Punkrock
Själens spegel
Solidaritet, anarki.

PING: Mats Wikström, Elin Hellrönn, Athena Farrokzhad, Thåström, Johan Forsberg, Emma Swanberg, Karin Mamma Andersson, Po Tidholm, Robert Hurula, Manuela de Gouveia, Annika Norlin, Joakim Åhlund, Robin Bernhardsson, Janinne Sandström Oja, Måns Lundstedt, Alina Björkén, Syster, Lillasyster, Peter Nuottaniemi, Jockum Nordström, Nina Björk, Jenny Nilsson, Johannes Klenell, Liv Strömquist, Anders Teglund, Angelica Alkberg, Calle Olsson, Rebecca & Fiona, Julia Hanberg, Beyond Pink, Åsa Linderborg, Pontus Lundkvist, Birgit Bidder, Linda Wincent, Lukas Moodysson, Magnus Ekelund, Chrystal Kunosson, Lina Ekdahl, Kristina Lugn, Benmjöl, Johan Dahlberg, Staffan Westerberg, Anna Vnuk, Johan Jönson, Niklas Svensson, Katarina Kieri, Ellen Dahlgren, Maria Eriksson, Blänk, Pär Thörn, Viktor Lundmark, Patrik Arve, Magnus Ekelund, Åsa Petersen, Nike Markelius, Jonas Teglund, Luleå Pride, Kajsa Grytt, Isak Sundström, Linda Pira, Johan Söderbäck, Dennis Lyxzén, Conny Nimmersjö, Andres Lokko, Råd Kjetil Senza Testa, Nathan Hamelberg, Linus Lutti, Üni Foreman, Namo Marouf, Cristian Ramirez, Lina Högström, Jenny Wilson, Erik Jonsson, Anna Mattsson, Randiga Rut, Pancake Lady, Mariana Vnuk, Erik Lahti, Siri Ahmed-Backström, Bäddat för trubbel, Martin Hanberg, Mimmi Skog, Erik Hjärtberg, Zacke, Helene Rådberg, Emil Boss, Daniel Söderberg, Martina Montelius, Ola Gustafsson, Nina Nino Ramsby, Bröderna Lindgren, Eija Hetektivi Olsson, Håkan Sörle, Milyon, Salazar Bros, Henrik Höckert, Utbrott, Kristian Pettersson, Cornelia Waller, Marianne Björkén, Anna Waara, Matilda Eriksson, Grrrlcollection, Nora Bredefeldt, Joel Modin, Maria Hedberg, Kalle Malm, Pernilla Berglund, Ola Söderholm, Staffan Westerberg, Joakim Wallström, David Vikgren, Linn Hansén, Lars Mikael Raatamaa, Per Hansson, Tom Malmquist, Manuela Iwansson, Tiger Bell, Martina Johansson.

Pinga gärna vidare, kampen tillhör alla. Hej då haters.

– Mattias Alkberg/Södra Sverige

Mattias Alkbergs nya album SÖDRA SVERIGE släpps på LP den 20 augusti. Men redan idag kan du förhandslyssna på fyra låtar via Spotify, inför deras spelning på Way Out West på torsdag.

Läs texterna här: www.tegpublishing.se/mattias-alkbergsodra-sverige-albumsampler/

Förhandsbeställ albumet + exklusiv tygpåse från Bengans: http://bengans.se/minishops/mattiasalkberg/

Jag är till exempel DN
Jämt genomtänkt och jämn
i psyke och stringens
Jag har språket, alltså makten

Men annat med
Upplaga och renommé
Och Stockholm
alltings jävla epicentrum

Jag är till exempel idrotten
Till exempel marknaden
Till exempel kvällspressen
Till exempel alla män

Men annat med
Upplaga och renommé
och Stockholm
alltings jävla epicentrum

Och mer så klart
Till exempel klass och ras
Och tolkningsföreträde
Friktionsfri, nedärvd glädje

/ / /

Ny singel från albumet SÖDRA SVERIGE som släpps den 20 augusti. Förhandsbeställ tillsammans med tygpåse via Bengans eller enbart albumet via Drella.

