Ett halvår efter överallt annars kom så sommaren här uppe med. Herregud, jag vet att prat om vädret anses vara den lägsta formen av konversation (efter, som Tony Soprano sa, ”remember when…”). Men vadårå. Här snöade det långt in andra halvan av maj. It was crazy. Som om man bodde i Spetsbergen eller nåt. Nu har skolorna slutat och häggen blommar som om den aldrig gjort annat.
Annars, jag och Jonas spelade på Jazzomat och det gick inte så bra. Andra halvan av första setet var ok: vi fick till Ghost Rider rätt bra. Och I Love You gick helt ok. I övrigt kände det lite ljumt. Det berodde såklart mest på oss (på mig) men inramningen var lite fel också. Ni vet, det blir ju a l d r i g mörkt här uppe efter 20 maj eller nåt. Har man dessutom lampor tända lite överallt och sittande publik så blir det lätt lite matsalsstämning: alla ser varandra för bra. Det har en hämmande effekt som vi (jag) borde förutsett och följaktligen mörklagt Jazzomat innan vi började lira (som man säger i Jazzland). Jag uppehåller mig länge vid det här för att jag inte vill kritisera någon annan än mig själv. Dessutom tycker jag det är roligt att förstora upp en mikrohändelse så här långt (flera veckor) efter. Hehehe.
En annan sådan är att jag spelade in värsta horindiehiten häromdagen. En cover på en K-laz låt. Han ville ha en indieversion av en av sina egna låtar på b-sidan till en kommande EP med Blänk (som, tror jag, hans Eurodiscoprojekt heter). Och shit vad jag levererade. Jag spelar alla instrument själv och det låter verkligen sjukt mycket -93. Somliga kommer att kissa på sig av förtjusning.

På lördag spelar jag och Jonas på Svartöstadan i alla fall. 12-12.30. Vår speltid alltså, Svartöstadan håller på hela dan och på kvällen är det fest överallt utom hos Kalle Nyman (som brukar hålla med Thee Party för oss alternativa 20-50åringar). Och jag nämner Kalle N för jag kommer att skriva mer om honom senare skulle jag tro, han spelar ståbas i mitt rockabillyprojekt (Jonas spelar elgitarr). Vi repade häromdagen och det kändes grymt, men fan vad svårt det är. Cristian hörde på från något annat rum och sa att det lät skit. Men det blir bättre. Jag har visat dem typ fyra låtar, men hur de blir är lite svårt att säga ännu. Annat än bra då, det är jag ju helt övertygad om. Och roligt var det och det svängde faktiskt här och där.

Läste ut Rip It Up and Start Again. Har ni läst den? Vet ni vad jag pratar om? Det är alltså Simon Reynolds genomgång av postpunkens uppgång och fall. Och den är riktigt bra. Inte lika djup i sin analys som Jon Savages England’s Dreaming (om punken) och inte lika rolig som Please Kill Me, men grym. Och framförallt så är efterordet svinbra. Ofta i musikbiografier så är det där det brister. När författaren klarat av sin egen revolution och tid så återstår ofta bara ingenting alls egentligen: ”sen hände inget och då kom Nirvana och Seattledemonstrationerna, kampen lever men ser annorlunda ut!”. Jävla pissretorik det där. Reynolds, däremot, har analysen helt klar för sig. Han säger till exempel att efter 84 så blev popmusiken plötsligt apolitisk och postmodern, rent av ironisk, medan den innan dess och efter punken främst varit modernistisk. Jaja, tänker jag, Jesus and Mary Chain då? Och så läser jag vidare och så dyker JAMC upp och dissikeras i enlighet med denna tanke, och det stämmer ju. Samma sak händer med Primal Scream, Pastels, till och med Smiths ger han sig på och detta är helt i sin ordning. Dessutom, han säger aldrig att de här gör/gjorde dålig musik bara att det inte ses framåt längre. Jag skulle kunna gå i polemik här och hävda att den här glidningen mot konservatismen och det förflutna och inslutenhet skedde senare egentligen, runt 92-93 i och med Britpop. Jag tycker att Reynolds väljer att ignorera en hel del amerikansk musik, det man kan kalla post-hardcore kanske. Visst, han skriver (fö första gången jag sett det i en brittisk bok) initierat om hardcorerörelsen och framför allt om de banden som verkligen stack ut: Husker Du, Black Flag, Minutmen, Meat Puppets och Butthole Surfers. Men han glömmer att den scenen utvecklades, inte bara med riktning psykedelia/hard rock (som Dinosaur JR, Screaming Trees, Afghan Whigs etc) utan även i helt andra riktningar. Jag säger inte att Trans-Am, Tortoise, Sea and Cake, Shellac et al låter likadant eller är lika bra men inte kan man riktigt anklaga dem för att vara vare sig inställsamma, bakåtsträvande eller puritaner.
Nåja, varför jag skriver om det här i samma inlägg som jag skriver om hur jag börjat spela rockabilly kan ni förstås klura ut. Det är ju för att säga att jag är kanske gammal, men jag är inte så gammal. Inte heller är jag Nisse Hellberg. Jag har ändå lyssnat betydligt mer på Lydia Lunch än Elvis Presley. Jag skulle till och med vilja påstå att jag lärt mig mer av Lydia Lunch än av all traditionell rock. Det finns ingen som helst anledning att bara stå och veva gamla Chuck Berry-riff och drömma sig tillbaka till en tid när kvinnans plats var i köket och det ansågs vara ett framsteg om man (i Chuck Berrys fall) slapp plocka bomull mot ingen lön och undermålig bostad. Inte heller finns det någon anledning att bli helt 80-talsskruvad i huvudet och (i Lydia Lunch-fall) spela in konstnärlig våldsporr och mässa atonalt om jordens undergång. Men Simon Reynolds har rätt, och även om vi är oense om tidslinjen så kan man inte leva som om det förflutna inte fanns, som om man inte hört och älskar såväl Johnny Burnette som Kraftwerk som Michael Dracula. Inte heller kan man (eller bör man) spela musik bara för att utveckla och visa upp en enda sak. Sen om det är sin själ eller sina åsikter om det populärkulturella klimatet i Sverige eller västvärlden. Fast vad kommer du att lyssna på om 20 år? Country Girl eller Hallo Gallo? Jag menar, jag har ingen lust att visa upp min skivsamling, spegla den och inget annat, genom den musik jag gör. Det finns sätt att göra musik som inte nödvändigtvis är ett under i unicitet (som Throbbing Gristles Hamburger Lady var en gång för drygt trettio år sen, eller Chuck Berrys Maybellene för ännu längre), men som har lika lång livslängd. Och det är den jag tänker göra.
Och det finns förstås ingen anledning att ta allt på sånt jävla allvar heller: vi spelar helt säkert Memphis Tennessee på lördag trots överstående drapa (eller egentligen helt i linje med den). Och är man inte där, det gäller ju antagligen de flesta som läser det här, varför inte skruva upp boomboxen på förtan nu i helgen? Gapa med i falsettdubben i Strutter eller det Lennonska raspet i Alma Mater, det är sommar, fan vad fett.

