www.textochmusik.se

 

 

 

 

Den här videon gjorde Magnus Ekelund en kväll i början av juni. Åh, det var så vansinnigt varmt och härligt och det har det varit sedan dess. Man blir helt pepp. Man vill berätta om sin sommar, som när man var liten, fast den pågår, som nu. Eller hur?

Den 21 september släpps Mattias Alkbergs nya album Anarkist (som inte bara är ett album utan även en bok). Första singeln heter Asterism & Obelisk och firas lördagen den 18 juni med en spelning på Riche i Stockholm. De andra låtarna får ni lyssna på i några dagar. Sen rycker vi bort dem, som plåster.

Köp singeln och förbeställ albumet här.

Och mer info om spelningen hittar ni här.
…………………………

www.mattiasalkberg.se
www.tegpublishing.se
www.skiva.se

Ett husband. Tolv artister. Två kvällar i två akter vardera med text och musik. Från nyckelfigurer i den svenska rockhistorien till genier som inte ens debuterat. Alla på lika villkor.

Kompade av ett husband med en grund i Nerverna och Raketen går tolv artister samman under två kvällar. Tolv artister som hör ihop. Vissa av dem är vänner sedan årtionden, andra har precis träffats. Vissa började spela överhuvudtaget på grund av någon de nu delar scen med. Det är, som en av dem nyss uttryckte det: ”Folk som det är nåt fel på”, artister som aldrig riktigt tycks slå igenom i bred kommersiell mening, men som heller aldrig någonsin skulle ge upp. Som vet att det de gör är rätt, att det är andra som har fel.

Men framförallt finns det ett släktskap i uttryck. Något som skaver och berör. Som inte lämnar en ifred. Lika svårt att sätta fingret på som det kommer framstå självklart under två kvällar i juli.

Text & Musik äger rum onsdag 27/7 på Kägelbanan i Stockholm och fredag 29/7 på Storsjöyran i Östersund. De medverkande är:

Kajsa Grytt: Sedan tiden i Tant Strul en av svensk musiks mest respekterade artister. I vår är hon aktuell med det Jari Haaplainen-producerade albumet En kvinna under påverkan och självbiografin Boken om mig själv.

Mattias Alkberg: Både som frontfigur i The Bear Quartet och under eget namn har han i lika hög grad personifierat integritet och bångstyrighet som briljant låt- och textförfattande. 2011 släpps både en splitvinyl med Pascal och ett nytt eget album. Spelade 2006 in en cover på Tant Struls Dunkar varmt.

Conny Nimmersjö: Gitarrist sedan tjugo år i albumaktuella bob hund. Han har också spelat med Thåström och medverkar på Mattias Alkbergs kommande album. Med soloalbumet Skörheten & Oljudet visade han sig i vara en skicklig låtskrivare i egen rätt.

Ulf Stureson: Med en bakgrund i legendariska Traste & Superstararna och Traste Lindéns Kvintett har han sedan 1996 gett ut en serie hjärtskärande vackra soloskivor. Senaste albumet Beroende producerades av Björn Olsson och följdes av en turné tillsammans med Mattias Alkberg.

Pascal: Pascals tre album, Förbi fabriken, Galgberget och Orkanen närmar sig har överröst med lyriska recensioner och priser. Vid sidan av Pascal har sångaren Isak Sundström också bandet Skriet. Trion har turnerat med bob hund och gästas på sin kommande skiva av Mattias Alkberg.

The Bells: Jonas Teglund spelar gitarr i Nerverna och Park Hotell. Peter Nuottaniemi är basist i The Bear Quartet och allmänt betraktad som Sveriges bästa textförfattare. Tillsammans har de bandet The Bells som debuterade 2010 med albumet Threads.

Nord & Syd: Ett band bestående av medlemmar ur Vapnet, Laakso, Holy Madre och Penny Century. De låtar som cirkulerar på internet har gjort klart att Martin Abrahamsson skriver den finaste svenskspråkiga popen som finns. Och att ingen sjunger den som Julia Hanberg.

Hospitalet: Vid sidan av Vapnet, Sibiria och Kommun har Martin Hanberg tillsammans med Johan Hospitalet. Ett band vars mängder av demos rört sig från pop av klassiskt snitt till dödsmetall och folkmusik.

Park Hotell: Park Hotell spelar euforisk pop på högsta volym med himmelsk sång. Förra albumet Free For Friends producerades av Jari Haaplainen och fick fint bemötande. I bandet ingår Jonas Teglund som också spelar i The Bells och Nerverna samt Nervernas trummis Cristian Ramirez som här sjunger.

