Utöver spelningarna som är listade här nedanför någonstans har de här dykt upp. Det blir väl bra?

11/12 Pet Sounds Bar, Stockholm (typ akustiskt)
12/12 Kafé 44, Stockholm (all ages)

13/12 Rockborgen, Borås

20/12 Lillan, Luleå

Vi har så här långt bara sålt våra supersnygga tröjor på spelningarna men om somliga får tummen ur kommer vi även sälja skivor i fortsättningen. Så ta med lite mer pengar. Om ni vill. Och kan.

Matti

Borde kanske skrivit det här tidigare, men jag och Mats spelade på Il Lardo (i Luleå) i går eftermiddag. Ungefär en timme akustiska versioner av egna låtar, två BQ (Old Friends, Gone Gone) och Jack the Ripper.

Det var inte så mycket folk men det gick bra och var roligt.

Kul att ni kom, ni som kom. Kul att ni ville komma, ni som inte kom för att ni inget visste. Ni som inte kom fastän ni visste men inte ville: kul för er med. Ni som inte kom fastän ni visste men inte kunde: ledsen för det. Det här går säkert att utveckla i evighetet, gör det om ni vill. Jag är inte lika intresserad.
Matti

Vi har fått assnygga MABD-tröjor, t-shirts, som vi tänkte sälja på spelningar. Vi har inte bestämt pris än (typ 150 spänn eller nåt), eller om vi ska sälja på hemsidan också, det är lite krångligt med det. Det är i alla fall anarkist A-et från Tunaskolan, under A:et, inne i cirkeln står det MABD. Crass-stylee. vitt motiv på svart tröja. Nu vet ni i alla fall. Börja spara, fattilappar.

Fan, jag kan knappt skriva begripliga meningar längre. Men jag ids inte ändra heller.

Matti

På tisdag, 14/11, bestämmer jag musiken i P3 mellan 20-21.

Jag vet inte riktigt vad det blir, jag valde långt mer än en timme, men jag hoppas på Crass, Napalm Death, Blitz, Pharoah Sanders och Black Flag.

Tanken var att spela sånt som vanligen aldrig ges utrymme i etern eller i media överhuvudtaget.

Jag var så där skönt bakis (det var dagen efter releasefertan) när inslaget bandades så förhoppningsvis är det lite roligt och skrytigt. Alltså, i vanliga fall är jag ju blygsamheten själv.

Matti

Så här ser det ut med spelningar i höst

23/11 Kalmar, Vallen, Tiffany

24/11 Stockholm, Debaser Medis

25/11 Linköping, Konsert & Kongress (Atmosfär), Club Casbah

7/12 Norrköping, Kårhuset Trappan Klubb Republik

8/12 Eskiltuna, Raw

Dessutom tänkte jag göra en ovanlig grej, nämligen att lista de spelningar som inte är helt klara ännu. Det är inte så snyggt (förlåt Luger, förlåt arrangörer), men somliga i somliga städer har frågat rätt många gånger och det känns dumt att veta typ lite grann men inte kunna säga nåt om det. Ni kan ju ligga på de lokala arrangörerna om det, om ni ids.

Jo, om nån vill boka oss dagarna mellan den nionde och trettonde december är vi med på typ vadsomhelst, bara vi slipper sova hemma hos folk och får några spänn i bensin och sånt. Gärna i södra Sverige, alltså söder om Medelpad. Så vi slipper åka hem. Vi bor ju utspridda över hela Sverige för tillfället.

9/12 Örebro, Satin, Klubb Smart

13/12 Lund, Smålands Nation, Klubb Dodger

14/12 Göteborg, Sticky Fingers (Top Floor)

15/12 Karlstad, Arena Nattklubb

16/12 Uppsala Västmanlands-Dala Nation, Velvet

Matti

Vill du boka MABD? Kontakta i så fall Luger.

Reevolution testas i Tracks nu på lördag (som låt nummer två, vad det nu innebär). Rösta gärna, be gärna nån annan göra det med.

M

Jag vet inte var jag ska börja. Eller om jag ska tala i egen sak eller mer allmänt. Vi får se var det landar. Kulturstöd, det är det jag vill prata om.

Jag har gett ut fyra böcker med dikter. Jag har fått en del stipendier tack vare det, i runda slängar runt 200 000 utslaget på ungefär 16 år. Jag är tacksam för det. Jag har varit med och gjort ungefär tjugo skivor under samma tid som har gett mig kanske lika mycket, kanske mer. Alltså om man räknar STIM, NCB, Sami, royalties och sånt, alltså laga pengar, som jag har haft rätt till. Jag vet inte exakt, jag bryr mig inte om summorna heller, det är inte så viktigt. Jag vill bara lägga korten på det berömda bordet.

Hur mycket pengar går till högkulturen och hur mycket går till populärkulturen? Det finns en diskrepans som inte känns helt ok. Läste nåt som Linda Skugge skrev, att hon vill fan inte betala författares skrivarlyor med sina skattepengar. Jag fattar det. Jag håller inte nödvändigtvis med i sak, men jag fattar resonemanget. Att vill man sprida sina grejer så får man fan jobba för det. Har man inte tid att extrajobba för att finasiera sina smala små diktsamlingar/romaner/grafiska projekt/whatever så kan man lika gärna låta bli. Man ska inte kräva att samhället betalar det, att andra skattebetalare står för den lyxen. Jag fattar. Inte för att Skugge på ett enda sätt påvisar att just den här författaren lever på hennes surt förvärvade (och numera illa intjänade) slantar. Och jag har aldrig hört talas om ett enda stipendium eller några förmåner som så till den milda grad gynnar kulturarbetare som, kan man anta,  inte riktigt säljer så mycket av sina grejer att de kan hyra kontor på Södermalm i Stockholm. Men vad vet jag?