Matti

Det är alltså i Luleå. Jazzomat är en liten bar vid järnvägsstationen och det är således åldersgräns. 18 år måste man nog vara i alla fall. Ring dit om ni undrar något. 092015444.

MABD finns inte längre. Det har känts som uppförsbacke lite för länge. Vi bor utspridda över hela landet, alla utom jag har andra grejer som de vill och/eller måste hålla på med. Vi har repat ordentligt två gånger senaste halvåret och kanske en gång halvåret innan.
För mig är det nu så, och har alltid varit, att jag håller på med musik i princip dygnet runt, jag gör låtar oavbrutet och har väl egentligen inte fått utlopp för det sedan, jag vet inte, Moby Dick med BQ, eller sedan Tunaskolan med MABD.
Det är lite som Björn Olsson sa på telefon häromveckan: ”man är inte 40 längre”. Jag vet att jag inte är så otroligt gammal som Björn och jag vet att jag själv försatt mig i situationen där jag varit beroende av Bandet som idé och verkställande organ. Men nu går det inte längre. Jag har förlikat mig med tanken på att The Bear Quartet är ett projekt snarare än ett traditionellt rockband, och jag vidhåller att vi hittills bara gjort bättre och bättre skivor: mina favoriter är i tur och ordning: Eternity Now, Ny Våg och Gay Icon. Men jag vill inte att MABD ska bli likadant.
Jag har så otroligt mycket idéer som kräver så mycket mer än att träffas i replokalen fem dagar om året för att gå igenom lite ackord. Vidare, eller om det är just därför, upplever jag det som att MABD musikaliskt nått vägs ände. Det går inte att (eller snarare- jag kan och vill inte) göra skivor i samma traditionella rock-ram, med trummor, bas, gitarr och orgel längre.
På samma sätt som vi med BQ fulländade någon slags gitarrmangelformel i och med Revisited Epn, och en elektronisk dito i och med Eternity Now är jag färdig med mitt Vuxenrock-på-svenska projekt i och med Ditt hjärta är en stjärna.
Jag vill göra en coverskiva, jag vill göra en hardcoreskiva, jag vill spela improvisationsmusik, jag vill spela femtiotalsrock och en massa andra grejer som jag känner att jag jinxar om jag pratar för mycket om. Jag menar att jag måste kunna fokusera så inihelvete, dra på mig skygglappar och helt stenhårt gå in för en sak åt gången, eller egentligen helt väsensskilda saker fast simultant, och det funkar inte så med MABD.
De andra har sitt och jag har inget annat. Inget jobb, ingen inkomst, ingen utbildning och inget att förlora. Jag vill och måste spela på heltid. Och det på en hel massa plan: ekonomiska, existentiella, konstnärliga. Och jag har en rätt stor familj att ta hand om, jag kan inte hänga upp mitt liv på andras tid och välvilja.