Den 22 augusti är det releasefest på Fritz’s Corner i Stockholm. Köp biljetter här.

För recensionsexemplar, intervjuförfrågningar och övrigt, kontakta: info@tegpublishing.se

 

 

Till hösten är det val igen. Nöff nöff. Är det nåt problem med det?

Den 20 augusti släpps Mattias Alkbergs nya album SÖDRA SVERIGE. En punkskiva, 13 låtar på 22 minuter, total riffglädje. MATTIAS ALKBERG/SÖDRA SVERIGE är också klara för Stay Out West, den 7-9 aug.

Kommande spelningar:

11/7 Nordingråfestivalen
12/07 Trästocksfestivalen
19/07 UxU, Umeå
07/08 Way Out West

Support Nöff nöff: http://twibbon.com/support/n%C3%B6ff-n%C3%B6ff
Kontakt: info@tegpublishing.se

På Record Store Day den 26 april 2014 släpps Epitafium EP av Mattias Alkbergs Begravning. Den är ett samarbete med Karin Mamma Andersson, Staffan Westerberg och Skator. Alkberg låter hälsa:

”Jag hatar världen som den verkar ha varit, definitivt är och förmodligen kommer fortsätta vara men jag älskar många människor, till och med de flesta, och jag ska aldrig dö.

Det här är det sista inspelade materialet som finns och kommer att finnas med Mattias Alkbergs Begravning. På så vis är detta ett epitaf, en gravskrift, ett minnestal. Man kan göra flera såna kopplingar, det handlar om låtval och så, men jag vill inte skriva någon på näsan. Och måhända är det oändligt pretentiöst att kalla denna skiva för Epitafium. Men jag skiter vänligen helt i vad andra tycker.”

/ Mattias Alkberg, sent år 2013, mitt i snön och snön

* * *

Epitafium är en 12-tums vinyl med målningar av Karin Mamma Andersson, ett gediget omslag som också är en stor utvikningsbar poster.

Vi hör Alkberg sjunga nya låten Ändå men ändå och Nord och Syd-covern Inte idag. Skator gör en egensinnig och vibrerande tolkning av låten Solljus/Gravljus från albumet Mattias Alkbergs Begravning. Staffan Westerberg framför också sin tolkning av samma låt, en version som heter Ritten och är en homoerotisk fantasi om hans egen far.

Sammantaget är EPn ett konstverk där fyra av landets största konstnärer möts, alla tongivande för sin generation och alla med rötterna i norra Sverige: Luleå och Luleå och Luleå och Umeå.

Epitafium är ett slags fysisk manifestering av taktila värden. Den släpps enbart på vinyl och kommer inte att göras tillgänglig digitalt. Detta finns inte till för att konsumeras som vore det luft.

Hur man än beter sig är det kört. En dag ska allt bli luft, men allt är inte luft.

 

Förhandsbeställ Epitafium här »

Orkar man med julen? Jo, det gör man väl. Men om inte, så får ni en låt jag och Jonatan Lundberg spelade in helt live hemma hos honom i oktober. Som handlar om livet i norrbotten, om det norrbottniska kynnet. Kanske inte mycket till julklapp, men det kommer å andra sidan en hel tolva snart som är så exklusiv att klockorna stannar. Ha det fint nu, och bråka inte med varandra.

En synnerligen god jul till alla och envar.

