Var det något jag aldrig trodde skulle hända så var det att jag tröttnade på kompgitarrer. Än mindre på att spela dem. När vi gjorde Tunaskolan, särskilt när vi repade in den, var jag så nöjd med att ha knäckt koden, den där Lou Reed-koden, hur han spelade på Can’t Stand It Anymore och Foggy Notion. Ingen gjorde det längre, tror mig ha hyfsade empiriska kunskaper på området. Jag lade sådana över hela skivan i alla fall, rätt många på skivan efter också. Är det något jag känner jag  gjort som har någon slags betydelse är det det. Det där hackiga, vita kompandet. Bäst är det på mellanspelet mellan första refrängen och andra versen på Don Quixote.

Vi repar för fullt nu, Nerverna, inför den här pytteturnén vi ska på om några dagar. Vi kör gamla dängor, såna vi aldrig spelat ihop innan och några till. En helt ny cover och även den som återfinns här nedan(om än i ett lite tydligare livearrangemang ) som vi spelade in på Blackis i vintras. Vet inte riktigt vad som ska bli av de inspelningarna annars. Är lite missnöjd med arren och annat. Vill nog göra om låtarna nån gång till innan jag visar upp dem för de som vill höra. Men det är ändå grymt att veta att man har ett band som kan göra i princip vad som helst med ens låtar. På ett bra sätt alltså. Efter de här spelningarna stannar jag i Sthlm för att göra klart BQ-skivan. Ojojojoj vad den blir bra. Där är det inte mycket kompgitarrer. Tror jag och Jari spelar sammanlagt fyra hela ackord eller nåt. Resten är melodier, riff och rytmgrejer. De går in och ur varandra som alger, som spöken, som ålar genom lik på havets botten.

Och när vi repade in den här covern nu, alltså det gick inte, jag pallar inte flanga ackord längre och jag gillar inte när Jonas gör det heller. Vi spelar ju de gamla låtarna som de ska spelas, vi gör inte om dem efter någon ny princip eller så, det är när vi ska hitta på nytt. Ackord var något man höll på med på 1800-talet känns det som. Jag vet att jag kommer ha bytt åsikt om det här innan jag ens postat detta inlägg. Men så är det just nu i alla fall. Som vanligt kommer det väl att stå här till in i juni eller nåt.

Jag lyssnar på svensk postpunk, funderar på kvalitetsbegreppet och har en tanke jag inte ens börjat formulera än som går ut på att politisk korrekthet, synen på den, är post-postmodernistisk. Men jag ids inte utveckla den nu, för det har regnat här, hela helgen och nu piper plötsligt solen igenom molnen. Kanske smälter den bort det sista av den här oändliga vintern. Jag tänker gå ut och se efter i alla fall.

Ses när vi ses,
Matti

Lys upp mig som en stjärna Lys upp mig som en stjärna

Hej,

Lite uppdateringar och så. Vet inte vad som är helt klart och vad ni bryr er om men det skiter väl jag i som ni vet. I min värld har följande hänt eller kommer att hända. Vi har skrivit och bestämt oss för att spela in ungefär tio låtar med BQ. I mitten av april är det klart, upplägget funkade sist: att läcka några låtar inför sommaren och så kommer skivan efter densamma. Vi kör på det. Det blir bra.

Har spelat in lite med samma människor jag gjorde Nerverna med, eller, Mats och Fredrik var inte med, Joel Modin spelade in låtarna. Det var helg och vinter vi satt i b-salen på Blackis och det blev bra. En session vi tänker fortsätta med lite eftersom.

Båda de här grejerna är lite mer avancerade än vad det varit tidigare, lite mer arty. Inte för att de påminner om varandra. Med Bear Quartet är det tekniskt avancerat på ett sätt jag inte kan minna mig att vi gjort grejer tidigare. Men hårt och svängigt. Sololåtarna är snarare enklare än på Nerverna, fast de innehåller mer, mycket mer, vad gäller ljudbild och texter. Allt är så bra att jag blir galen när jag tänker på det.