Jag önskar Cristian, Mats, Anders, Frans och Kalle lycka till med allt. Vi har haft extremt roligt när vi har träffats och jag tycker det är synd att det inte blev något av ett par av låtarna vi repade in, synd att det inte blev några skivor med den här sättningen.
Och det är en annan grej. Vi fick inga spelningar, vi kostade för mycket eller var för dåliga i andras ögon (jag vet uppriktigt inte), och hade således ingen naturlig anledning att träffas så mycket som vi borde ha gjort för att repa och verkligen vara ett band på det där sättet, ni vet, som när man är en familj liksom. Det hängde en massa grejer i luften, inspelningar, producenter, andra skivbolag, men jag orkade inte med att vänta och skjuta upp grejer ett halvår till och ett halvår till och så vidare.
Jag har väntat på andra hela livet känns det som. Och jag är inte purung längre. Jag kan spela alla nödvändiga instrument själv, jag har säkert 200 låtar som jag inte gjort något av ännu och det gör mig galen. Jag vill dessutom, som jag berörde ovan, göra flera olika grejer. Jag kan inte förvänta mig att andra vuxna människor (ja, ingen annan alls faktiskt) ska följa mig i allt som vore jag nån jävla sektledare. Jag vill spela punk i Skellefteå, som vi gjorde i början, när vi hette MA3. Samtidigt vill jag göra storslagen orkestrerad pop och spela på stora festivalscener. Jag tänker göra det och allt annat med olika människor hela tiden. Handplocka folk för olika tillfällen. För ingen jag känner kan (alltså, har tid likväl som KAN, rent tekniskt, eller hur man nu ska förklara) göra alla de här grejerna. Hela tiden. Som jag vill och tänker alltså.
Samtidigt, jag älskar ju alla jag spelat med i MABD, jag kommer säkert att spela med allihop igen, de kommer att finnas med, bara inte samtidigt och alltid.
Och jag har grejer på gång, det här är inget Ajöss och tack för fisken, tvärtom. Jag ska nå ut och jag ska ner i tunnlarna, det går att göra båda grejerna utan att kompromissa. Ok?

Matti

Allting är drömt

Raincoats. Fan vad de var bra. De var på sätt och vis flaggbärare, det första postpunkbandet, de första som gjorde några skivor som inte lät punk på något sätt alls, som inte hade någon egentlig musikalisk bakgrund i punken. Även om det förstås var (och är) rätt punk att inte ha musikalisk bakgrund överhuvudtaget.
De gjorde grym musik utan att kunna spela särskilt bra, och de var möjligen samtida med de allra Första No Wave-banden från New York, speciellt Teenage Jesus and the Jerks, men de hade en slags engelsk känslighet som gjorde dem alldeles unika. Man kan förstås jämföra dem med Slits, men Ari Up och hennes kompisar var några år äldre, eller hade i alla fall varit med ett tag: de spelade med Pistols och på Raincoats första spelade Palmolive från Slits trummor.
Jaja, rockhistoria schmockhistoria. Raincoats lät verkligen inte som några andra. Det berodde delvis på att de hade fiol i sättningen, men mer låter det som att de är helt och hållet självlärda på sina instrument och gjorde låtar i enlighet med detta. Arrangemangen och spelet är väldigt okonventionellt. Det är tempoväxlingar som verkar kommit till av såna där amatöranledningar: det här är för svårt att spela fort, vi kör just det lite långsammare. Och: fan vad länge vi har spelat så här. Vi gör så här i stället. Om jag sjunger så här, så sjunger du så här. Om ni fattar.
Det är några grejer som sticker ut i allt det här, att greppa i allt kaos om man tycker det verkar knepigt, som knepig musik: En slags medfödd funkighet i gitarrspelet, basgångar som är roligare och bättre än (den samtida) Peter Hook, stämsången (eller vad man ska kalla det: de sjunger olika grejer, texter och melodier simultant Ana De Silva och Gina Birch), och melodierna. För mitt i den här röran är det fantastiska melodier. Och deras cover på Kinks Lola är en postpunkklassiker och minst lika bra som originalet. Det är sant, och jag ä l s k a r verkligen Kinks.
Mästerverket är ändå andra skivan, Odyshape från 1981. Det är någon slags postfolk, snarare än –punk. Om det överhuvudtaget går att kategorisera så enkelt. Än en gång, det går att jämföra med ungefär samtida New York-rock. Talking Heads Remain in Light kom året före och påminner litegrann om Odyshape, även om Talking Heads var mer Afrika än Europa vid tidpunkten. Raincoats använder fiol på samma sätt som Velvet Underground gjorde. Och John Cale kommer ju från Wales, och Raincoats är alltså lite folkiga och, ja, ni fattar.
Fast själva poängen med skivan är att den är så tom, i bemärkelsen minimalistisk. Det är repetitiva melodislingor i det höga registret. På gitarr, fiol, piano och bas. Och den där veka sången som sedan renodlades, vill inte riktigt påstå att den utvecklades, av Bilinda Butcher och blev till ett skämt i och med alla shoegazerband några år senare. På samma sätt som Ian Curtis kan sägas vara ansvarig för en hel massa galenskaper som exempelvis Rose of Avalanche, The Sisterhood med mera. Hade han vetat om det hade han antagligen tagit sitt, nä, just det, det var inget. Men alltså, jag tycker Odyshape är bättre än exempelvis Closer med Joy Division som ju generellt anses vara True Postpunk.
I rakt nedstigande led finner man förstås Electralane och innan dem Moonshake, men inte Stereolab, för det är liksom andra sidan av det myntet, det som utformades av Neu.
Det jag ändå tänker mest på när jag lyssnar på Raincoats ( och en del andra band från den här tiden, framförallt Slits, även om de inte är så värst lika musikaliskt: Raincoats är mer psykologi och Slits mer, eh, gymnastik kanske) är Stephen Frears tidiga filmer: My Beautiful Launderette och Sammy and Rosie Get Laid, Och Zadie Smiths White Teeth och uppföljaren, jag minns inte vad den heter just nu, Autografjägaren eller nåt. Och förstås på Hanif Kureishis Black Album och Buddah of Suburbia. Kureishi skrev för övrigt både My Beautiful Launderette och Sammy and Rosie. Och om det är svårt att föreställa sig böckerna om man inte har läst dem så finns det miniserier för brittisk teve som är baserade på såväl White Teeth som Buddah of Suburbia. Det är liksom London och den där tiden, det de pratade om, deras relationer, sex och upplopp och ett evigt regnande.
Raincoats lade av efter tredje skivan Moving, men återbildades tack vare Kurt Cobain och gav ut en sista skiva, Looking in the Shadows och den är förvånansvärt bra. De finns, eller mer semi-finns, fortfarande. Grymt band.

