. samtidigt som råsmarta personer, som chåförn, får hanka sig fram som rörmookare för att få kaffepengar (inte för att det är fel på rörmokare, men jag skulle ha större glädje av att chåförn skrev 56 verser till på put me back together). jag blir fan äcklad av mig själv ibland. men mest äcklad blir jag av linda skugge. hon är en riktig röv.
Och för att förtydliga, jag pratar om Stockholm i kommentaren ovanför (även om exemplen säkerligen finns överallt i Sverige). Jag ställer Kungliga operan mot Debaser i huvudstaden.
Har aldrig varit på operan, men nog serverar de öl där?
Ett vanligt argument i mindre städer (läs: Luleå) är nämligen att krögare får klara sig själva om de väljer att husera rockklubb. Det kan ha att göra med att rock och popmusik anses vara en ungdomsgrej och kommunerna vill verkligen inte underlätta för ungdommar att dricka alkohol. Nån slags jävla surgubbe – och surkärring – mentalitet. ”Vi gav er fritidsgårdar men det dög tydligen inte”. Som att de hoppas att det drogfria (eller högkulturen) ska vara ett självklart val efter att ungdomarna fyllt 18. Men så är det ju inte.
Och jag gillar opera, jag lyssnar gärna på det, skulle gärna gå på opera om jag hade råd.
Fast som jag skrev i själva texten, jag hatar när man ställer sånt här mot varandra. Klart vp och alla (forskare) ska forska, klart jag fattar vikten av det. Blir bara sne när kulturen (av de ”bidragsberoende aktiviteterna”) är det enda man ska skära i hela tiden. Ännu sneare blir jag när den ställs mot vård och skola.
jag håller med. alltså på riktigt. det är säkert viktigt med forskning, men det finns en störig tendens att överdriva betydelsen av ”forskning och högre utbildning” för samhällsutvecklingen. alla tjatar om att vi måste säkra vår position som världsledande i ”kunskapssamhället”. jag är inte så övertygad om det. jag menar verkligen att sådana som jag borde få mindre pengar av staten. våra pengar borde istället satsas på saker som kommer alla till del, och det gör långt ifrån all ”forskning och högre utbildning”. hellre en miljon till någon som skriver dikter. jag är helt säker på att det skulle bidra mer till det goda samhället än mycket av den forskning som produceras. men det är det inte många som vågar säga. mats alvesson är en av få som försöker lyfta frågan, bland annat i boken ”tomhetens triumf”.
en miljon till en poet? vad är nobelpriset på?
asså, jag fattar hur du menar.
det värsta för mig, personligen alltså, är den här skammen, känslan av att inte uträtta något. jag känner den konstant men stretar emot, då den är en social konstruktion glatt påhejad av skugge och hennes grannar.
men tydligen är jag inte ensam. en miljon skulle ju ett par poeter och forskare klara sig rätt bra på en tid. tanken med stipendium och bidrag och sånt är ju ändå att man ska kunna utveckla ett oberoende, att man ska ha tid att fördjupa och förfina sin, eh, konst såpass att man blir självförsörjande nån gång. eller?
men hur definierar man högkultur och populärkultur?
horace är något på spåret i senaste numret av odd att large (har jag för mig) eller om det var något han sa/skrev någon annanstans.
nåt om att högkulturen är övertygad om att det finns bestämda värden, en överordnad kvalitet (eller iaf en tro på det) inom högkulturen, medans populärkulturen inte fungerar på samma sätt. att allt därinom är tillåtet och möjligt. typ att en apa kan måla som matisse. eller att robert pollard är lika bra på att spela som radiosymfonikerna. att han är lika bra som mozart på att skriva låtar.
kort sagt: högkultur = en objektiv sanning existerar och är och bör vara allmänrådande. populärkultur = den subjektiva sanningen rules.
bortser man från det moraliska i dessa två påståenden (och det kan man göra) så tycker jag att det är en rätt träffande beskrivning.
om moralen kan man snacka om denna brytpunkt är allmänt accepterad, annars är det meningslöst. men sen måste den tas, diskussionen. när det blir dags att fördela stålarna.