Annars har jag lyssnat mycket på Al Wilson, Billy Paul, Billy Stewart, Nina Simone, Burzum och Darkthrone; krånglat med turnédatum och varit rätt frustrerad över det senare. Men månaden maj börjar verka bli den då vi spelar i en lokal nära Dig. Soloprojektet alltså.
BQ har EN spelning till i sommar, mer än de som kan står uppräknade här till höger. Den är bokad men av någon anledning får jag inte säga något om den ännu. Det är inte i Sverige och det ska bli roligt.

Några grejer jag tänkt på, mer allmänt: att somliga i min egen generation har media som uttrycksmedel. Alltså, istället för att skriva låtar eller böcker eller måla sig ångestfri gör man teveprogram eller skriver krönikor i dagspress. Jag talar om de som inte riktigt bara och endast bloggar, utan de som har ingångar i den världen som när jag var barn var förbehållen journalister och underhållare. Jag vet inte hur bra jag tycker att det är, inte så särskilt antagligen, men det är intressant som fenomen betraktat. När Killingar producerar underfundigheter om hur de använder sina dyra japanska knivar för att sprätta upp plasten till Denniskorven med (eller för den delen putslustiga krönikor i svenskan om, ja vad som helst) blir jag fundersam. Det de, jag menar i princip alla i den klicken och deras själsfränder, gör känns så grunt och meningslöst. Jag menar inte att förringa dem. Det är säkert stora grejer för dem, grejer som tar upp mycket tid. Men jag saknar en tid när kunskap snarare än tillgång till offentligheten var makt. Jag kanske bara är gammal, fast i en gammeldags klassanalys. Läser Jutta Ditfurths Ulrike Meinhof-biografi, Guillous memoarer, Noréns dagbok, till och med Brett Callwoods bok om Stooges och slås av hur dessa är människor faktiskt arbetat ihop sitt material. Jag menar, de här jag inte nämner vid namn, de gör ju ingenting längre; ingen research, ingen analys bara någon slags introspektiv resa om hur de uppfattar saker i stort, hur de reagerar på vardagliga fenomen (ungefär som alla andra). De recenserar ju inte ens, bara reflekterar. De kommer ingenstans med det, det är tankar som varenda tänkande människa tänkt en miljard gånger bara sedan i morse utan att ha känt ett behov av att göra mediahändelse av det. Jag vet att jag kastar sten i glashus här, att det jag gör kanske, till och med antagligen, är obetydligt i jämförelse med. Och själv skriver jag krönikor på löpande band. Men jag gör ju det här andra med. Till syvende och sist kanske de bara handlar om smak, att det de här specifika stockholmarna gör inte faller mig i smaken. Men fenomenet är intressant i sig.

Jaja, det blev för långt som vanligt. Hade tänkt skriva om lite teveprogram jag gillar eller har gillat. Caprica, Big Love, Survivors och annat. Men det är tveksamt om någon skulle orka läsa längre än, om ens, hit.

Lämnar er med en gammal b-sida, en kalejdoskopisk text om arbetandets och ensamhetens betingelser och villkor, satt till 50-tals inspirerad melodi, ackordsväxling samt rytmmatta.

Hohoho. Gick ni på det? Rätt grym låt i alla fall, finns/fanns i en helt annan version där Nils spelade acke som den nedstigna gud han faktiskt är. Men jag hittar inte den versionen, den här återfinns på Politixsingeln och är inspelad samtidigt som vi gjorde Jag ska bli en bättre vän.

Hörs

02 – Om du vill (dö)