För övrigt har mitt musikgeekeri nått nya höjder. Jag gjorde en ett dygn lång playlist häromnatten. Den består av skivor som bara har bra låtar, som man alltid kan tänka sig att lyssna på utan att behöva varap å något speciellt humör. Det är inte världens bästa skivor, men några av dem, jag har andra kriterier med när jag lyssnar på musik. Till exempel tycker jag att Throbbing Gristles 20 Jazz Funk Greats är en helt fullkomlig skiva, samma med en del Neubauten-skivor. Ja, eller Mayhem, Emperor, Disorder, Napalm Death, Swans etc etc. Men de passar inte närsomhelst.
Grejen med de här skivorna på playlisten är att jag teoretiskt i alla fall skulle kunna shuffla låtar i 24 timmar utan att någonsin behöva byta låt.
Det är ju helt sjukt, jag märker ju det. Nu när jag för första gången formulerar det.

Anyway, snart kommer jag att uppdatera den här sidan med något märkvärdigare. För mig i alla fall.
Check this Space

Matti

Dennis Lyxzén intervjuas av Jonas i Norrbottenskuriren och det är sällsynt roligt. Inte bara för att han nämner mig och har rätt i det han säger, det är roligt ändå.
Själv lyssnar jag som av en händelse på Hüsker Dü som funnes det ingen morgondag. Av alla band som kom med första amerikanska Hardcore-vågen och sedan fortsatte (med någon slags posthardcore) är det nog dem jag haft svårast för. Och det är ju konstigt. De hade egentligen enklast låtar, med refränger och allt. Jag har lyssnat tio gånger mer på Black Flag och Dinosaur Jr. Och Sonic Youth. Och alla Pigfuck-banden: Big Black, Butthole Surfers, Killdozer och så vidare. Pigfuck, vilket jävla namn på en genre egentligen. Men men. Och alla band som spelade regelrätt US Hardcore och inte utvecklades nämnvärt: Minor Threath, MDC, Dead Kennedys.
Alltid har Hüsker Dü fått falla till föga. Det var något med deras hopplösa trumljud och det där malandet som påminde om powerop, och det är ju som bekant genren världen behövt minst av alla. Men nu är det just det jag gillar: det där synkoperandet som alla snabba band håller på med för att det dels låter bra men också för att det blir mindre jobbigt att hålla uppe tempot i 30-40 låtar på raken då. Och om man betänker på hur det måste varit för dem: Två bögar och en med mustasch, samtliga med ganska allvarliga drogproblem. Bob Mould överviktig och på allmänt dåligt humör. Och hur de klädde sig. Som om det var måndag morgon och de var försenade och allt var smutsigt, inklusive de där fula kläderna deras morsor köpt åt dem på Röda Korset. Men de tog på sig dem ändå. Detta i värld där heterosexualitet och muskler premierades på samma sätt som det verkar vara inom hockeykulturen (jag vet nu inte mycket om den egentligen, jag erkänner, jag kanske bara är fördomsfull, men jag har inte tid att sätta mig in i den heller, jag är för upptagen med att fixa håret och skriva dikter).
Det finns några You Tube-klipp där Hüsker Dü spelar i England och annorstädes, där Greg Norton (basisten, heterot) hoppar omkring som en galning, och Bob Mould har gitarren så långt ner på knäna att man omöjligt kan fatta hur han kan spela överhuvudtaget.