/Matti

[audio:http://www.mabd.se/Relativt_Norrbotten-(demo).mp3|titles=Relativt Norrbotten (demo)|artists=Mattias Alkberg]

Relativt Norrbotten

Nu mår man
Man har hållit fortet till den sista
Pengarna tog slut men det blev pizza
Jag kan ha samma jacka en månad till
Ha dubbla tischor för det är ändå april
Och snart kommer sommaren
Och förhoppningsvis värmen
Relativt Norrbotten

Se skärgården
Det är en av Sveriges allra största
Har iofs knappt vart där men har hört att
det går turbåtar till varenda liten sten
Man hyr en stuga i ett dygn för tusen spänn
Åh, att spendera sommarkvällen
Insläppt i gemenskapen
Relativt Norrbotten

Man handlar
Man vill ha guldkant på tillvaron men man pantar
Man tjänar knappt ett enda öre fast man kan allt
Men man slipper ändå alla stockholmssvin
Vad ska man med fungerande lokaltrafik
Så här mitt i sommaren
Vem klagar på avstånden
Relativt Norrbotten

Och ute
Man köper en stor stark och några shots
I midnattssolen, man ska hem, och nån vill slåss
Och man vaknar, det är morgon på akuten
Klart, det hade ju vart värre att bli skjuten
Och sommarsolen sipprar in
Genom gliporna i gasbindan
Relativt Norrbotten

Dead Alkberg, det har blivit namnet på det jag gör med band, live alltså. Utan att ha något särskilt att sälja. Som exempelvis en ny skiva. Vi gör en liten miniturné i månadsskiftet oktober/november.

Mycket möjligt använde jag namnet Dead Alkberg lite vidlyftigt och utan eftertanke den här gången. De jag spelar med är Tomas Bäcklund och Jonatan Lundberg, som ju varit med på hela den här Begravningstrippen. Trummor spelar Anton Nyström, till vardags i bland andra Utbrott och Eterkropp. Och så långt är allt lugnt Alkberg-wise, men på sång och gitarr har vi ingen mindre än Conny Nimmersjö med oss. Tanken är att vi ska spela gammalt och nytt, men mest nytt. Conny har spelat in en ny skiva och vi kommer köra rätt mycket från den. Vi blir alltså två som frontar. Som Beatles. Eller Sator. Vi skulle alltså lika gärna kunnat kalla oss Dead Nimmersjö. Eller ha ett tredje alternativ, mer liksom namnnneutralt. Som The Skate Boards. Eller Överdos. Men jag var stressad och det var bråttom, ok? Förlåt.

För att ytterligare komplicera det så kom det här i dagen för att jag blev tillfrågad att öppna för Brända Barn på deras återföreningsspelning i Sundsvall. Och bara en idiot hade ju tackat nej till ett så ärofullt uppdrag. Men inte jag. Och den förfrågan var inte heller tagen ur luften, Brända Barns första och hittills enda skiva, Allt står i lågor fyller 30 år, eller vad det är. I samband med det spelade först Conny in en cover tillsammans med Magnus Carlsson och lite senare gjorde även jag, Tomas och Olle Nyman det. Och alla blev så nöjda att det blir en splitsingel på MNW vad det lider. Så ja, här är vi nu. Dead Alkberg.

På tal om döden så nämnde jag en EP som skulle släppas i slutet av sommaren, men det gjorde det ju inte. Efter en del stötande och blötande så kommer den snart i alla fall. Den släpps av Teg Publishing och endast på 12″ vinyl till att börja med. Det är årets julklapp, det är jag helt säker på. Den kommer heta Mattias Alkbergs Begravning: Epitafium. Och är precis det, en minnesplakett, en slags försäkran om att döden inte nödvändigtvis är slutet, att någon tar vid och kanske över. Att en kanske lever vidare efter sin begravning. Eller att tomrummet man lämnar efter sig fylls av något som inte fick riktigt plats någonstans innan. Äh, ni fattar när den kommer.

Men, hörs då.

Läste efter ett par men inte många om och men Richard Hells självbiografi. Den var meget bra. Först och främst det helt okonstlade, han berättar det han minns och gissar och antar ibland. Utan att det blir rörigt. Det är familj såklart, och vänner. Skolor och skolk och en dröm om att rymma iväg. En tämligen ordinär rockografi: man väntar på att de biografiska fakta man har genom låtar och intervjuer och andras vittnesmål ska dyka upp och belysa saker på nytt sätt, eller bekräfta. Och så sker och man är glad. Rörd emellanåt.