Magnus Ekelund: Under namnet Elmo fick Magnus Ekelund några P3-hits innan han bytte språk till svenska och började spela musik på riktigt med kompbandet Stålet. Han har arrangerat festival hemma i Jokkmokk och har precis spelat in duetter med såväl Jakob Hellman som Mattias Alkberg.

Patrik Backlund: För att vara ett osläppt album är det rätt många som hört plattan Patrik Backlund Is An Arsonist och sett den fina videon till låten Run Son Run. Bland annat PSL har tipsat flera gånger om Hammarstrands heligaste. Episkt och känsloladdad.

Raketen: Stommen i Text & Musiks husband leds av Anna Åhman, också känd som Birgit Bidder. Raketen gjorde livedebut förra sommaren som förband till Oskar Linnros på Mosebacke. Proggpop på svenska med orglar, sång och melodier att dö för. Bandet består också av Kalle Nyman och Patrik Heikinpieti. Mattias Alkberg och Jonas Teglund brukar också hjälpa till.

Jamen herre. Vilket år det har varit. Det har spelats in och turnerats. Det har lagts ned. Det har väl inte precis lagts ner. Det har tagits nya tag, och gamla. Freaksen kom in i riksdagen. Jag har inte hängt med. För jag skyr ”sociala medier” som mat lagad på spya. Säger jag, och skriver femhundra kommentarer på mina egna blogginlägg. Det är så det är att vara mänsklig. Säger jag, lite kvasifilosofiskt, för det är jul och då blir man lätt lite kontemplativ. Om det är matos, stress och vädret som gör det.

Innan det blev jul spelade vi i alla fall in 14 låtar. Tio eller elva kommer på ett album nästa år. Fyra eller fem dyker upp på en splittolva med Pascal. Det är samma glada gäng som spelade på Nerverna som spelar på den här. Och lite finfrämmande har vi haft. Olle Nyman spelade percussion, Magnus Ekelund sjöng, Anders Teglund kom upp en helg och spelade lite piano och grejer och Conny Nimmersjö lade lite gitarrer. Eftersom jag alltså inte har Facebook och sån skit vet jag inte vad som är sant eller inte, men Magnus berättade om ett rykte: Jag flög upp Conny för att spela en ton och så skickade jag hem honom. Här lägger jag först in ett papegojskratt, sedan dementerar jag. Conny kom upp och hälsade på. Det var planerat redan innan inspelningsdatumen var bestämda. Vi bastade hos Kalle och promenerade. Och hängde i studion. Där jag skötte inspelningen med, kanske inte järnhand, men jag pekade lite med hela handen emellanåt i alla fall. Låten nedan, vi gjorde den lite roligt, med tre gitarrer och trummaskin, för Conny skulle åka hem och det var enda sättet att få till det innan han drog. Sen behöll vi Connys gitarr och gjorde klart hela låten med den som grund. Det är melodigitarren som ligger ungefär i mitten.

Tomas Bäcklund, som spelade in hela klabbet, gjorde en testmix på låten i fråga. Mest för att ha något att presentera för er och andra. Det här alltså inte mixen som kommer på skivan, men jag tycker det låter rätt bra ändå, härligt med så hög hi-hat och lite andra grejer. Själva skivan ska Johan Gustafsson mixa i Stockholm. EP-låtarna ska Björn Olsson mixa på Orust. Jag tror jag vet vad skivan ska heta, men jag säger inget ännu. Jaja. Nu vill ni kanske höra.

Dementorer

(låten är borttagen)

Min hjärna är mjuk som glass och du är kall som stål. Ömsesidig ballast. Vi bär så länge det går. Jag tror vi skrämmer varann, och vår omgivning med. Märkvärdig diskrepans. Tomma ögon som vet. Där vi glider omkring på stan om nätterna och liksom sipprar in genom fönstren och dörrarna. Natt i stället för dag. Den kommer aldrig tillbaks. Vi ger oss på varann i brist på främlingar. Vi har missat sista bussen hem så vi går igen. Bryter oss in i värmen. Det är vi som är hemgiften. Där vi glider omkring på stan om nätterna och liksom sipprar in genom fönstren och dörrarna. In via porerna genom blodomloppena ut i extremiteterna. Vi är rörelserna. Vi är snurrsparkarna. Vi är danska skallarna. Vi är aggressionerna. Vi är Dementorerna. Vi isar blodet i ådrorna. Vi är farbror poliserna. Vi är gatstenarna. Vi är skyltfönstrena. Vi är larmsignalerna. Vi är lasermännena. Vi är invandrarna. Vi är ungdomarna Vi är fyllskallarna. Vi är fundamentalisterna. Vi är kristdemokraterna. Vi är Jan Björklundarna. Vi är hemmakvällarna. Vi är Idol-deltagarna. Vi är karatepinnarna. Vi är raggarbilarna. Vi är dörrvakterna. Vi är föräldrarna. Vi är skitungarna. Vi är Dementorerna. Vi är Dementorerna.