Deras första mästerverk var Zen Arcade, en skiva som var mer eller mindre revolutionerande när den kom. Alltså, i den lilla världen (som Allan Edwall säger i Fanny och Alexander), men det är poplåtar spelade som hardcorelåtar och ingen hade riktigt gjort det innan, de var faktiskt först med det, före såväl Bad Religion som Green Day. Och betydligt bättre. Och det slår mig att det jag alltid hade svårt med när jag var yngre är det jag gillar nuförtiden: den här konsekvensen: Moulds tunna gitarrmattor, Grant Harts tendens att spela för mycket hela tiden med det där fruktansvärda trumljudet. Jag tycker det är rätt coolt nu, det ljudet. Lite för lågt stämda oljeskinn antar jag att det är, för det är liksom ingen ton alls i trummorna. Låtarna som aldrig någonsin har ett ackord för lite eller för mycket. Det är liksom klantiga låtar. Går den i C så går den i C. Aldrig att man försöker sig på något ”avancerat” som en sänkning eller behåller melodin men spelar parallelltonart eller något. Och sången, framförallt Moulds, är som, ja svårt att beskriva, men jag tänker primalterapi eller något liknande. Om inte Soul var förknippat med Aretha Franklin och Marvin Gaye skulle jag säga att det var soul, det han höll på med. Liksom jagar demonerna ur kropp och låt.
När jag var yngre gillade jag Harts låtar mer. Så är det inte riktigt nu. De är också bra, men Bob Mould var geniet. Deras allra bästa skiva är Flip Your Wig och är deras första på majorbolag, det, hörs fan inte att det är det. Möjligen har man lagt tre timmar till på mixning: ljudbilden är något tydligare, mer separerad, men annars är det same old. Och det är bra med det.
Sista skivan Warehouse: Songs and Stories är också femstjärnig. Eller, alla skivor är det på sätt och vis: det är ingen större skillnad på dem, handlar mest om vilka låtar man föredrar. Jag kan lika gärna säga att New Day Risng är bäst. Men det gör jag alltså inte. Det är ett bra band som jag inte gillade lika mycket när det begav sig som jag gör nu. Precis som med Nirvana, som jag aldrig förstod mig på när de fanns.
Och, just ja, Hüsker Dü har gjort världens bästa cover: Byrds gamla psykhit Eight Miles High gör Bob Mould till något John Lennon skulle lämnat Beatles för att få till. Alltså, den är fullt i klass med exorcismen i dennes Mother.

Vet inte varför jag skriver det här egentligen, Jag tänkte bara skriva att vi MABD, eller vad vi ska heta på nästa skiva (antingen bara Mattias Alkberg eller med suffixet BD, om ingen har något bättre förslag: förkortningen MABD var en kommersiell missbedömning, det erkänner jag), har repat in ungefär tolv låtar, det blir några till, och vi ämnar spela in dessa i sommar. Tillsammans med en känd och bra producent, vi har en två-tre stycken i åtanke, men jag kanske gör bort mig om jag nämner några namn redan nu. Så jag låter bli. Men det är grymt, grymma låtar och jag börjar bli extremt nöjd med texterna, och mina grabbar spelar som The Family Stone. Det är lite Old School, men hur kan jag inte riktigt förklara. Jag säger som Dennis i Kurien-intervjun: ” Modern musik är ju det sämsta som har hänt musiken på sjukt länge.” Och menar det ungefär lika mycket som han gör det.
Den skivan kommer inte att låta som Hüsker Dü, det är inte därför jag skriver om båda grejerna i samma inlägg. Jag bara, jag vet inte.

Men, hej då

Matti

Den 21/3, alltså på Långfredag spelar vi, MABD, på Föreningsgatan 7, Lövskatan Luleå, tillsammans med två finska punkband. Det är våran enda spelning i vår. Det är full sättning och kanske spelar vi rent av någon ny låt. Jag vet inte vad det kostar, men det är inte dyrt. Kanske finns där förfriskningar också, jag vet inte riktigt. Men det blir kul och bra. Sisten dit är ett rötet lejon.