om man utgår ifrån att en poet ska ha samma lön som en forskare (vilket han natutligtvis ska, precis som rörmokaren och skugge) så skulle en miljon räcka i knappt två år (förutsatt att sociala avgifter och sånt dras). på de två åren skulle han få tid att göra något riktigt bra, genomarbetat, helt oberoende av förväntningar. det betyder alltså inte, tycker jag, att målet bör vara att förfina konsten så den blir självförsörjande. konst, precis som forskning, ska inte vara självförsörjande. då blir det per gessle och liza marklund och åke e andersson av varenda jävel. jag skulle lätt ha kvar fastighetsskatten (som jag betalar med glädje) och förmögenhetsskatten (som inte berör såna som mig) för att finansiera sånt. det gäller både högkultur och polulärkultur. horas definitioner är bra, men egentligen helt ointressanta. all kultur är ju, till syvende og sidst, populärkultur.
jadu. som vanligt har du rätt. jag är bara van att överleva samt försörja familj på runt 10 000:- i månaden (inklusive allt fast: hyra, el, telefon dagis etc). men det är kanske inte så jag ska resonera. så fast i skiten (för att inte tala om skuldfällan) är jag. inte för att skryta/slumma utan för att det faktiskt är så.
Håller med i ditt resonemang, vad jag saknar är dock ett förslag på hur det skulle kunna se ut, vilket skulle vara intressant. Sedan är det ju konstigt att Jag ska bli en bättre vän, har sålt så pass mycket mindre, eftersom den skivan är snäppet skarpare än Tunaskolan, enligt min ringa mening. Men det kan ju göra med hype, radio etc.
Mattias: Jag ger mig in i fiendeland nu. det är allt jag kan säga för tillfället. Säljer min själ.
Vad gäller Jag ska bli en bättre vän så var världen inte redo för trallpunk av den kalibern.
Men visst var det hype, skivbolagsbyte, timing och sånt inblandat, helt klart.
Fan vad jag hatar kapitalismen, men den styr och bestämmer. Detta som kommentar till båda de föregående styckena. Antagligen därför jag känt mig helt spyfärdig senaste dagarna. Hoppas att det jag gör är värt nåt. Men mer om det senare.
Nu kanske jag slirar ifrån ämnet kulturstöd lite men varför inte ha en donations paypal? Jag har köpt alla era skivor och jag har gått på två spelningar. Hur mycket pengar har ni fått in genom mig då? För mig är det inga tvivel om att ni är Sveriges bästa band och er musik betyder väldigt mycket för mig. Jag har svårt att tänka mig att ni har fått lika mycket från mig som jag fått av er. Att för mig donera några hundra spänn skulle bara kännas rättvist. Visst kan det upplevas som allmosor, det är säkert så de flesta människor skulle se det i dagens samhälle där så riktigt kapitalismen styr. Gåvokulturen är det vackraste som finns och den är stark idag i form av fildelning. Om man motsätter sig både kapitalismen och gåvokulturen är det ju mer eller mindre kört.
http://www.amazon.com/Gift-Imagination-Erotic-Life-Property/dp/0394715195/sr=8-1/qid=1163000988/ref=pd_bbs_sr_1/002-6232300-2730403?ie=UTF8&s=books
klipp dig och skaffa dig ett jobb.
Läs på om författarstipendier. Du borde i alla fall veta att pengarna kommer från biblioteksersättningen – alltså den summa som staten betalar till Författarfonden för varje utlånad bok på svenska bibliotek. Detta för att kompensera för den uteblivna försäljningen i bokhandeln, som kommer sig av att folk i stället lånar på biblioteket. Det är alltså en sorts upphovsrättsersättning. Bidrag är ett direkt felaktigt ord i sammanhanget.
Att du som är författare inte känner till det här är ju smått otroligt.
lite länge sen förra inlägget skrevs, men jag ser det först nu.
Ja, otroligt. Det är väl inte alla bidrag och stipendier som funkar som upphovsrättsersättning? Otroligt att du som kan så mycket annat inte känner till det.
jag glömmer ibland av att det är såhär…lyfter alla mina favoritartister till skyarna och blir så jävla förvånad när jag hör att de bor i en sunig lägenhet och lever ett vanligt svenssonliv…likadant med dig, för mig är du en stjärna…fan vad sur jag blir. Inte för att jag vill göra musik för pengarnas skull men jag skulle vilja kunna drömma om en framtid som musiker!
Helg igen!