Matti – sång, gitarr

Jonas Teglund – gitarr, kör

Kalle Nyman – elbas

Cristian Ramirez – trummor

Conny Nimmersjö – gitarr

1978 kommentarer, på förra inlägget. Det är skönare att misslyckas än att, näe, det är det väl inte egentligen.

God jul då,

Matti

Så släpptes Monty Python. Visst är den bra?

Äh, jag tar det här med en gång. Jag har inte pratat med Jari sedan Storsjöyran. Jag la av på natten efter spelningen. Vi satt och skällde på varandra några timmar, jag och Jari, och blev sams men inget förändrades i sak. På morgonen meddelade jag de andra. Sen mailade vi fram och tillbaka, vädrade vår smutsiga byk och jag ångrade mig, tog tillbaka mitt avhopp. Jag hoppade tillbaka. Men fortfarande detta eviga, kompromisslösa. Det går alla vägar, gäller alla i BQ, ska jag säga för rättvisans skull. Ingen har heller fel i sak, men vi tycker olika. Olika åsikter. Det enda vi är överens om är att vi gör grymma skivor och att vi skulle kunna göra fler. Men det är ju inget nytt, så har det varit i, tja, tio år i alla fall. Det som är nytt är att jag inte vet om alla vill eller inte.

Men jag vill inte böka med mina klövar i det såret just nu. Roligare att koncentrera sig på roligt. Som att vi ska spela in en skiva med Nerverna nu, vi börjar den femtonde nästa månad. Innan jul ska den vara mixad och klar. För släpp tidigt nästa år. Har valt ut ungefär 15 låtar och av dem kanske 10-12 hamnar på skivan.

Inspelningen kommer att gå till på ett helt annat sätt jämfört med Nerverna, för övrigt är det exakt samma människor som spelade den gången som ska dra huvudlasset nu: Cristian, Jonas och Kalle.

Vill inte säga alltför mycket ännu. Enklast vore att säga att jag är vidskeplig men egentligen är det så att jag, vis av erfarenhet, kan få för mig att så fort jag pratat om något, utvecklat ett resonemang kring vad jag vill göra, så har jag liksom redan gjort det och så tröttnar jag och gör nåt half-ass av allting. Det vore ju just snyggt.

Vad mera? Jo, angående politiken. Fuck Sverigedemokraterna, fuck de som röstade på Sverigedemokraterna. Jag har aldrig varit kompis med dem tidigare och tänker inte bli det nu heller, även om det manas till förståelse och analys och att det på något sätt skulle vara lite synd om de som röstade på dem.

En måhända simpel, men valid vilket som, analys är att kanske just precis det var en av anledningarna till att de röstade på SD. Daltandet. Klassföraktet.

Jag vill påminna om att de flesta som inte röstade på SD röstade på Alliansen. Jag gillar inte dem heller.

Jag vill även påminna om att detta är semantik, eller kanske retorik, mer än något annat. Jag menar inte att folk är idioter bara för att de är idioter, liksom. Men så länge människor inte kan förändra mig (eller er) till det bättre ser jag ingen anledning att hänga med dem. Och det gör jag inte heller. Och jag ids fan inte prata om det heller, allt av vikt sades i kommentarerna till förra inlägget. Eller allt, allt jag ville säga i alla fall. Ni andra (och det ni har att säga) är bra mycket mer intressanta. Åtminstone i det avseendet. Många andra avseenden med.

Men nu pratar vi minnen och om skivor och om teveprogram och om distpedaler och om hur vi mår och drar skämt igen. Ok?

Vänligen,

Bullar – Raketen

Den här texten är även publicerad i Norrbottenskuriren (100727). Funderar lite på att lägga upp gamla krönikor och sånt ibland. För att uppdatera oftare. Kan det va nå, eller är det astråkigt?
Annat som hänt är att jag spelat in två låtar med Raketen, en av mina: Bullar, och en av deras: Aning. Hur bra som helst. Jag skulle vilja lägga upp en slaskmix av någon av dem här men jag kanske inte får. Jag vet inte riktigt vad de ska göra med inspelningarna. Ett album ska de göra, gör de, men om det är detta kan jag inte säga. Nåja. Vi hörs ju eftersom. Här kommer texten.