Jaha. Hur är läget, vad gör ni? Olika? Så är det för mig i alla fall.
Våren so far. Sjukdommar, egna och inom familjen. Inget allvarligt men med fyra barn som är sjuka i omgångar så har det betytt hittills ungefär fem veckors snor och hosta. Och hemma. Trevligt att ha dem omkring sig hela tiden. Det är myntets framsida.
Annat då. I slutet av den här månaden blir det nytt långrep med BD, jag har fortsatt göra låtar och börjar äntligen få någon slags fason på texterna. Åh, det blir så bra det här. Men för er som är intresserade av att se oss live (dvs alla) så får ni fan hosta upp ordentligt med stålar för att vi ska komma. Vi bor över hela landet numera och har tröttnat på att köra Re-evolution och Haparanda dagarna i ända. Menar, vi måste repa i såna fall. Och som ni säkert begriper är det dyrt och tidskrävande för oss. Men har ni festivaler, och tänker börja sommarboka så är vi intresserade. Det är nu i vår och enstaka spelningar som känns jobbigt.
Pjäsen jag pratade i början av februari blev sågad av den ende jag lyssnar på i det sammanhanget. Skönt. Slapp jag göra bort mig. Jag ska skriva den igen, på ett nytt sätt. Håller dessutom på med ytterligare en grej, får se vad det blir av det. Jag läser och har läst Sarah Kane, Jon Fosse, Max Brooks och Robertson Davies. Blivit lite filmintresserad igen. Tarkovskij är bäst. Och på tal om finkultur så håller jag fortfarande på att styra upp BQ-inspelningen. Nu har det dykt upp yttre omständigheter som måste åtgärdas. Jävla värld. Men det är lugnt.
Just ja, jag och Jonas håller på med värsta grejen, improvisiationsrock eller vad man ska kalla det. Vi har gjort några inspelningar och det låter helt sjukt bra. Men vi letar trummis. Säger det här dig nåt, ser du kopplingen? Pharoah Sanders, Jimi Hendrix Experience, Glenn Branca, Gene Vincent, Chuck Berry, Sonny Sharrock, Gaahlskagg, Stooges, New Order, Disorder och Tom Verlaine? Spelar du trummor, känner du igen dig i ovan nämndas batteri? Hör av dig för guds skull.

Jag vet vad det är för tid på året. Tänk att det bara är ett år sedan sist! En ny playlist med låtar alla måste lyssna på! Ser fram emot gnäll och sånt. Bring it on.

Internationella kvinnodagen 2008
01. Bahamadia – Wordplay
02. Fannypack – Hey Mami
03. The Slits – Shoplifting
04. Lamb – Gorecki
05. Chromatics – Running Up That Hill
06. Luscious Jackson – Naked Eye
07. Kate Nash – Foundations
08. Joan Jett – Bad Reputation
09. Patti Smith Group – Ask the Angels
10. Throwing Muses – Vicky’s Box
11. Violators – Summer of ’81
12. Huggy Bear – Shaved Pussy Poetry
13. Bikini Kill – Distinct Complicity
14. Crass – Poison in a Pretty Pill
15. Nina Simone – Sinnerman
16. Little Annie – Freddy And Me
17. Erykah Badu – The Healer
18. Mary J Blige – No One Will Do
19. Billie Holiday – Lady Sings The Blues
20. Julie Doiron – Gone Gone
21. Lulu – You and I
22. Michael Dracula – Another Distressed Damsel
23. Nico – I’m Not Saying
24. Joanna Newsom – Emily
25. Polystyrene – Skydive
26. Siouxsie & the Banshees – Melt!
27. Sonic Youth – Protect Me You
28. Britta Persson – Cliffhanger
29. Blake Babies – Lament
30. El Perro Del Mar – Somebody’s Baby
31. Frida Hyvönen – Fall Is My Lover
32. Sharrock, Sonny – Black Woman
33. Amy Winehouse – Rehab
34. Heikki – You Should Be Resting
35. Global Infantilists – Solitude
36. Taken By Trees – Lost And Found
37. Turid – Song
38. Mary & the Wildwood Flowers – Salty Hound
39. Young Disciples – Freedom Suite
40. Stina Nordenstam – Another Story Girl
41. Bonnie Tyler – Total Eclipse Of The Heart
42. Doris – You Never Come Closer
43. Françoise, Hardy – Si Mi Caballero

Låtarna kommer från 1983, en samlingskassett med svenska punkband. Samlingen hette ”Varning för punk” och gavs ut av Nicke ”Pack” Boström, han som har ettnollett nuförtiden.

Matti spelar trummor, Patrik Jäder spelar gitarr, Urban Nordh spelar bas
och Roine Wikund sjunger.

• National Service (Eratics)
• Våld (Alkberg)
• Massaker (Nordh)

Lördagen den 2/2 läser jag dikter på LittFest i Umeå. På kvällen spelar jag skivor i samma stad (samma lokal tror jag till och med) tillsammans med KBoi. Kom förbi vetja, det blir vuxet.
Annars skriver jag mest, som en borstbindare. Hur mycket sådana verkligen skriver vet jag egentligen inte, men ni är med på andemeningen, eller hur? Har skrivit klart en första version av Grunda, en pjäs jag hållit på med av och till i något år eller så. Den är ivägskickad på läsning och kritik. Skriver också lite dikter. Om det fortsätter såhär så har jag nog ett manus färdigt innan sommaren i alla fall: har en idé som verkar fungera, som jag inte förkastar efter tio sidor. Så lång har jag inte kommit med något sedan jag blev klar med Göta kanal.