Men så en bit in i boken, in i livet kanske, blir vår protagonist mer och mer osympatisk. Han kommer till New York och ligger med tjejer. Man kan säga att han utnyttjar tjejer men man kan förklara det med att det var en annan tid. Och ett sammanhang som inbjöd till det. Även till att bli utnyttjad. Jag kan såklart gå in i det lite mer utförligt, men jag vet inte vad det skulle göra för skillnad eller nytta. Dessutom blir han mer och mer säker på sin plats i historien, rockhistorien. Och det är ju rätt osympatiskt, det är ju det jag säger.

Fast det skulle vara värre om han inte hade rätt: helt klart är Richard Hell en portalfigur i punkens och konstrockens barndom. Inte bara för det yttre heller, för att Malcolm McLaren modellerade Pistols och således punken i stort på Hells utseende och klädstil. Han kunde skriva, han kan skriva. Och han har rätt i nästan allt som rör musik och texter om musik. Ibland ter han sig lite bitter, särskilt när det kommer till Patti Smith som ”valde” Tom Verlaine i stället för honom. Och kanske även när det kommer till de andra CBGBs-banden. Han känns lite snarstucken, lite avundsjuk på deras (relativa) kommersiella framgångar. Å andra sidan motiverar han det helt och hållet konstnärligt, som en kritiker, och lever upp till det själv, hans två skivor med Voidoids låter verkligen inte som de andras skivor. Och det gör ju inte deras heller. Min poäng är alltså att de gjorde verkligen som de ville, de där som spelade, som formades, på CBGBs i mitten av 70-talet. Och oavsett det, det är ju bara smak. Jag tycker fortfarande att Television var bättre än Voidoids, även om Hell framstår som mer sympatisk än Verlaine. Ändå erkänner han Verlaines eget geni, helt och absolut skulle jag vilja säga. Och även om det är väldigt mycket bitterhet så ser jag kärleken, känner den. De är olika sorts.

(Här tänker jag hela tiden på Asterism & Obelisk, och på personliga rockgrejer, mitt eget bagage, det är inte [bara] hybris, men det är en grej som jag inte orkar prata om riktigt, förlåt att jag tog upp det.)

Sedan, var inne på det här i en kommentar till förra inlägget, tycker jag att Hell inte tar riktigt ansvar för sig själv i texten. Han är så intelligent och empatisk inledningsvis, men efterhand blir han alltså rätt så motbjudande. Jag kan inte låta bli att tro att han vill det, att det är ett medvetet grepp, att få läsaren, det vill säga jag och de som är som mig, att släppa honom, låta honom vara. Det är rätt coolt. Rätt mycket punk. Han vinkar in en, kom hit, säger han, och när man äntligen kommer så nära att man nästan känner lukten av honom,vänder han på handen och ger en fingret. Det är ju helt rätt egentligen. Han ger fingret åt den biografiska läsningen. Han ger i och med det även sig själv fingret. Please kill me, liksom.

 

Men det är det biografiska, det finaste i boken, för mig i alla fall, är att han definierar musik, vad som är viktigt med det, och hur man faktiskt kan kombinera fysikalitet med intellektualism; att man kan tänka med hjärtat, med kuken, fler tankar än en. Något jag själv alltid hävdat och försökt. Jag har alltid sökt mig till folk som gör samma, som ser på det på samma sätt. Och på sätt och vis är ju även det biografiskt. Fast min biografi då. Men det gör ingen skillnad tycker jag. Richard Hell är mer rock (eller punk, om man vill) än litteratur (precis som jag) och rock bygger så mycket mer på identifikation.

*

Nu är det höst i alla fall. Det blir antagligen bara en spelning till i år, i Göteborg torsdagen den 26/9 på Pustervik, Det är bokmässa och Teg har fest tillsammans med Galago och jag spelar med band tillsammans med Skator och Könsförrädare. Förresten, det blir inte helt dött, jag går inte under jorden eller så, det kommer dyka upp lite låtar på olika skivor, jag ska göra lite uppläsningar och kanske kör jag lite hemligt eller spontant, sådär ni vet, men jag har inget planerat.

