Plats: Teaterbaren
Lördagen den 7 oktober
Tid: kl. 22.00 – 02.00
Gratis inträde. Skivan finns att köpa på plats.
DJ’s:Nils Johansson & Patrick Jäder

MABD spelar live ca 23.00

Här har ni den, MABD:s första hemsida. Äntligen en sida utan gästbok!

Kolla under menyn ”Ladda ner”. Där finns massa spännande bootlegs att ladda ner.

Den här biografin, eller vad man nu ska kalla det, skrev jag i samband med att Tunaskolan släpptes. Så här lät det då:

Runt jul 2000 fick jag äntligen fingrarna ur byxorna och frågade Patrik för säkert sjuttionde gången om vi inte skulle spela lite punk tillsammans. Som så många gånger förr svarade han ja. Skillnaden den här gången var att vi bestämde en tid, nyårsdagen 2001.

Jag frågade Christian som var ung men jag hade sett honom spela några gånger i Luleå och gillat det, och så träffades vi uppe på Kronan i Christians replokal och resten är typ historia.

Det går att börja långt tidigare. Jag och Patrik spelade ihop första gången redan på högstadiet. Då var det punk och vi kallade oss Joon Erektion. Jag spelade trummor, Patrik gitarr och Urban (som senare skulle bli BQs andre trummis)spelade bas. Sjöng gjorde en som heter Roine. Sen bildade Patrik och en som heter Staffan Ståltråders, som, när jag började spela gitarr med dem, bytte namn till Taggtråders. Då turades vi om på instrumenten, men senare frågade vi Urban om han inte ville spela trummor, bara trummor, och då bytte vi namn till Pornografi. Pornografi skaffade sig något slags rykte i Norr och Västerbotten och utvecklades så småningom till Action Comics. Action Comics spelade rätt mycket med Mary Go Round, där Staffan, (som efter att ha slutat med Pornografi, innan det blev Action Comics) spelade bas tillsammans med bland andra Nils (gitarr) och Jari (trummor). Sen slutade Staffan och Mary Go-Round snodde Patrik, men det var inte hela världen, för Micke och jag som gjorde alla Action Comics låtar hade blivit lite osams och vi hade nog lagt av i alla fall. Jag startade Jennifers med Peter och Johan (som aldrig hade spelat i band innan) samt två tjejer, Tove (sång) och Annelie (trummor). Men vi höll inte på så länge. Mary-Go-Round spelade in en singel på Westside, turnerade en hel del och lade sedan av. Jennifers blev på något underligt sätt Bear Quartet, och den historien kan man läsa någon annanstans.

Nils spelade lite med Celeste och några andra, men det blev inte riktigt nåt. Patrik slutade spela, han (och jag) var med i nån version av Chutzpa/Ape Sex, och spelade lite med Micke, Peter och Jari i Dream Canteen. Men utbildade sig sedan till fritidspedagog och lämnade rocken för gott. Trodde han.

Runt 1998-99 började jag tröttna på BQ. Inte så att vi var osams eller gjorde dåliga låtar och skivor och så, men jag tröttnade likafullt. Det var det att det var så mycket tjafs. Så mycket logistik kring att organisera något – inspelningar, turnéer, osv. Jag saknade det där med att klämma in sig själv och instrumenten i en bil och spela på små ställen i Luleå (där jag alltså fortfarande bor) eller Skellefteå. Att någon kunde ringa en torsdag och fråga om vi ville spela på lördagen och det gick ju förstås bra. Inte hålla på och förhandla om gager, och boka flyg, och hyra bil och åka runt hela Sörmland för att ragga ihop backline.

Jag hade tjatat på Patrik varenda gång vi träffades ute om att vi borde spela ihop igen. Som jag nämnde inledningsvis så svarade han visst varenda gång, men eftersom jag för det mesta bangade när jag väl var nykter, så tackade han väl ja den där gången runt jul med visst jämnmod. Oddsen att det skulle bli något var verkligen inte höga.

Men nu var det så att jag hade en bunt låtar, som jag hade gjort tillsammans med Micke (han från Action Comics, som jag blev osams med för femton år sen) under namnet Levande Bygd. Jag och Micke hade spelat in ungefär tvåhundra låtar, eller i alla fall skelett till 200 låtar hemma hos honom, på hans dator under några år. Och några av dem hade jag gjort svenska texter till. Men det hela rann ut i sanden hela tiden. Vi kunde börja bråka om antal hi-hatslag i introt, innan vi ens hade gjort en refräng. Det var dömt att misslyckas. Vi är alldeles för lika för det, vi har för mycket idéer och alldeles för mycket respekt för varandras visoner att vi inte kan slutföra grejer vi påbörjar tillsammans. Fast vi är vänner och har väl egentligen alltid varit det. Micke är grym på att spela, grym på att göra låtar och en dag kommer världen att fatta det med. Men det är också en annan historia. Micke spelar förresten gitarr i Christians asgrymma popband Park Hotell.