Har tackat nej till en spelning med fullt band i Östersund. Väntar på fler datum tillsammans med Ulf Stureson: perioden vi siktar på är nu början av april. Vill ni boka oss: kontakta Ullis på national.se. Ja, eller luger.se – det är ju inte så att vi har brutit med varandra eller nåt. Och vi vill spela festivaler i sommar, BD alltså men också, jag och Ulf.
Gör låtar, slipar på låtar, till båda banden och har äntligen börjat komma igång med texter till dessa. Det har nämligen varit lite pissigt med det innan. Inspelning i dels maj, dels juli/augusti vad det verkar. Har även en annan grej på gång, ett projekt som om det blir av nog kommer göra en del väsen av sig. Inget farligt, inget kontroversiellt eller konstigt. Men jag vill inte jinxa det heller. Så jag väntar med det.
Annars har jag repat en del med Park Hotell och de har precis blivit klara med sitt album: Jari spelar in och trummor med dem. Har inte hört ett pip av vad de har gjort, men hur skulle det kunna vara annat än bra?
Alla mina gitarrer är trasiga: a l l a . Men Mats ska kolla på dem. Han är så duktig förstår ni.

Allt som allt har det inte hänt så mycket alltså, inte att visa upp i alla fall, men det är åtminstone grejer på gång.
Skriver det här mest för att jag är så less på att se nån gammal julhälsning när jag kollar in sidan. Julen känns jävligt 2007 nu.

Grejer jag lyssnat mycket på sedan senast: Familjen (riktigt bra, hade jag hört den innan nyår hade den lätt varit med på årsbästalistan), Tom Verlaines soloskivor, alla, men mest de senaste: Songs And Other Things och dess instrumentala partner Around. Har också lyssnat mycket på Stooges, Velvet Underground (of course), Slaughter and the Dogs, Eddie and the Hot Rods, Stiff Little Fingers, Angelic Upstarts, Lulu, Incredible String Band. Ja, och annat.

Jag håller somliga nyårslöften: jag läser och skriver varje dag. Jag håller mig borta från deckare och manusstrejken i USA kan vara det bästa som hänt mig rent kreativt.
Jag har stora förhoppningar på det här året. Nu är det bara för 2008 att fessa upp.

Matti

Några grejer jag vill säga innan det här skitåret, 2007, är till ända.

1. Gud vad det var roligt att turnera med Ulf. Och Jonas och Johan förstås. Gud vad det var roligt i våras och somras med BD, med Anders, utan Anders, utan Kalle, med Kalle, med Mats utan Mats och så vidare. Jag gillar det, att vi har kunnat spela bra trots att folk saknats (jag har saknat er!), att det inte berott på enskilda personer. På ett sätt är det väl ett tecken på att det är ett bra band. På ett annat är det väl ett tecken på motsatsen, inte att vi skulle vara ett dåligt band, men att det trots allt handlat lite om mig, att det här kanske är ett soloprojekt trots allt. Det kanske blir ännu tydligare nästa år, vi pratar om det i alla fall. Och hur som helst: närsomhelst börjar vi repa in nya låtar. Det är jag, Mats, Cristian, Frans och Kalle. Vilket leder in oss på nästa punkt.

2. Gud vad det är tråkigt att Anders slutar. Jag fattar varför, vi har pratat om det, och det angår självklart ingen annan, men jag vill ändå markera. Han kommer inte turnera med oss mer. Han har visat visst intresse för att vara med och repa och spela in. Han är välkommen i mån av behov av flinka pianofingrar. Men min tanke är att göra något mer gitarrbaserat till nästa skiva. Men det vet man aldrig. Kanske tar ett halvt rep och så saknar vi orglarna och det. Hursomhelst, jag saknar honom, men han har ett liv i Göteborg, andra band och andra projekt han vill prioritera. All respekt och tack för att du var med överhuvudtaget..

3. Jag är extremt trött på att avfärdas som socialrealist. Inte på socialrealismen som sådan, utan på att avfärdas. Jag är fan bäst och förtjänar lite respekt, även från borgerliga morgontidningar och pundare med bloggar. If not, fuck you. Och ja, det kanske är bittert och småaktigt men jag tycker inte jag är socialrealist heller. Jag är rimsmedernas rimsmed.