Jag gör låtar när barnen är i skolan och kokar plättar när de kommer hem, det är planen. Blir fantastiskt.

 

Hörs eftersom, hoppas Er höst fylls med rock.

Jag har ju en svaghet i det att jag gillar när det inte händer så mycket utåt på den här sidan. Alltså när det inte uppdateras så ofta, och kommentarsfältet blir längre än Reinfeldts ljugarnäsa. Det sållar de berömda agnarna från det lika berömda vetet, lite. Diskussionerna tenderar att bli intressantast kring 1000-strecket. Påstår jag, det är inte så att jag för någon slags statistik över det. Och det beror såklart lite på ämnena som avhandlas också. Men det brukar ju handla om vem som är mest vänster, mest punk, mest indie och mest feminist. Jag gillar det, och finner frågor om hur jag tänkte om nån låt eller var man kan hitta olika tröjor eller singlar eller om BQ har lagt av eller inte som mest irriterande. Sorry, ni som undrar om sånt. Men jag tänker att jag låter folk veta det jag vill att de ska få veta, om det jag bryr mig om. Det vill säga, om BQ rent hypotetiskt får för sig att göra något nytt låter jag er veta det. Övrig information, jag vet inte, men kolla Tegs hemsida emellanåt, kolla West Sides. Händer det något på försäljningsfronten så är det de som håller på med det, inte jag. Spelningar lägger vi till här till höger för det mesta, men det händer att jag glömmer till och med det. Särskilt om det är akustiskt, och särskilt i Norrbotten, för då är det som att de som borde veta ändå vet, liksom. Men jag ska bli bättre på det. Och bli en bättre vän, bättre på en massa sätt.

 

Men nu då, ja, jag har mest suttit inne förutom att jag börjat promenera som en psyksjuk om dagarna. Slutade röka efter Dramatenspelningen och kroppen bara lade av. Hade abstinens av Trainspottingmått. Krampade i ryggen så jag fick åka in till lassa för jag kunde inte riktigt andas. Plus att immunförsvaret blev helt stört och jag fick en askonstig hudinfektion. Och så opererade jag till sist ögat, slutade skela. Hoppas jag, det är bara en vecka sen och jag är fortfarande rätt medtagen. Men jaja, det är ju inte synd om mig för det. Har lyssnat på rätt mycket skivor som exempelvis den här gamla godingen:

 

Moose – . . . XYZ

 

Åh, vilken skiva. Hade med en låt från den på Trevlig helg, Poplover. Fast hela skivan är mäktig. Framförallt illustrerar den rätt så perfekt vad som är indie, som musikalisk genre alltså, och varför det faktiskt är rätt grymt. Själva resonemanget för det för jag här lite grann http://www.mabd.se/?p=964 med tillhörande spellista och allt, fast den gången förklarade jag mest begreppet Norrlandsindie och kopplade samman den med amerikansk (och skotsk) dito. Mooses debutalbum definierar hur som helst det som är bra med engelsk indie. Och kanske borde jag skrivit ”var” bra, men det är fortfarande en estetik och en hållning som jag gillar. Dels såklart det här med att man inte låter finanser och/eller bristande omständigheter i övrigt stå i vägen för ens konstnärliga ambitioner, att man exempelvis bygger upp värsta pampigheten med gitarrer om man inte har exempelvis blåssektioner och stråkar, som på avslutande och perfekta This River Never Will Run Dry (fast på Spotify heter den något annat), en låt som i sig låter som en hyllning til The Bands version av Dylans I Shall Be Released .