Jag, Patrik och Christian repade så mycket vi kunde. Skaffade os några spelningar under namnet Mattias Alkberg Tre och spelade in en singel för Where The Bands Are. Ett litet skivbolag som väl får sägas vara föregångaren till Planekonomi. Singeln (rent tekniskt en EP: det är tre låtar) trycktes i typ 500 ex och är väl slutsåld med råge vid det här laget. Låtarna hette Sundbyberg, Med Satan och Uh Uh Uh. Dessutom spelade vi vid samma tillfälle in Bullar och Sture Bergman. Sture Bergman släpptes tillsamman med de tjugo första exen av vårat fanzine, Butter, och jag har inte sett röken av den låten sen dess.

Vi fortsatte spela live och jag frågade Nils om han inte ville vara med och spela gitarr. Och det ville han. Så då kunde vi inte ha suffixet Tre länge. Då blev det först Mattias Alkbergs Begravning, sen Mattias Alkbergs lungor och så Begravning igen, men det var så många, farmor med flera, som tog så illa vid sig av det namnet att vi bestämde oss för att byta igen. Men det tog ett tag innan vi kom på nåt. Sen skulle det bli en samlingsskiva, jag tror Hab och nåt japanskt tjejband skulle vara med, så vi spelade in Matti och Angelica. Men vad som hände med den samlingen vet jag inte. Inspelningen dök upp på Sonics sommar-CD och Planekonomi tyckte vi skulle spela in ett album. Så då gjorde vi det i Göteborg med Björn Olsson och Mats Lundstedt (som också var med i Action Comics). Och så kom vi på ett namn: Mattias Alkberg BD. BD stod det på klistermärken bak på bilar förrut. Det betydde att bilarna var registrerade i Norrbottens län.

Nu vill jag att ni som läser det här ska fatta några grejer. Jag har gjort det här för mig själv, och typ tio personer till i Luleå har någon som helst uppfattning om var de här låtarna och texterna kommer ifrån. Jag gör inte solokarriär. BQ har inte lagt av och kommer inte att göra det heller. Inte på grund av det här i alla fall. Det är inga känsliga små singer-songwriter-låtar, eller ett sätt att få utlopp för saker som det inte finns utrymme med i BQ. Inget sånt. Jag menar, andra får väl göra som de vill, jag har bara inga sådana ambitioner. BQ har typ högst i tak av alla band i världen. Hade jag spelat upp de här låtarna för de andra i BQ hade det inte varit något snack: vi hade lätt spelat in dem. Men nu gjorde jag inte det. För jag ville inte tjafsa. Det är och var allt det här handlar om. Och det är förresten det som är punk för mig. Att det inte är så mycket tjafs. Att man bara gör saker utan att tänka så mycket på det före eller efter. Det var för att få spela mer i Luleå. Och för att få spela med Patrik och Christian och Nils. Det här som ni nyss läst betyder ju inte ett skit för er, om vi är uppriktiga med varandra. Men det är grymma låtar. Som ni får dansa till om ni vill. Egentligen behöver ni inte veta mer. Varför skulle ni ens vilja veta mer?

Mattias Alkberg, Luleå 030818

Sen, precis efter att skivan hade släppts hoppade Patrik av. Han tyckte inte det var så kul som han hade trott. Dessutom blev det spelningar varenda lördag och han ville inte missa några Tottenhammatcher på teve bara för skumpa runt i nån bil hela eftermiddagarna på väg mot nåt spelställe. Då bad vi Mats spela bas i stället. Han hade varit med och spelat in Tunaskolan så han kunde typ låtarna.

Sedan turnerade vi (rätt mycket med Paddington DC, Calle i Bear Quartets soloprojekt) ungefär på pricken så mycket vi orkade, Tunaskolan blev årets skiva i Sonic, vi blev nominerade till en del grejer, Manifest, P3 Guld och en Grammis och det var roligt. 2004/2005 gjorde vi ungefär 100 spelningar.

Våren 2005 spelade vi in Jag ska bli en bättre vän, med Björn (som förresten var typ medlem i Bear Quartet kring 98-99 ungefär) den här gången med, fast i Luleå, i Görans studio. Göran var dessutom med på alla turnéer, och allt vi spelade in innan Tunaskolan gjorde vi med honom. Vi var rätt slitna. Och så fort skivan kom ut (två veckor efter inspelningen) turnerade vi igen.

Hösten 2005 gick vi slutligen (äntligen!) in i någon slags vägg. Vi började tacka nej till spelningar, och började om från början. Repade sporadiskt, arrangerade och började fundera på om vi verkligen ville göra en likadan skiva till. Det ville vi inte. Jag började lyssna på folkrock (flera år efter att det var inne vill jag säga, så ingen tror att jag gör mig märkvärdig) och improvisations- och konstmusik. Jag kände mig lite akustisk och inåtvänd.

Den experimentella (och, tror jag nog, introverta) sidan av mitt lyssnande fick jag utlopp för i och med de två Bear Quartet skivor vi gjorde 2005 och 2006. Samtidigt skrev jag alltså de låtar (och tjugo till ungefär) som kom med på Ditt hjärta är en stjärna.

Vi började prata om att ta in en pianist och det kändes ganska självklart att fråga Cristians kompis Anders. De hade spelat ihop i flera år, i El Simon och Ketch bland annat, innan Anders flyttade till Göteborg och startade Convoj och började spela med Cult of Luna från Umeå.