För två år sedan släppte amerikanska Merge en samling med Big Dipper. Vilka? Big Dipper. Ett band från Boston. Inte de märkvärdigaste, inte särskilt betydelsefulla och långt ifrån alltigenom bra, men när de var bra, jävlar vad bra de var då. De bildades ur orginaluppsättningen av Pete Prescots Volcano Suns. Prescot hade spelat med Mission of Burma och är således en legend. Big Dipper var dock bättre.
Om man tänker sig att samtidigt som The Smiths, exempelvis, härskade över jorden fanns det samtida band som var typ lika bra bara lite mindre omedelbara, lite för konstiga för att vinna massornas uppskattning, som Wedding Present. Eller Miracle Legion i förhållande till REM.
Eller, det är lite för långsökt att göra en sån koppling, en musikhistorisk. Det räcker om jag säger att på samma sätt som Go-Betweens inte var revolutionerande, bara oerhört bra så borde folk fatta lite.
Eller, det är inte så lätt med Big Dipper heller: de gjorde för mycket skräp mellan pärlorna. Å andra sidan är det inte helt ovanligt att man älskar band som gjorde ojämna album. Tänk Blondie, eller Ramones (jo, jag tycker det), som exempel. Däremot håller jag inte med om den historiska beskrivningen av Big Dipper, den som kan hittas på AMG och verkar vara allrådande. Big Dipper kunde verkligen inte spela rock däremot gjorde de grymma poplåtar och emellanåt fick de till någon slags hybrider mellan tidsandans alternativa rawk och gitarrpop. Inte helt olikt det som Mission of Burma gjort några år tidigare.
Vad jag vill säga med det är att Mergesamlingen är lite för lång och dessutom helt fokuserad på tiden innan sista skivan Slam, deras första och enda på ett majorbolag (Epic) som visserligen är lika ojämn som alla deras andra skivor men på det hela taget lika bra. Framförallt är andra skivan, Craps, underskattad. Kom ihåg att det inte var något revolutionerande med Big Dipper, mer än att de skrev helt underbara poplåtar och smått geniala texter när de lade manken till.
Jag märker nu, när jag lyssnar på det, att sångaren Bill Goffrier är en förebild för undertecknad. Hade glömt det. Gary Waleik är en suverän gitarrist. Jag minns när jag, Peter, Jari och Johan satt och lyssnade på Heavens och Craps i min etta på Tuna. Och på Homesteadsamlingen The Wailing Ultimate, det var på den jag hörde dem första gången. Men de lämnade alltså inget större avtryck, vare sig på mig eller i historien. För det är så här det funkar med minnen: jag minns när jag och Jari hade gjort något typ brottsligt och gick hem till mig och lyssnade på Craps en hel helg. Det är Jari jag minns, Craps är liksom bara något i bakgrunden. Det här tilldrog sig kanske ett år innan vi startade BQ men jag kan tänka mig att det på samma sätt som för mig lade sig i reptilminnet på Jari, Waleiks gitarrspel. Jag och Johan och Peter rökte 200 cigg var, drog folle, och nötte ut The Wailing Ultimate-samlingen medan vi pratade om, ja, sånt som brådmogna tonåringar pratar om: gitarrljud, Klas Östergren och döden. Det är samtalen, eller snarare det faktum att vi samtalade jag minns. Den tiden är ju över, skivorna finns dock kvar och jag tycker de är bättre nu än då, även om de inte betyder lika mycket som då. Eller snarare betyder de inte lika mycket i mina minnen längre för att jag plockar fram dem igen och lyssnar på dem utan att hålla på med allt som jag gjorde samtidigt när jag var yngre.
Det finns även en bonnig kvalitet hos Big Dipper som jag måste framhålla: gruppbilden på sista skivan Slam är tagen i något som ser ut som ett vardagsrum eller en gillestuga. Bandet ser lite tuffa och allvarliga ut. Han som sitter längst fram har inga skor på sig. Det har man ju inte inne. Man hör det i spelet litegrann också. Det är kompisar som spelar ihop, nåt dåligt trumkomp, töntig basgång, ni vet, såna där smågrejer som folk får göra för att man älskar dem. Småstadsgrej. Kompisgäng. Jag tycker det är underbart.
Jag gjorde en spellista med deras bästa låtar.
01. Big Dipper – You’re Not Patsy (2:34)
02. Big Dipper – Faith Healer (3:06)
03. Big Dipper – Ancers (2:30)
04. Big Dipper – Loch Ness Monster (2:59)
05. Big Dipper – She’s Fetching (2:44)
06. Big Dipper – All Going Out Together (3:01)
07. Big Dipper – Man O’ War (2:41)
08. Big Dipper – Humason (3:00)
09. Big Dipper – Wet Weekend (3:19)
10. Big Dipper – Younger Bums (2:58)
11. Big Dipper – When Men Were Trains (2:32)
12. Big Dipper – Meet the Witch (3:54)
13. Big Dipper – Bonnie (3:46)
14. Big Dipper – Hey! Mr. Lincoln (3:36)
15. Big Dipper – Semjase (4:39)
16. Big Dipper – Bells of Love (3:17)
17. Big Dipper – Bony Knees Of Nothing (3:32)
18. Big Dipper – Life Inside The Cemetery (4:09)
19. Big Dipper – Another Life (2:09)
20. Big Dipper – Father’s Day (2:37)
Självklart finns Big Dipper knappt alls på Spotify och jag tycker det är skandalöst. Så här borde de i alla fall låtit hela tiden: inte helt olikt Go-Betweens faktiskt, eller för den delen Smiths och minst lika bra som annat amerikanskt och betydligt mer ikoniserat: Db´s, Feelies, REM. Jag tycker ni bör köpa samlingen ifråga ändå, jag vet att det finns folk som gillar deras rockga grejer mer än vad jag gör. Dessutom får man demos och låtar från det som skulle bli deras sista skiva: Very Loud Array, men som Epic vägrade släppa av någon för mig okänd och säkerligen obegriplig anledning. Plus att medlemmarna själva uttalar sig om låtarna på samlingen. Och framförallt bör ni köpa den för att ni borde köpa skivor. Det är ju asmäktigt.
http://www.mergerecords.com/artists/bigdipper