Poängen är dessutom en annan. Så här: Den nya regeringens mål är att alla ska klara sig själva, och gör de inte det så är det inte den nya regeringens problem. Det är ideologi, jag tycker inte som dem på en fläck, men jag tror jag har fattat i alla fall.

Den förra regeringen och mer vänstern i allmänhet vill subventionera kulturen och det är förstås bra. Jag är helt för bidragssverige. Jag är för att alla ska vara med och betala, till och med den senaste kulturministern och Linda Skugge. Vad som däremot inte är ok är hur dessa subventioner ser och har sett ut i urminnes tider. Menar, alldeles bortsett från att allt snart kan vara en saga blott.

Om man spelar exempelvis kammarmusik, eller ännu hellre teater på de stora institutionerna då får man stöd. Det säger ju sig självt att det kostar pengar att hålla på med det och vilken dumjävel som helst kan begripa att kammarmusikerna inte säljer skivor som smör och att de inte kan turnera till marknadsmässiga gager för att tjäna pengar till hyra och dagis och allt annat som faktiskt behövs. Och jag förstår att om man ställer allt det här mot varandra så kommer kammarmusiken att hamna rätt långt ner på listan av vad vi faktiskt behöver för att överleva. Även om jag hatar när folk gör det, ställer såna saker mot varandra.

Och samma sak gäller givetvis mina diktsamlingar, fick böckerna inte litteraturstöd skulle man vara tvungen att sälja de förr typ 6000 spänn i stället för, som nu, runt 200. Och de skulle de knappast sälja de ytterst blygsamma 1000 ex som de nu ändå brukar sälja. Och jag är ändå extra priviligerad. De flesta diktsamlingar säljer mellan 45 och 200 ex. Jag klagar inte på min egen situation alltså. Jag är glad att de säljer så mycket och det händer att det dyker upp några tusen då och då.

Jag hörde om hur någon på Kungliga operan lyfter 25 000 för att sjunga ett nummer i nån föreställning. Per föreställning. Det är ju bisarrt. Hur lång tid kan det ta att göra det? 20 minuter per kväll? Det är ju en extremt bra timlön, säkert högre än Fredik Reinfeldts till och med. Klart jag blir förbannad på det. Att den kulturen betalas med Linda Skugges skattepengar.

Vad som stör mig mest med det här (än så länge existerande) systemet är att håller man däremot på med populärmusik, vilket jag ju gör, så ska man hela tiden slita på marknadens villkor. Hela tiden ska man acceptera att jämföras med Per Gessle eller Tomas Ledin. Alltså, man ska hela tiden jobba på samma villkor som de (ytterst få) som tjänar verkliga pengar på populärkultur och aldrig får det ifrågasättas. Jag sliter fan dygnet runt för att överhuvudtaget överleva. Turnerar mer än Ledin och Gessle, gör fler (och, inte för att det kanske har med saken att göra, bättre) skivor men tjänar mindre än deras svarta hemhjälp. Om de har det, det vet jag inget om, men jag blir lite upprörd nu. Det är fan inte rätt att operasångerskor tjänar mer på en kväll än vad jag gör på en höst. Jag menar, där håller jag helt med  Linda Skugge, operamänniskorna kan väl fan också jobba extra. Men de behöver inte. För högkulturen är så självklart utsatt hela tiden och popmusiken är så självklart kommersiell. I bidragsgivarnas (statens) ögon. Men verkligheten ser ju inte ut så. MABD, eller vad som helst egentligen; Action Biker, Jens Lekman, Andreas Matsson, Henry Chapman, El Perro Del Mar, alla vi går på knäna. Alla måste jobba extra, ingen av oss lever gott på att skriva våra egna låtar och sjunga dem själva. MABD säljer sådär, Tunaskolan sålde mäktiga 6000 ex och Jag ska bli en bättre vän futtiga 2000. På ett ungefär alltså. Vi spelar ute så mycket vi kan och tjänar pyttelite pengar på det. Skulle vi kunna turnera mer skulle vi förstås tjäna mer, men det går inte eftersom vi måste sköta våra andra jobb och studier för att kunna göra det vi är bäst på, och som jag uppriktigt tror är till gagn för flest människor. Men det är litegrann en annan diskussion, kulturens roll och plats i samhället, och jag har märkt att folk klarar fan inte av att ta in och beakta saker som styrs av fler än två parametrar.

Men för att sammanfatta så vill jag väl bara säga att synen på kulturstöd måste ändras. Det vi troligen kommer att få är värdelöst, men vi ska akta oss jävligt noga för att prompt försöka bevara det vi har haft. Fokus måste förflyttas, rättvisa skipas. Eller nåt.

Matti

P3s musikjournalen gjorde en exklusiv intervju med MABD efter releasefesten förra helgen, imorgon måndag den 16:e sänds detta någon gång mellan kl. 20 och 21. Tuna in och lyssna.

Syns på medis ikväll

Tuna in Morgonpasset på P3 på torsdag denna vecka (12/10). Då är nämligen Matti A med i studion för en intervju.

Det sägs att det är kl. 07.00 som morgonrösten når etern.