Det blev ett fasligt krångel att repa; vi spelade in demos hos Göran, hemma och i replokalen. Cristian mixade dem och gjorde om dem till mp3:or och så mailade jag dem till Anders som fick lägga på lite orglar och pianon i sin lägenhet på Hisingen, som han sedan skickade tillbaka och så hade jag lite åsikter, typ: ”Det är bra här och här men ändra där och där och hur skulle det låta med orgel i stället för piano på sticket?”, och en massa annan sån mög som ingen vettig människa bryr sig om. Emellanåt, en eller två gånger kom han upp och repade och det lät hur bra som helst. Fast ändå. Det var lite konstig stämning i Luleå. Det blev längre och längre mellan repen, och när vi väl träffades i lokalen så kändes det extremt motigt. Jag slet mitt hår. Jag kunde inte sova. Vad skulle jag ta mig till? Låtarna jag hade gjort var asgrymma, men det kändes som att jag inte kunde övertyga de andra om det.

Redan sommaren 2005 hade jag frågat om inte Jari skulle vilja spela in oss. Och om någon nu inte begripit det så har jag och Jari spelat ihop sedan 1989 i Bear Quartet. Vi har gjort rätt många skivor tillsammans och han har producerat så jävla många bra skivor de senaste åren, att det vore helt dumt i huvudet av mig att inte fråga. Och han ville. Nils var lite skeptisk, han trodde att folk skulle tycka det var inavlat, att folk skulle jämföra det med BQ. Men om man läser det här så fattar man antagligen att den risken är rätt stor ändå. Hur som helst böjde han sig för majoriteten. Jari blev insyltad i det här.

Sent på hösten 2005 började jag skicka de här demogrejerna till Jari också. Budget gjordes och godkändes (med den lilla reservationen att vi var tvungna att förlita oss på Statens kulturråds välvilja). Studio bokades, datum bestämdes och ändrades. Det ringdes en del, mest tekniska spörsmål som alla bara kan, får och bör skita i.

Allt var liksom i rörelse, men det kändes ändå trögt. Jag sov dåligt och oroade mig. Innan ett rep i slutet av maj meddelade Nils att han inte ville vara med längre. Vi blev chockade fast vi allihop haft på känn att något inte stämde. Jag vet fortfarande inte riktigt vad det var som hände. Om det var Nils som hade (inte avsiktligt) stått för den konstiga känslan av att det inte var roligt längre, eller om han slutade på grund av den dåliga stämningen. Men vi är fortfarande bästisar, går ut en del ihop och berättar för varandra om vi mår dåligt eller nåt. Hur som helst, jag, Mats och Cristian blev plötsligt råpeppade och repade som galningar. Det gick inte att ersätta Nils (som är en av de tre-fyra bästa gitarrister jag känner till), så mycket förstod vi, men det skulle vara rätt grymt att ha flera gitarrister, stjärnor, på skivan och oroa oss för framtiden senare. Vi spånade fram och tillbaka: Slash, Roffe Wikström, Micke Vestergren, Tom Verlaine, Peter Puders och Carla Jonsson var några vi tänkte på.

Då brakade allt ihop igen. Vi fick oväntat avslag från Statens kulturråd, det saknades nästan 100 000 i budgeten, och inspelningen såg ut att gå upp in flames. Då fick jag ett SMS från Pelle där han frågade när han skulle få spela in mig. Om två veckor svarade jag.

Pelle kommer från Luleå och spelar med Fireside. Han har spelat in flera BQ-skivor genom åren och visste inget om vår situation. Det var magi. Eller Gud som ingrep.På så kort varsel kunde han inte spela in den själv, men hans studio var ledig precis den här perioden vi hade planerat in mellan semestrar med familjer och annat. Dessutom hade han extrem förståelse för det här med budgeten och lät oss spela in till sånt schysst pris att jag blir tårögd än i dag när jag tänker på det. Så med Jari som producent drog vi ner till Stockholm efter fotbolls-VM och spelade in Ditt hjärta är en stjärna på fem dagar. Med Carla på gitarr på två låtar, Jonas Kullhammar på blåsinstrument lite överallt på skivan och Anna Maria Espinosa på kör. Budgeten tillät inga övriga utsvävningar och hur det skulle kunnat bli bättre med andra eller fler kan jag inte föreställa mig.

Och ungefär där står vi i dag. Mats har hoppat över till gitarr och Frans från Fireside ska spela bas. Micke som jag och Mats spelade med i Action Comics (bland annat) har gjort alla MABDs omslag. Och Patrik och Nils spelar skivor på releasefesten. Och Anders lillebrorsa Jonas spelar med Cristian i Park Hotell och spelade gitarr med BQ i Tyskland i våras, dessutom gör han den här hemsidan. Och häromkvällen var jag på herrmiddag med Joon Erektion. Och ingen har betytt mer för mig som textförfattare än Peter i Bear Quartet. Jag menar, allt hör ihop och ingenting tar någonsin slut.

Mattias Alkberg, 060927