David Guterson är en författare man aldrig pratar om. Jag vet inte varför.
Han skrev den där Snö faller på Cederträden som blev en helt habil men inte banbrytande film med samma namn. Max Von Sydow var med i den, och han från framtiden, han som inte behövde glasögon (eller om det var han som behövde, jag minns inte), vad heter han Ethan Hawke, eller nåt. Gattaca. Så hette den filmen.
Hursom, Guterson har skrivit ett par böcker till, två av dem är översatta till svenska och av dem har jag läst Skogsmadonnan. Jag gillade den. Nu läser jag hans senaste, The Other, och jag älskar den men den tar tid att läsa. Jag vet inte om det är sättet han skriver: inte helt olikt vissa av Philip Roths senare romaner. Richard Ford skriver också så; det är liksom bisatserna, återblickarna som utgör hela berättelserna. Det kanske jag som är trög men jag har lite svårt att hitta tillbaka till nutiden i dessa böcker. Som i verkligheten i och för sig. Allt är nu hela tiden för mig, då som nu som sen. Det är förresten en av de stora skillnaderna på mig och Jari, men det är en helt annan femma och dessutom vet jag inte om någon har med det att göra.
Jag tycker det är grymt och skulle vilja behärska formen själv, alltså att kunna skriva så. Liksom ha en ramberättelse, något som, om inte annat så på grund av konstruktionen, är den viktigaste rent narrativt, men som vore helt obegriplig utan alla sidospår. Dessa böcker har nästan alltid ett moraliskt budskap, eller om jag bara uppfattar dem som moraliska.
Lite som när man hör eller läser ett riktigt bra religiöst argument: man blir lurad. Eller, man och man, jag blir det i alla fall. Det kommer med en massa information så att säga bakvägen.

Jag är en enkel människa i det avseendet. Jag tycker Små och stora brott och Whatever Works är VIKTIGA filmer, filmer som säger mig något viktigt, bekräftar mig och vissa ställningstaganden jag gjort eller tvingats göra. Kanske är för att jag är lite gammal, men om man har Woody Allen som främste filosof här i livet så är man nog lite grund. Jag vet inte.

Vi spelar in en BQ-skiva under våren och sommaren och troligen åtminstone en singel med Nerverna. Album med BQ i höst. Nerverna-singel så fort som möjligt. Ja, och såklart ett album med. För att förtydliga. Förhoppningsvis hinner vi även komma och spela i de städerna vi missade senast. Med Nerverna alltså. Det uppdaterar jag och Jonas här till höger allteftersom det blir klart.

Annars känner jag, som synes nedan, mest riffglädje en dag som denna, min sista som 40-åring. Jag gjorde ingen Spotifylista, blir bara arg när saker inte finns där och det känns i den här underjordiska kylan som slöseri med energi. Kelvin Morris diktade pricksäkert 1982 ”The nightmare continues”, och det stämmer ju. Hoppas det aldrig tar slut.

