Ja, men nu är den här till sist, Åtminstone artificiell intelligens. Till sist. Det betyder kanske inget för er men för oss som gjort den är det så. Vi spelade in den i månadsskiftet maj/juni 2016. Mixade i augusti och mastrade de sista dagarna i september. Förra året alltså. Det är en lång tid att sitta på något man gjort färdigt och dessutom är lite mallig över.
Här och var har jag uttalat mig lite generaliserande kring detta, kring denna skiva. Typ att jag ville göra något gammalt, att det skulle var det nya för mig. Eller att jag skulle ha problem med hur folk väljer att framställa sig när en är i min ålder. Och det stämmer väl, båda de grejerna, men det finns ju hela tankekedjor och resonemang bakom såna påståenden. Exempelvis att det är svårt med nostalgi överhuvudtaget. Det liksom ingår lögn i själva konceptet nostalgi. Man ljuger för sig själv. Somrarna var inte längre även om de kändes så. Det var för att man var barn och man blev inte lika distraherad av vuxengrejer som räkningar, naket och Facebook. Tiden pågick inte omkring en på samma sätt, man var inte var medveten om den att den rörde andra. Samtidigt är det ju inte fel med nostalgi. Dels är det väl oundvikligt. Om vi bara hade hemska eller tråkiga minnen skulle vi antagligen inte läsa det här. Då hade vi hoppat framför tåget för länge sen, eller blivit galna på fullaste allvar. Och kanske nostalgi egentligen ÄR det här: omskrivning, försköning, självbedrägeri. Men att det inte är nåt fel med det. Att det är en helt grundläggande känsla, som hunger, trötthet, sexualitet, törst, avundsjuka, hat, kärlek etc.
Sen det här med att göra nytt eller gammalt. Helt ärligt tänker jag aldrig på det. Jag börjar göra nåt och så tar det mig någonstans. Eller så hoppar jag av medan tid fortfarande finns. Det här med att en skiva skulle vara en reaktion på den förra bla bla bla är ju en efterkonstruktion. Eller åtminstone inget mer än vad det faktiskt påstås vara: en reaktion, inte ett medvetet val.
Jag började göra ÅAI (älskar den förkortningen!) när jag läste den där krautbiografin Future Days av David Stubbs. Det var mitt i vintern och jag gick som jag brukar mellan Svartöstan och Örnäset och lyssnade på Harmonia och Can och massa andra grejer och tänkte på hur jag ville göra en skiva om vintern prick här, med monotonin, snön och järnverket och allt. Och så gjorde jag några kalla riff som jag, Kalle och Anton började nöta in. Instrumentalt till att börja med men allt eftersom dök det upp textidéer och helt andra riff. Allt som är kvar från den inledande perioden är texten till Kvicksilver och några gitarrgrejer i Innan försvinner. För någonstans började Mats spela med oss igen och våra jam började låta annorlunda. Det blev låtar snarare än stämningar. Och så släpptes Beatles på Spotify och de dog lite för mig då, faktiskt mest på grund av av alla våra listor här. Så länge hade de varit mina egna och jag tyckte jag hade förstått dem på ett helt nytt och unikt sätt. Men allas listor var ändå förvillande lika. Min smak var som alla andras. Och det var ändå en grym känsla menar jag, det var skönt att släppa en besatthet liksom, ett missbruk. Tack mabd.se! I samband med detta började i alla fall jag och Nils Johansson smsa varandra om vilken som var världens bästa dubbel-LP (jag tyckte Beatles vita och Zen Arcade). Han tipsade mig om Tusk, som jag faktiskt aldrig hade lyssnat på innan. Och jag blev helt galen i den. Lyssnade på den dagligen i sex månader tror jag. Och den skivan blev liksom startpunkten för ÅAI, för hur den faktiskt blev. Jag bad de andra i bandet att lyssna på den hela tiden. Och jag kom på att Ola Gustafsson borde prodda. Jag och Ola har känt varandra sen högstadiet. Vi valde båda musiken tidigt i livet, utan att ens överväga andra saker. På olika sätt såklart, vi är inte samma människa, men ändå. Han är den jag känner som fixar den sortens lyx bäst: 12-strängade gitarrer, högt mixad sång, körer, pianon, reverb och så vidare. Låtarna jag skrivit, som vi jammat fram, kunde i alla fall äntligen få på sig matchande kläder: Stevie Nicks klänningar och smycken liksom. Och Mick Fleetwoods skinnväst. Och allt detta kan ju tyckas vara intressant eller inte, men det är ofta så skivor blir till. Impulsen är en helt annan än vad det faktiskt blir i slutändan.
Nu är den här i alla fall. Jag och alla andra jobbade hårt med den, jag jobbade lite extra mycket med texterna men jag vet inte om det märks. Och nu är den inte min längre. Det är en känsla som aldrig kommer försvinna vad det verkar. Den låter som andra tycker nu och jag kommer att påverkas av det, jag kan inte låta bli.
Varsågod och förlåt är allt jag kan säga.