4. Det stör mig att folk stör sig på 80-talet, det stör mig att folk bryr sig överhuvudtaget. När han Kalle Anka på Filmkrönikan sitter och ser ut som att han presenterar Bagen (googla, ungdom) säger att han är trött på 80-talet blir jag så trött så trött. Kolla på dig själv, som en snäll skåning jag känner brukar säga. Vill jag säga. Till han i teven. Men det vore ju stört. Jag vet att han inte kan höra mig. För övrigt fokuserar folk på fel saker som vanligt. De osymetriska frisyrerna och synthljuden och den stela vita funken. Jag hävdar, har gjort det i ungefär ett år, att 80-talet var den sista perioden då vanliga gitarrband trodde de gjorde ny musik, musik som inte hade gjorts förrut. Och ja, jag menar de stora, eller i alla fall storslagna namnen på 80-talet: U2, Simple Minds, Echo and the Bunnymen, Smiths, The Sound, Ultravox etc. Det är sista gången man hör en viss sorts harmonik och spel som inte riktigt fanns innan. På 90-talet blev alla medvetna om det förflutna på ett helt annat sätt. Dels via ironiker som Blur, dumskallar som Oasis och de som var för trötta för att uppfinna något som Dinosaur JR, Mudhoney och Nirvana. Och självklart finns undantag (Sonic Youth, My Bloody Valentine, all genremusik: hip hop, house, techno, metal, electronica etc), men ändå, jag har rätt i det här om ni bara tänker efter lite. Och jag undvek medvetet att skriva något värdeladdat om banden ovan. Jag var sådär empiriskt korrekt. Och 00-talet är en helt annan grej. Eller, det är ju 80-talet.

5. Det har varit roligt att hänga här med er och jag ser ingen anledning till att nästa år skulle vara annorlunda i det avseendet.

6. Det rör sig i björnidet också. Jag och Calle gjorde fem låtar på två dagar häromveckan, vi har nog dubbelt så många i oss och de andras har vi inte hört ännu. Peter skriver texter till dem as we speak. Jari bråkar med Westside å allas våra vägnar och Jejo är pepp. Kan inte för mitt liv se att det skulle gå ett helt år till utan en asgrym BQ-skiva. Kanske rent av blir spelningar.

7. Några grejer som kommit lite i skymundan såhär i årsbästalistornas månad: Battles – Mirrored, Infinite Livez Vs Stade – Art Brut Fe De Yoot, Melt Banana – Bambi’s Dilemma, Marissa Nadler – Songs III, Bird on the Water. Dessutom: House MD. Den senaste säsongen, hösten i alla fall, våren har jag inte sett ännu, är bäst någonsin. I sista avsnittet botar House en artpunk-musiker. Dexter i all ära (och andra säsongen ryckte upp sig och blev helt sinnessjukt spännade i de tre sista avsnitten) men House är bäst. Och Office ryckte upp sig igen. Tror det var återgången till halvtimmesavsnitt som gjorde det. Fast sen kom förstås manusstrejken och allt blev tråkigt igen.

8. En trend, eller vad det är, som jag gillar och känner igen mig i: Dragningen mot det själbiografiska: att somliga börjar, vad ska man säga, fejka verkligt liv, och att andra verkar ha svårt för det. Jag tänker på exempelvis Klungan, Jag och jag själv och Maja Lundgren. Jag stör mig på det här med att allt ska bedömmas liksom objektivt. Att ser man upphovsmannen/kvinnan bakom verket så är det en brist. Det är ett akademiskt förhållningsätt som tidigare bara kletat sig fast i högkulturen, eller i alla fall de kulturyttringar som akademiker hade företräde att bedöma i offentligheten: litteratur, konst, teater, film (i viss mån i alla fall) och så vidare. Och det här är absolut inget påhopp på akademiker. Det är ett påhopp på snäva tolkningar. Jag kan för mitt liv inte se problemet, nämligen. Om något är välskrivet OCH man ser spår av människan bakom, det kan ju bara vara bra? Om det är dåligt så är det ju dåligt oavsett, men det kan omöjligt bara och endast bero på vem som gjort det? Eller? Även om du läst litteraturhistoria, filmvetenskap eller tolvtonskomposition kan man som upphovsman (eller för den delen, som läsare av kritiken du utdelar) fan kräva lite inlevelseförmåga. Det personliga måste ju likaväl som förta en upplevlse kunna tillföra något till densamma. Eller blir det svårt då? Pekar parametrarna åt håll du inte behärskar?

9. Nyårslöften: läsa varje dag, anteckna, skriva något viktigt, eller som kan bli viktigt i alla fall, VARJE DAG. Skaffa inkomst. Spela in skivor, så många jag hinner. Inte krisa ihop, inteinteinte krisa ihop, inte igen.

10. Och till sist: Soon After Christmas. Jonas Teglund spelar gitarr och trycker på rec och det där. Jag sjunger och spelar gitarr. Vi gjorde det med följande utrutstning: risig Ampeg-top (reverbet hade pajat) med Marshallåda, Fender Twin, Squire Stratocaster, Trasig Fender Telecaster. Två skitmikrofoner, en av dem trasig. Stina Nordenstam har skrivit låten och det är en av mina favoriter.

Ladda hem Soon after christmas här

God jul kompisar

Matti