01. Tom Verlaine – The Grip of Love (3:55)
02. AC/DC – Problem Child (5:44)
03. The Clash – Clash City Rockers (3:49)
04. Black Sabbath – A National Acrobat (6:13)
05. Television – Foxhole (4:48)
06. The Kinks – Till The End Of The Day (2:21)
07. The Velvet Underground – Sweet Jane (4:08)
08. The Troggs – Wild Thing (2:38)
09. Alice Cooper – Is It My Body (2:39)
10. Sex Pistols – Substitute (3:06)
11. Roky Erickson – Click Your Fingers Applauding the Play (2:34)
12. John Lennon – Cold Turkey (5:03)
13. Mattias Alkberg BD – Ta helg (hos Göran) (3:10)
14. Pixies – Gigantic (3:12)
15. Hole – Celebrity Skin (2:42)
16. The Rolling Stones – Rocks Off (4:33)
17. Flesh For Lulu – Baby Hurricane (3:19)
18. Kiss – Strutter (3:11)
19. The Stooges – Loose (3:33)
20. The Beatles – Everybody’s Got Something Hide Except For Me And My Monkey (2:24)
21. Happy Mondays – God’s Cop (4:58)
22. T Rex – Bang A Gong (Get It On) (4:27)
23. Union Carbide Productions – Be Myself Again (3:33)
24. Tant Strul – Slicka Mej Ren (3:37)
25. Led Zeppelin – Whole Lotta Love (5:34)
26. Mudhoney – Who You Drivin’ Now (2:21)
27. Jimi Hendrix – If 6 Was 9 (5:35)
28. Hawkwind – Master Of The Universe (6:16)
29. Rapeman – Just Got Paid (3:35)
30. Neil Young & Crazy Horse – Hey Hey, My My (Into the Black) (5:14)

Gud vad less jag är på att se samma gamla inlägg hela tiden. Inte för att jag kommer på något särskilt att skriva om för det. Ville bara än en gång uppmana er (ja ni som bor i Stakka eller annorstädes med) att komma på Fiskekyrkan i Luleå på fredag. Det är vi och Hamngatan som spelar. Nils Johansson spelar skivor. Vet inte riktigt vad det kostar, men det är billigare, bättre och roligare än på Kulturens hus samma kväll. Det var nåt band där med eller hur det var. Återkommer i början av nästa vecka med något lite mer substansiöst. Som om det vore ett verkligt ord.

Just ja, blev ombedd att göra en Spotifylista till fredagens baluns. Om jag hinner sa jag. Och det är klart att jag gjorde. En playlist: svårt. Mycket motstånd? Näe, du.

Spotifylista

Jag minns det som igår. När jag fyller 40 ska jag sluta turnera, sa jag. Jojo, gammelfarfar, sa nån annan. Säkert. Ok. Jag tar det i tur och ordning. Alltså börjar jag med BQ.

• 14/10 Babel, Malmö
• 15/10 Trädgårn, Göteborg
• 16/10 Debaser Medis, Stockholm
• 11/12 Kulturens hus, Luleå

Sen spelar jag alltså själv med mitt band. Tillsammans med Invasionen.

• 23/10 Corazon, Östersund (Obs! Med Penny Century, inte med Invasionen)
• 4/11 Debaser, Malmö
• 5/11 Debaser Slussen, Stockholm
• 6/11 Raw, Eskilstuna Sigurdsgatan 25, Västerås Obs! Eskilstuna OCH Västerås är inställt!
• 7/11 Västmanlands-Dala Nation, Uppsala
• 12/11 Parken, Göteborg
• 13/11 Bongo Bar, Jönköping
• 14/11 Kåren, Örebro
• 20/11 Nocks, Skellefteå (Obs! Med Invasionen och Amber Oak)
• 21/11 Scharinska, Umeå

Troligen blir det en eller ett par spelningar till, med eller utan Invasionen, men med min egen orkester. Jag uppdaterar väl lite eftersom. Vill ni nåt är det bara att säga till.