Noterbart är också hur pass mycket bättre det är att låta sig inspireras av något i jämförelse hyfsat obskyrt än att planka Hey Jude och helt missa poängen med den och kalla den Don’t Look Back In Anger (eller vilken låt som helst egentligen från just den Oasisskivan [eller vilken Oasisskiva som helst, faktiskt]). Och nu är det såklart inte så obskyrt men 1992 hade det förflutna blivit tillgängligt helt nyligen. Chansen att man lyssnat på just Music From The Big Pink var inte lika övergripande som bara, säg, fem år senare. Moose, jag vet inte så mycket om dem. De hade sina rötter i London med Moonshake och Stereolab och liknande, alltså lite mer arty Shoegazepop, eller i alla fall i samma scen som dem litegrann. Men i stället för att bli hyperestetisk pop och ny-kraut så valde man att renodla den här indiegrejen i stället. Med rockinfluenser och pratsång och allt. Vad man gjorde, som exempelvis aldrig banden norrifrån: Manchester, Skottland etc, gjorde, var att skriva mäktiga låtar men samtidigt behålla det där ironiska filtret, en fin Londonsk tradition som härstammar från allra minst Ray Davies. Det vill säga, Moose var medvetna om att de inte var ett tufft rockband. Medans exempelvis Primal Scream och Stone Roses verkligen trodde det om sig själva. Och det ingick ju lite i vad som var bra med dem. På samma sätt som att det ironiska ingick i Mooses repertoar. Lite som när Frank Black ”sjöng indie” i Trompe Le Monde så gör Moose samma sak i Polly. Låter lika (attraktivt, [jo, det är inte bara av ondo den brittiska blodfattigheten]) anemiska som någonsin Ride och Bobby Gillespie och Lloyd Cole på samma gång, men gör det ändå till en grym låt. Det ironiska blir liksom ytterligare ett lager. En kvalitet till. Och just det var och är ju sällsynt fint med indien; simultanförmågan. Det är bland annat den egenskapen som gör att jag gapar så mycket om Stornoway. Och tidiga James. Och nya Pastels-skivan. Och Go-Betweens och The Chills. Och så vidare forever, lite. Lite för att om två dar så kommer jag att må lite illa av det igen och så vill jag bara lyssna på typ Bolt Thrower eller Discharge eller Black Box eller Johnny Burnette eller nåt annat, vadsomhelst som inte har någon simultanförmåga alls egentligen, som typ bara är kropp.

 

…XYZ är dessutom ett bra exempel i det att den självklart floppade. All bra indie floppar ju. Den är för smal och snobbig för att tilltala de breda lagren. Eller snobbig, mobbad är egentligen rätt ord. För det är det allt handlar om egentligen tror jag. All makt åt de svaga.

 

Mattias Alkbergs Begravning släpper en ny tolva senare i sommar. Det blir minst tre låtar, troligen fler. Episk pop och punk och annat. Kan inte säga mer om det just nu, men lovar att göra det så fort jag kan. Som jag sa inledningsvis alltså. Jag ska bli bättre på sånt.

 

Men trevlig sommar då, hoppas vi ses nånstans.

De kan väl ses som en metafor för makt i olika led och riktningar, kanske framför allt som den ser ut och fördelas mellan fäder och söner, bildliga såväl som bokstavliga. Kung/prinsrelationen är tacksam att utgå från: ärvd makt, absolut makt och så vidare. Det är lätt att både skriva och begripa.

Sedan, på ett helt annat plan, så är det förstås roligt att göra allsång av KUKEN PÅ SVENSKA FLAGGAN. För det var länge sedan man hörde allsång av den sorten.

Förhoppningsvis kommer precis rätt personer avsky låten och mig och oss. Jag vill det i alla fall. Jag tycker det är viktigt att distansera sig från nationalisterna, näthatarna och rasisterna. Och kanske särskilt de som har mage att bli kränkta av att någon annan kan bli kränkt.

Och personligen tror jag dessutom att Carl XVI Gustav inte tycker om dem heller. Han verkar vara en busig en, som nog gärna skämtar om både det ena och det andra, och nog gärna skulle skulle säga vad han tyckte om svinen om han bara finge slappna av lite och inte vara så hemskt kunglig hela tiden.

Vänligen,
Mattias Alkberg

Videon är regisserad av Carl Dieker och klippt av Andreas Brixter.