Jag tänkte skriva något lättsamt om mitt eviga Sommartoppen-projekt. Evigt är kanske en överdrift, men sedan slutet av 80-talet har jag fört någon slags dagbok med hjälp av musik. På den tiden gjorde man ju inga playlists, man gjorde blandband.
Jag var ung och spelade in låtar på kassett innan jag gick ut och när jag kom hem. Det hände, när jag fyllt ett C-90, att jag tog med mig mitt värv och drog bort till ödetomten mellan Notviksverkstan och stranden nedanför. Satt där och kände mig ung, härlig och cool. Det kunde vara vad som helst. Wilmer X, Dinosaur Jr, Madonna och Slayer trängdes i högtalarna. Jag har fortsatt denna dokumentation till dags dato. Tycker det är intressant hur mycket som är samma och vad som förändrats. På årets lista, en spellista i iTunes istället för på kassett, är inte Sators version av Lili & Susies Oh Mama med, men däremot Ghosts of War från Slayers South of Heaven. Den var med redan 1988. Det var inte Raketen eller Stornoway. Eller Burzum eller Pharoah Sanders. Den sistnämnda hittar jag däremot på en lista från 2005. Och så minns jag hur det var just den sommaren. Jag tänkte alltså skriva något om svunna somrar, om mig själv och krydda det med musiktips.
Men så snubblar jag över tidningen Pop. Eller snarare, en blogg som gjort till sin uppgift att publicera gamla tiders texter ur den tidningen på nätet. Och hittar en intervju med mitt band the Bear Quartet som Terry Ericsson gjorde 1997 och blir, ja, arg faktiskt. Och känner mig nödgad att skriva om något annat, fortfarande om mig själv givetvis, det är ingen pose det här narcissistiska.
För det är illa skrivet om ett skitnödigt band. Eller snarare är det så att jag inte tror vi var sådär uppfyllda av oss själva och humorlösa. Jag gillade artikeln när den kom, men jag tror det var ren fåfänga från min sida. Dessutom innehåller den en massa små faktafel som bygger på felcitat och ett romantiserande av oss som landsortsfreaks. Jag blir arg, inte så mycket på hur vi var, eller ens på hur Terry var. Mer på hur DET var på den tiden, hur Pop var som tidning, som bärare av en ideologi. En slags konsensus om vad intervjuer och annat skulle innehålla och se ut.
Finns en intervju med Brainpool där också, som Kjell Häglund skrivit, som är likadan i sitt uppsåt och till sin form; exotisk miljö, vi skiter väl i vad folk tycker, det och det bandet är värdelöst och så vidare. Ett slags projicerande från journalistens (och Pops) sida om hur man skulle beskriva ett band man gillade. Det går att härleda detta till britpopen, till Oasis och längre bak till Madchester, punken och ännu längre. Något osvenskt i bemärkelsen anglofilt och irriterande. Vi (jag kan tänka mig att detta gäller Brainpool och en massa andra band med) kände på riktigt ingen som helst samhörighet med andra svenska popband ändå framstår vi som precis all annan Swindie från den tiden. För att somliga ville vi skulle vara så, det var enda sättet att göra oss begripliga.
Bob Hund klarade sig från den här generaliseringen bättre än andra band och det tror jag beror på att de kom från Stockholm, att folk som skrev för Pop och DN etc såg dem och deras autenticitet (det som hos hos oss blev landsortsfreakigt) på nära håll. Band från annorstädes skapades liksom på Pops (och i något mindre mån på Sound Affects, Nöjesguidens och Expressen Fredags) redaktion. Åtminstone skapades bilden av andra band där, de konflikter som sades skulle existerat också. Och vi spelade glatt med. Det var fåfängt gjort och jag stör mig på att vi gick på det.
När man läser Pop såhär i efterhand framstår den som betydligt sämre än vad den var då. De hade åsikter och egentligen var det bara det som utgjorde någon slags kvalitet, för det var nästan ingen annan som hade det då, men de där åsikterna var grunda och ärligt talat inte särskilt bra. Och tidningen Pops agenda är fortfarande den rådande när det kommer till hur vi uppfattar populärkultur i det här landet. Dess främsta skribenter är fortfarande opinionsbildande i svensk media: Andres Lokko, Fredrik Strage, nämnde Häglund och så vidare. Det vore förmätet av mig att säga att dessa inte har sina poänger, inte minst stilistiskt är de till och med bättre än vad de var då, och en del av deras ideologiska gärning är fortfarande relevant. Exempelvis hur viktigt det är att ha en eklektisk smak. Och hur de lyckades få finkulturen och ful-diton att närma sig varandra. Men man ska inte glömma det här polemiska arvet de lämnat efter sig. Ryggdunkeriet, översitteriet. Storstadsperspektivet och landsortsföraktet. Plocka upp en Nöjesguiden nästa gång ni är i någon av de tre stora städerna så förstår ni vad jag menar om ni inte gör det nu.
Vad det kanske handlar mest om är väl att tiden gått och går och att det är sorgligt hur lite som förändras. Gaphalsarna och mobbarna är alltid de som sätter agendan och vi andra spelar med bara för att vi blir inbjudna. Det går att omsätta detta i snart nog alla andra sammanhang med. Något att tänka på i valtider.