Matti

Novell bad mig skriva en lista över 00-talets 100 bästa låtar. De har bett en hel massa människor göra detsamma. Ingen kommer att publicera hela min lista skulle jag tro. Och 100 låtar är rätt mycket, det tog en kväll eller nåt i anspråk. Inga pengar får jag för det heller. Det var alltså inte fåfänga (kanske på något freudianskt plan, hade jag kunnat mer om sådant hade jag säkert haft ett jobb och aldrig haft tid att göra det, in the first place) eller pengar som fick mig att göra det. Däremot är jag så gammal att jag fortfarande gillar listor i skrift. Och så nördig att jag tar sånt här på blodigt allvar.
Jag kan säga fem saker om själva listan: jag borde haft fler Libertines/Pete Doherty-låtar med. Jag borde haft med Julie Doiron. Jag valde inga egna låtar, även om jag skulle kunna och någon annan borde ha med 20 av dem på sina listor. Jag lyssnar inte så mycket på ny musik överhuvudtaget; något som slog mig under sammanställningen. Och att topp 20 ungefär är rangordnade i så mån att de nog är bland de 20 bästa i alla fall, resten är bara grymmare än de flesta andra låtar jag hört och minns under de här snart tio åren.
Men fuck it, here goes

1. Joanna Newsom – The Book of Right-On
2. Fannypack – Hey Mami
3. Shellac – Prayer To God
4. Josephine Foster & The Supposed – All The Leaves Are Gone
5. The Essex Green – Our Lady In Havana
6. Napalm Death – Sink Fast Let Go
7. Million Dead – I Am the Party
8. Yeah Yeah Yeahs – Maps
9. Bochum Welt – Fortune Green
10. The Fall – What About Us
11. Monkeystrikes – Angry Knees
12. Håkan Hellström – En midsommarnattsdröm
13. Solvent – A Panel Of Experts
14. Einstürzende Neubauten – Nagorny Karabach
15. Aphex Twin – Avril 14th
16. The Streets – It’s Too Late
17. Ghostface – Be This Way
18. Taken By Trees – Lost And Found
19. Blur – out of time
20. Electrelane – Birds
21. Air – Mike Mills
22. Lady Sovereign – Cha Ching
23. Gaahlskagg – P.T.R.
24. Tristess – Negativ
25. No Lay – Unorthadox Daughter
26. Noriko Tujiko – White Film
27.Outkast – B.O.B
28. Cex – First For Wounds
29. D’Angelo – Untitled (How Does It Feel)
30. Ulf Stureson – I dåligt skick
31. Rocky Dennis – Psychogirl
32. Sigur Rós – Svefn G Englar
33. Wu-Tang Clan – Conditioner
34. Darkthrone – Sjakk Matt Jesu Krist
35. Fireside – Thing On A Spring
36. Björn Olsson – Tjörn
37. Tom Verlaine – The Earth Is In The Sky
38. Chad Van Gaalen – Molten Light
39. The Libertines – Don’t Look Back Into the Sun
40. Ian Brown – F.E.A.R
41. Gorgoroth – Wound Upon Wound
42. A.A. Bondy – American Hearts
43. Tsjuder – Unholy Paragon
44. Mats Wikström – A Place Where You Belong
45. Jason Molina – It’s Easier Now
46. New Buffalo – About Last Night
47. My Morning Jacket feat. Jason Molina – Translation
48. Behexen – Demonic Fleshtemple
49. Vapnet – Plötsligt händer det inte
50. Lil Wayne – Mr. Carter
51. Strokes – Someday
52. Wilco – Impossible Germany
53. Håkan Hellström – Går vidare
54. Heikki – I Always Knew
55. Det Gamla Landet – Dom väntar bakom kullen
56. The Plan – Mon Amour
57. Prince – Reflection
58. The Cure – Maybe Someday
59. Industrial Skyline – Rains
60. Erykah Badu – The Healer
61. Sonic Youth – Unmade Bed
62. Rolling Stones – Look What The Cat Dragged In
63. Fint Tillsammans – Staden
64. Broder Daniel – When We Were Winning
65. Hästpojken – Cancerkropp
66. R.Kelly – Might Be Mine
67. Pj Harvey & John Parish – Black Hearted Love
68. Sagor & Swing – Apollos Aftonsång
69. Durrty Goodz – Gimme Dat
70. Killah Priest – Gun For Gun
71. Radiohead – There There
72. Kajsa Grytt – Allt faller
73. The Concretes – Chico
74. Erykah Badu – Bag Lady
75. Veronica Maggio – Gammal sång
76. Bilal – Fast Lane
77. Johnny Cash – The Man Comes Around
78. McLusky – She Will Only Bring You Happiness
79. Asha Ali – Fire Fire
80. Libertines – Tell The King
81. Håkan Hellström – Min Huckleberry vän
82. Paddington DC – Something To Say
83. Bad Cash Quartet – Outcast
84. Franke – Ställs mot dig
85. Aphex Twin – Bbydhonchord
86. Dungen – Stadsvandringar
87. The Moldy Peaches – Nothing Came Out
88. Johnny Cash – Hurt
89. Joel RL Phelps – Mother I’m Missing
90. The Mitchell Brothers – G.O.R.G.I.E
91. The Rza – La Rhumba
92. Mogwai – Kids Will Be Skeletons
93. Paul Westerberg – Crackle & Drag [Original Take]
94. The Fall – 50 Year Old Man
95. El Perro Del Mar – Change of Heart
96. Roots Manuva – A Haunting
97. Krypt – Jeg Hater Deg
98. Wu-Tang Clan – Careful (Click, Click)
99. Arckanum – Bafomet
100. Wolf Parade – Soldier’s Grin