Så fort vi avslutade inspelningen av 89 började vi repa in nya låtar. Vi presenterade skelett, grova skisser, riff och melodier för varandra som vi sedan utvecklade till, jag vill inte säga låtar, för det var inte det från början. Det var ljud som gick in och ur varandra. Långa varv och melodier och ingen hörde riktigt vad de andra höll på med. Flera gånger kändes det tröstlöst. Tidigare har jag haft en ganska tydlig bild av låtarna redan innan vi började nöta dem, men så var det inte nu. Jag tror väl inte någon av oss hade det. Vi bara litade på att det i slutändan skulle sys ihop, att helheten skulle vara överordnad detaljerna. För är det någon skiva vi gjort som består av detaljer så är det den här.

Ibland tänker jag att The Bear Quartet är en modell, en fungerande anarki. Praktisk socialism. Jag vet att det är skillnad. Med anarki menar jag att alla får göra precis som de vill så länge det inte inkräktar på någon annans visioner. Med socialism menar jag att vi verkar för en utopi utan att helt förstå hur denna kommer att se ut när vi väl är framme, eller vad de olika delarna har för samband. Anarki är roligt, socialism är hårt arbete men resultatet är ungefär detsamma.
I BQ är jag helt klart dummast i huvet. Kanske är det därför jag upplevt den här skivan, dess tillkomst, som så jobbig, då jag alltså inte kunnat urskilja resultatet förrän jag hade det framför ögonen. Eller så var det så för oss alla. Det är socialismen, tänker jag. Proletariatets diktatur i skepnad av färdiga låtar i en viss följd. Å andra sidan, det var roligt att bygga sina egna vägar, färglägga själv. Sitta i replokalen och höra nånting växa fram som blev ännu bättre än mina egna delar, delar jag mejslat ut till, så nära jag kunnat, perfektion. Och att sedan upptäcka att alla andra gjort samma sak. Anarki.
Jag märker ju att det här kan framstå som lite pretentiöst, men helt ärligt, det här är den mest ambitiösa skiva vi någonsin gjort. Progressivt. Och om någon har problem med det så skiter väl vi i det. Det är popmusik, rock som kanske tar lite tid att hitta in i, för mig tog det alltså nästan ett år, men om man ger upp innan man gjort det är man lat och det tolererar jag fan inte.
Vi är ju inte överens om allt, till exempel om den här texten. Jag tycker att det här är musik gjord av människor som är dubbelt så gamla nu, jämfört med när de började, och att det har en betydelse. Nån annan motsätter sig hela tanken på att det faktum att tiden förändar en skulle påverka det man gör. Han vill att jag ska ändra. Aldrig säger jag, det är min text. Jag är dummast i BQ, jag fattar inte vad han menar. Även om jag just nu tycker att den här andra, han jag inte nämner vid namn, är dummast i BQ just nu. Och så ändrar vi oss. Diskuterar. Tjafsar. Som gamla kärringar. Fast aldrig om själva musiken, då litar vi på varandras förmåga att leverera genialiteter när så krävs. Vi vet att nuet består av ungefär en tredjedel förflutet och resten framtid. Äh, jag driver med er nu. Nuet är nu och korrelerar det med något annat är det lika delar slump och erfarenhet. Om texterna på 89 hade något slags tema så var det The Bear Quartet, hur vi interagerade med varandra och inte. Den här gången handlar det mer om oss personligen och om dig och dig och dig. Monty Python är ett bevis på att man kan vara relevant ända in i döden och att anarki fungerar. Och till syvende och sist handlar det ändå om vad musiken gör med en. Jag gråter när jag lyssnar på hur det blev, för det är så vackert och jag kan för mitt liv inte förstå vad det var jag tvivlade på.
Fyra låtar ligger uppe för lyssning i tio dagar. Skivan släpps nån gång i höst. Vi spelar lite live i sommar, kolla här bredvid.

http://adrianfiles.com/thebearquartet2010/