Progg, so much to answer for. Men även en hel del Du inte behöver stå till svars för. För tänk vad mycket bra svensk musik det gjordes förr i tiden, när det krigades i Vietnam och folk var sura för det. Ett tidsspann på lite drygt tio år som ofta och felaktigt buntas ihop med en massa annat mög som stalinister vs kinakomunister. För att inte tala om all mäktig musik som gjordes som inte på en fläck hade med annan mäktig musik att göra. Tycker någon att Älska mig Bill med Hoola Bandoola Band är en dålig låt eller det minsta lik fantastiska Offer rota med Joakim Skogsberg är denne helt dum i huvet. Eller mer stalinist än någonsin Tommy Rander. Eller en större pappskalle än Magnus Uggla, men knappast roligare. Eller modigare. Jag skiter lite i Spotify, eller i alla fall ersättningen därifrån. Hårt av Uggla och gapa om våldtäkt och, vad var det, rövknull? För att han får för lite stålars. Hahahaha.
Mitt problem med Spotify är annars att det finns så lite musik. Ett ställe som bara har de sena skivorna med Butthole Surfers, Big Dippers sista och knappt något alls med Raincoats är inte riktigt i fas med min överlägsna och avancerade smak…

Varför jag skriver om det här är för att jag gjorde en playlist där istället för som vanligt. Och verkligen mycket är progg. Det är alltså en spellista och inget annat. Två låtar är lite moderna och någon enstaka är äldre än 40 år. Ingen Joakim Skogsberg, det är lite smalt kanske. Fast Ugglas katalog ligger kvar. Tufft. Kolla:

Nerverna är färdigmixad i helgen skulle jag tro. Vi siktar på andra halvan av oktober vad gäller release. Det känns sjukt bra. Skriver inget om BQ, ni kommer ändå få nog av oss under hösten när vi tar över världen.

Jaja, faråthelvete, som pungkrockare Lindeman sa en gång

”Jag bara tänkte, liksom, att” är första singeln från Mattias Alkbergs nya album Nerverna som släpps hösten 2009 på A West Side Fabrication (CD) och Ny Våg (LP). Videon är gjord av Mats Wikström och inspelad i Potatiskällaren, Luleå.

http://www.myspace.com/matserikwikstrom
http://www.westsidefabrication.se/
http://www.nyvag.se

Ok, nu drar jag och kommer tillbaka på några veckor. Förhoppningsvis rör det på sig från Westsidehåll och andra och så uppdateras den här sidan om några dagar, en vecka eller så, med videon till Jag bara tänkte, liksom, att. Tänk Seinfelds farsa, tänk Dexter. Roligt och hjärtskärande men lite hotfullt. Tänk Siw Malmqvist i serial killer mode. Framförallt: tänk själva och låt solen skina ur era skitor, som i visan.

Ajöss för nu,
Matti